De norska initiativtagarna Human Rights March organiserade en ”Solidaritets- och turistresa till Palestina” hösten 2004
Här finner du några foton från resan
Dagbok från resan till Israel och Västbanken september-oktober 2004
Nils E Eriksson
Torsdag
23 september På Ben Gurionflygplatsen
som vanligt problem
På
Ben Gurionflygplatsen inga stora köer när vi kommer men det verkar som om den
kvinnliga passkontrollören reagerar för något när hon matar in mina data i
sin dator och hon ställer en hel del frågor om ändamålet med resan och vilka
vi ska träffa (det är Agneta som är problemet) varefter hon hämtar någon överordnad
och jag blir inkallad till en representant för Inrikesdepartementet för
noggrannare förhör om resans ändamål och varför vi kommer just nu.. Blir småningom
godkänd för insläpp i landet.
Fredag
24 september Patriarken, YWCA och
Vanunu
Besök
hos patriarken.
En
liten morgonvandring i närmaste omgivningen. Trånga gator, trappor, kala väggar,
enhetlig beige färg, vattenmätare utanpå några hus, en buske växer i en
springa, två pojkar kastar korgboll genom en trasig stol de gillrat upp. Magra
katter letar något ätbart i gränden. En vindruvsförsäljerska, en
tiggerska med barn vid New Gate. Modernt Internetkafé, blomsteraffär, frisör,
liten speceriaffär, restaurang. Vi går tillsammans med Leyla till
Patriarkatet, vid kyrkan nära hotellet, på gränden mot Jaffa Gate.
Patriarkens
sekreterare. som har besökt Sverige, (är de han som tillika är ärkebiskop?)
berättar om situationen:.
Den politiska situationen successivt. värre.
Muren förvärrar allt. Skapar problem och hat. 100 000 kristna i Israel. De
kristna lider i viss mån på samma sätt som palestinierna. Vi träffar
regelbundet rabbiner och diskuterar problemen - en viss dialog är möjlig. En
del judar utnyttjar avsaknaden av palestinsk auktoritet och stjäl land. Vi försöker
hindra de kristna från att emigrera, vilket judarna vill att de ska göra. Vi försöker
exportera olika produkter.
Leyla:
Vi lever i ett fängelse.
Araber i östra Jerusalem kallas Residents - de kan en dag tvingas att välja
mellan att bli israeler eller ge sig av. Israelerna flyttar ni judar i Gamla
Jerusalem för att de ska utgöra majoritet i området. Många araber är
kristna. Palestinier är araber varav många är muslimer och många kristna. Några
araber gör värnplikt - några
pga. pengar andra pga. order
- Varför stöder så många kristna i till exempel. USA judarna istället för
de kristna i Palestina.
- Det är skillnad på fundamentalister
och andra kristna. Vi har varje år en konferens för alla biskopar i världen.
Vi förklarar för dem. Vi behöver
inte propalestinier eller proisraeler utan mogna människor som kan se
situationen och handla riktigt. Vi har ett program där man kan adoptera ett
barn från Palestina.
Det finns palestinska pass och det
finns israeliska ID-handlingar. Man är resident. Från Palestina till Jerusalem
kan man inte färdas utan speciellt tillstånd som är mycket svårt att få.
ISM, Ekumeniska följeslagare och liknande vid checkpoints är mycket värdefulla.
Jerusalem är det svåraste problemet för en lösning av hela problematiken.
Palestinierna kan aldrig acceptera att bli utestängda från Jerusalem. Vattnet
och flyktingarna andra stora problem.
Leyla:
- Det finns tusentals uttalanden och
resolutioner men problemet är att Israel inte följer en enda av dem, inte ens
FNs resolutioner. Det verkar som om Israel inte vill ha fred. Terrorism är att
döda oskyldiga - terrorism har vi på båda sidor. Problemet är att västliga
media inte inser detta.
Palestiniern har inga amerikanska vapen och makt, han försvarar sitt land på
det sätt han kan. Den andra sidan försvarar inte sitt land när den med sin
enorma makt begår terroristhandlingar.
Hos
patriarken tittar vi in i den praktfulla kyrkan och hör orgelmusik. Man förstår
inte från början hur mycket fint
det kan finnas bakom de tråkiga
fasaderna på de trånga gatorna.
Hos
YWCA (KFUK)
Besöker
YWCA och får information om deras verksamhet.
Vi
har450 studerande och administrationen. Ger konserter, producerar CD. Har haft
SIDA-bidrag. Tre olika grenar. Producerar böcker och notböcker. Undervisningen
sker på kvällstid. Instrumentalundervisning. Det tar 8 år att bli färdig.
Vi lyssnar på en pianoelev (Leyla) och en fiolelev.
Kvällsträff
med gruppen.
Leyla
berättar att soldaterna utanför Tulkarem hindrade henne för att komma till
begravningen av Nadas make - men sedan plötsligt tillät henne.
- Vi palestinier hade först turkarna,
sedan engelsmännen och sedan jordanierna och nu judarna. Allting blir värre och värre. Idag när jag varit
på banken kunde jag inte veta hur jag skulle hitta hem. Israelerna ändrar ständigt
och spärrar olika vägar – och talar inte om i förväg.
Bakgrund till konflikten.
Torill
berättar. Vid år 0 hade det funnits judar här i 500 år - och det fanns många
andra stammar också, under romerska tiden. Jesus ser i en syn Jerusalems förstörelse
och år 70 ödeläggs staden. År
135 diasporan - de flesta judar lämnade regionen. Mycket stark intern
socialisering - en gång jude, alltid jude. Man bad till gud om regn samma dag
över hela världen - även i Bergen där det ständigt regnade. Förintelsen är
levande och används som motiv för ockupationen. Judarna känner sig osäkra
omgivna av fientliga araber. Därför denna starka krigsmakt. 1948 sade
araberna: Vi ska kasta dem i havet. 1898 mötet i USA – sionismen uppstår.
Palestinierna har bott här mer än 2000 år - bl.a. var filistéerna
palestinier i Gaza.
1947 föreslog FN att landet skulle delas med 55 % till judar och 45 % till
palestinierna. Katastrofens dag för palestinierna 15 maj 1948 när Israel
utropade sin stat. 1949 efter kriget hade Israel tagit 78 % lämnat bara 22%
till palestinierna. Mer än 400 byar raserades av Israel och invånare dödade
eller blev flyktingar. Nyckeln som man tog med sig för att komma tillbaka efter
ett par veckor – trodde man. Människor i Europa fick inget veta om allt detta
lidande.
1967 startar 6-dagarskriget – nu tog Israel 100 % Israel och 0 % hade
palestinierna.
Sedan 1998 fordrar palestinierna inte tillbaka det som FN gav dem utan
accepterar de 22 % som fanns 1948-1967. I Osloavtalet fick Palestina 9 %:
Zon A var eget, Zon B där Israel ska vara inne och Zon C som Israel helt
styr. Men man kunde nu åtminstone sjunga sin egen sång och hissa egen flagga.
Man litade på att resten skulle komma - till
22 % - i den kommande fredsprocessen..
Det var nu fred och investeringar kom till Israel.
1997 bakslag - skuld hos båda men mest hos Israel. Fortsatt ständigt nya bosättningar
och expansion – enligt medveten strategi. Palestinierna svarade med de åtgärder
de kunde.
USA:s ekonomiska stöd är enormt. 6 dagar utan hjälp från USA skulle Israel
sluta fungera, sägs det.
Israelerna är extremt känsliga för kritik. Peres exploderade när han hos
partivänner i Norge fick höra lite kritik av Israel politik. Vi är offren
anser Israel
Vanunu
– fri efter 18 år
Vi
träffar Vanunu (som suttit 18 år i fängelse för att ha avslöjat att Israel
har kärnvapen) utanför Amercian Colony hotell och finner ett bord att sitta
runt i baren. Vanunu berättar att han väcktes varje halvtimme i fängelset på
natten, för att man skulle kolla att han inte suiciderat. Han lyssnade på
operamusik som vänner skickade och läste böcker de sände. Fick gå ut 2
timmar varje dag. Satt i ensam cell utan fönster. Hans föräldrar var mer upprörda
över att han konverterat till kristendomen än at han kidnappades och dömdes
(”Detta är straffet”) och han har ingen kontakt med dem nu. Vill gärna
bilda familj. ”Men vem vill ha en 50-åring”. Höll sig frisk genom att äta
tonfisk och inte acceptera all mat som tillhandahölls. Tycker inte fredsrörelsen
är trovärdig när den inte tar avstånd från kärnvapen. Tycker EU kunde
erbjuda Israel medlemskap under förutsättning att de uppfyller europeiska
demokratiska kriterier. Tror på enstatslösning som det riktigaste men
inser att det ligger ändå länge fram än en tvåstatslösnig. Har inga
egentliga inkomster men får en del hjälp av vänner. Har en brevvän i en by
som heter Sexdrega i Sverige (jag har efteråt tagit reda på att den ligger i
Svenljunga kommun).
Vi
promenerar med honom till hans bostad i gästhemmet St George kyrkan
Lördag
25 september . UNWRAs flyktingläger i Shu´Fat och flickskolan Dar el-Tifel
Bussen
som hämtar oss kl 9 har haft problem komma hit pga. helgens avstängning av
gatorna. Leyla har förhandlat med poliserna.
Leyla berättar när vi åker. Ser ett stort hus som skulle bli sjukhus för
Jerusalem och som israelerna tog och gjorde till polishögkvarter. Israelerna
har lovat Bush att inte bygga fler bosättningar här i Jerusalem och istället
utvidgar man de nuvarande för att det ska bli judisk majoritet vid kommunvalen.
Kooperativet
vid UNWRA:s flyktingläger i Shu´Fat
Chefen
informerar på sitt kontor 1966 startade denna camp. 3200 personer från 500
familjer. Nu 20000 personer – på samma yta. Familjestorlek ungefär 7
personer per familj. En del arbetar i israeliska marknaden men israelerna ersätter
många palestinier med t.ex. ryska judar. Palestinierna kan inte flytta till något
annat ställe - de stoppas vid checkpoint och de mister sitt ID-kort. Murbygget
närmar sig campen. Man kommer att skära av campen från Jerusalem. Avsikten
med all försämring är att tvinga iväg palestinierna och ersätta dem med
israeliska bosättare.
Kliniken
Kliniken
har en läkare som tar 120-150 patienter per dag.(När han hör att man i
Sverige kan ha 15-20 säger han: Somnar ni inte?) Tandläkaren har 25-30
patienter per dag. Här finns BVC, MVC, vaccineringar, labb, apotek. Sänd foto
till sköterskan som har e-post. Tandläkaren vill också ha. Marianne har
adressen.
Vi
besöker skolan. Skolan är för flickor. Sedan något år har man 10 klasser,
38 olika grupper, enligt överenskommelse med UNWRA och regeringarna. Klass 11
och 12 sker i kommunala skolor. Man har 1650 elever och 47 lärare. Rektorn har
ingen sekreterare men ska få. Skoluniform.
Gymnastik men förstås ingen simning
- Vi behöver vattnet för dryck och tvätt.
Många ämnen inkl. en del yrkesinriktade. En hel del går vidare till
universitet. Rektorn bor utanför staden -
har tillstånd för att passera checkpoints.
UNWRA rekryterar gärna personal från flyktinglägren m.h.t. till arbetslösheten
i lägren.
Det finns blandade klasser på
andra läger där det inte är så stort elevunderlag för pojk- och
flickklasser.
I Palestina pension vid 60 års ålder. I Gaza hade man egyptiskt schema och här
jordanskt - nu går man över palestinskt.
Vi
tittar in i olika klasser bl.a. en som läser engelska, och biblioteket.
Otroligt rara flickor som älskar bli fotograferade. Skolhuset är nytt - byggt
för 5 år sedan.
När barnen går ut för lunchrast får lärarna mana på dem för att de inte
ska stanna hos Agneta och mig och vinka ”By by” hela tiden.
Rehabiliteringscentret.
Vi
vandrar sedan genom den dammiga gatan i lägret till rehabiliteringscentret som
Tyskland har givit stöd för. Man fångar upp och registrerar mentalt
handikappade, En del skämdes för att ha efterblivet barn och frågar sig varför.
Så startade man behandling i centret.
Föreståndaren
och läkaren berättar
Centret tillkom 1997. Man har fått en del
leksaker och andra redskap. Det kommer 6 barn varje dag som är här hela dagen
och lär sig elementära färdigheter - dricka, äta och så vidare. Fysikalisk
terapi. Patienter från byarna runt omkring med 50000 invånare, kommer hit,
enklare än att ta sig till Jerusalem. Hittills 650 patienter. Vi har även
undervisning i enkla skolämnen. Hembesöksprogram. Det var en skam att ha
handikapp och det tog flera år att få folk att förstå att det inte är föräldrarnas
skuld att barnen blivit handikappat.
Under senaste intifadan 45000 skadade och 15000 med bestående invaliditet. Skämtet:
”Tror Israelerna att palestinierna går på händerna? Eftersom de skjuter
varningsskott i huvud och hjärta” USA
skänker nya fina sorters tårgas och kulor till Israel att användas mot
palestinierna. Israelerna har även skjutit folk här vid lägret.
När israelerna skjuter barn anklagar de dem alltid för att ha kastat
sten eller. dyl. Här lär man pojkarna ett bättre liv än att leka på gatan
och bli skjutna - man sjunger, läser poesi mm. En kurs för att lära sig något
positivt istället för allt negativt som hänger ihop med kriget. Man lär dem
att förstå att inte alla judar är som Sharon. När israeler kommer och
förolämpar och försöker skapa konfrontation blir ungdomarna aggressiva och
kastar sten.
Israelerna
inser inte vad deras agerande har för psykosociala effekter. Ex. när barn ser
hur soldaterna vid checkpoints förödmjukar föräldrarna - självklart kommer
de att hata fienderna.
Kvinnocentret
En
trappa upp finns kvinnocentret. En aktivitet är kindergarten för 3-6 år. Miss
Arafat heter föreståndaren. Dessutom har man barnhem för 30 barn.
Man har ökat antal barn pga. att mödrar måste ta arbete då maken inte
har fått ID-kort. Man har frisörer (kvinnorna vill vara säkra på att det är
en kvinnlig frisör de kommer till). Datorundervisning. Aerobic center Man har
ett program för alkoholister och man har ett program med swimmingpool för män,
kvinnor och barn. Tidiga äktenskap bl.a.. pga. att flickorna inte kan komma ut
för studier till följd av checkpoints, och då bättre bli hemmafru. Man bor
trångt i stora familjer och det uppstår skilsmässor. Yngre accepterar tanken
på födelsekontroll - dock mest via säkra perioder. Män motsätter sig i
regel preventivmedel.
Checkpointen
är bemannad när vi kör hem men bara lite tidsfördröjning. I Jerusalem kan
vi inte köra fram till New Gate förrän chauffören underhandlat med polisen.
En
fånge på hotellet
Josef,
en av receptionisterna och allt-i-allo på hotellet, 27 år gammal, är en
stillsam artig pojke. Berättar att hann suttit i fängelse och kom ut i juli
samma dag som hans tredje barn föddes. Varför fängelse? För att han åkt
till Jerusalem utan giltigt ID. Har grönt pass det vill säga palestinskt. Hans
hem är på Västbanken. Inga jobb där. Har arbetat här på hotellet åtminstone
de dagar det finns turistgrupper här, annars inte. Måste tjäna pengar för
att försörja sin familj och tog alltså risken att ta sig hit. Han är en
kristen palestinier liksom större delen av hans by Efter frisläppandet från fängelset
där det bodde 19 fångar i varje rum och man fick dålig mat och dryck och
behandlades som djur, åkte han hem till egna byn. Men inga jobb och tog sig åter
till Jerusalem och hotellet. där hjan har sitt jobb, och sitter nu som fånge på
hotellet. Om han försöker ta sig till familjen som bor bara 10 minuters väg härifrån
och blir tagen riskerar han att nästa gång få 5 månaders fängelse. Så han
är här på hotellet hela tiden. Frun och barnen, 6 år, 3 år och den sista på
3 månader, kan besöka honom när de har möjlighet eftersom de ha
Jerusalempass. Men chefen på hotellet tycker inte om att de kommer hit. Förutom
levnadskostnader måste han få ihop skolavgiften 400 (?) dollar per barn och år.
Vad göra? Situationen är svår här. Att försöka få ID-kort med hjälp av
en advokat kostar mycket pengar.
Flickskolan
Dar el Tifel i Jerusalem
Mahira Dajani, skolans chef,
närmare 80 år, informerar i trädgården. Lämnar följande bakgrund :
Det viktigaste syftet med vårt institut är
att ge bostad och utbildning till
flickor som är föräldralösa , socialt utslagna eller utblottade.
Detta var den ursprungliga avsikten hos Mrs Hind Husseini, som skapade Dar el
Tifel 1948 efter massakern i Deir Yassin.
Historien startade med att Sionister tillsammans med Irgun, Sternligan och
Haganah massakrerade de arabiska invånarna i byn Deir Yassin för att förmå
dem att fly från området som de ville ha för den blivande staten Israel.
Deras plan fungerade då de tillsammans med ytterligare en million araber flydde
och har varit hemlösa sedan dess. Fredagen den 9 april l948 öppnade israelerna
eld mot den sovande byn Deir Yassin. De förstörde byn hus efter hus, de släppte
in granater genom fönstren och placerade dynamit utanför dörrarna så många
dog i hemmen En grov beräkning visar att ca 250 dog och lika många flydde.
Flera dagar senare var Mrs Hind Husseini på väg till ett kvinnomöte när hon
såg en grupp hemlösa barn som vandrade omkring i fullständig misär nära den
Heliga Gravens kyrka i Jerusalem. Hon frågade varför de inte gick hem. En nioårig
pojke svarade henne att de kom från Deir Yassin och inte visste vad de skulle göra
eller vart de skulle gå. Snart hittade hon två rum åt dem
Vid denna tidpunkt var <Jerusalem under ständig beskjutning och barnen var
vetttskrämda. Mrs Hind tillbringade sin mesta tid med dem. Efter en tid tog hon
dem med sig till ett kloster där hon bodde vid detta tillfälle. Samma natt var
de två rummen där barnen bott förstörda av bomber. Så dessa barn överlevde
två gånger på tio dagar.
Sedan tog hon dem till sitt hem mitt emot Orient House och huset blev senare ett
permanent hem för dessa barn .
Flera föräldralösa och utfattiga barn tillkom pga. de ständiga tragedierna i
området. Det behövdes snabba hjälpinsatser och därför beslöt Mrs Hind att
skapa en hjälporganisation med namnet DTA (Dar El-Tifel Al-Arabic Institution)
och att be om finansiell support från
olika hjälporganisationer.
En grupp ärevördiga damer blev medlemmar i organisationen och arbetade hårt för
att ge barnen ett drägligt liv, god uppfostran, utbildning och sjukvård
Allteftersom åren gick så utvecklades DTA –med Guds hjälp - till en stor
institution tack vare vara anställdas hårda arbete och generös hjälp från
generösa donatorer och vänner.
DTA har nu sex byggnader: Administration, Skola, sovsalar, museum kulturellt
center och konstskola.
DTA som startade med 55 barn från Deir Yassin har vuxit till att omfatta 1211
flickor av vilka 84 bor på skolan och erhåller gratis utbildning och ett gott,
värdigt liv med kärleksfull omvårdnad. Jag vill göra er uppmärksamma på
att antalet flickor som bor på skolan har sjunkit drastiskt
under de senaste åtta åren. 1995 var 300 flickor boende på internatet.
Efter stängningen av Gaza sjönk antalet till 200 och när Västbanken stängdes
sjönk det ytterligare till 150. Sedan Jerusalem stängts har vi endast 84
flickor på skolan men antalet föräldralösa barn har tredubblats på senare
år särskilt sedan intifadan år 2000 som
orsakades av den tragiska situation vårt land befinner sig i.
Genom
donationer från olika håll har man kunnat utvidga byggnader och verksamhet.
1967 sa israelerna att flickor från Jerusalem inte som förr skulle gå till
universitetet i Ramallah och så vidare. utan till Haifa. Då startade man
universitetsstudier här också. 1200 elever för närvarande. 90 föräldralösa
som inte behöver betala något.
Rundvandring
genom sovsalarna där alla flickor gärna vill bli fotograferade. Småbarnen 2-4
år sitter och äter. Har inga haklappar.
Ser
kindergarten, som har 35 barn med 2 lärare – men inte barn här nu på kvällen.
Middag tillsammans med flickorna i sina skoluniformer. Jag sitter med musikläraren
och mittemot en flicka som nyligen kommit hit från Nablus med sina systrar då
mamma satts i fängelse för aktiviteter mot ockupationen.
Sång och dansprogram. En dvärgväxt flicka har en roll i de stora flickornas
dans. På slutet dansar alla på scenen. Vi
sjunger We shall overcome.
På vägen hem frågar vi ett
par unga judiska kvinnor om vägen till New Gate och får beskrivning samt
varning, som visar hur separerade folkgrupperna är
- Det kan vara farligt, det finns araber där...
Vi förklarar att araberna är våra vänner och att vi inte är rädda och de
ser tveksamma ut.
Söndag
26 september Al Aqsa-moskén
och Rabbins
for human rights
Buss
till östra muren och säkerhetskontroll x 2 med kontroll av kvinnornas anständiga
kläder (bara armar eller ben eller bart huvud kan hetsa upp män) och
alkoholkontroll av vattenflaskor. Agneta får lämna sin vattenflaska som
tidigare innehållit alkohol.
Klippmoskén som ligger på den muromgärdade
Tempelplatsen är imponerande. Den uppfördes 687–91 av araberna. Klippmoskén,
som betraktas som ett av den islamiska arkitekturens främsta byggnadsverk, och
utgörs av en åttakantig, kupoltäckt centralbyggnad, är rest över den klippa
som enligt muslimsk tradition var platsen för Muhammeds himmelsfärd. Själva
klippan går i dagen inuti byggnaden, rakt under kupolen. På Tempelplatsen
ligger också muslimernas andra helgedom i Jerusalem., al-Aqsamoskén, en
sjuskeppig basilika, uppförd i början av 700-talet
Vi får träffa Muftin –
Palestinamuslimernas högste andlige ledare, kan väl närmast sägas motsvara vår
ärkebiskop - som informerar om hur han ser på den politiska situationen. Han
ger oss samma bild som många andra vi mött: Ockupationen skapar förfärliga
problem för palestinierna, såväl förmuslimer som för kristna.
I gamla staden äter vi lunch på en restaurang i källarnivå – hotad av stängning
pga. att den ligger nära ingången till Klagomuren.
Känner hur tragiskt det är med de kundlösa handlarna i basaren – såväl
turister som palestinier från Västbanken uteblir pga. ockupationen.
Mängder av övervakningskameror gör att israelerna hela tiden vet vad som försiggår.
En ny liten klagomur byggs, som kommer att stänga inne 25 familjer
Sammanträde
på Dar El-Tifel
Agneta och jag åker till Dar El-Tifel för
sammanträde med Mahira Dajani. Vi ska diskutera det stöd som S-kvinnor i
Halland kan ge till institutet och som flerdubblas via SIDA. Får
prioriteringslista på olika projekt. Tycker idén att låta några flickor
kommer 1-2 veckor till Halmstad låter vettig.
Mahira berättar att flickor härifrån (15-20 som kan tala tyska samt 2 lärare)
i flera år besökt Tyskland 2
veckor och sedan skulle värdfamiljer sända sina barn hit. Men de kom aldrig.
Tyska resan innebar problem med israelers tillstånd för flickorna - vissa får
inte resa alls, andra inte via Tel Aviv - Man kan starta resan, vänta och vänta
och eventuellt inte komma iväg och så vidare
Flickor från Västbanken får över huvud taget inga tillstånd. Man kan behöva
gå upp mitt i natten för att komma i
tid till tillståndsbyrån och riskera och göra samma sak flera gånger och
eventuellt få ett tillstånd
På vintern förekommer snö i Jerusalem
Rabbins
for human rights
www.rhr.israel.net/
Vi
får besök av rabbinen Arik W Asherman som kommer från Pennsylvania.
Uppfostrad med mänskliga rättigheter. När han kom till Jerusalem blev han förvånad
att här inte fanns en del judiska traditioner som var axiomatiska i USA.
Israel
är i vissa avseenden väldigt demokratiskt, t.ex. många partier och
yttrandefrihet. Men befolkningen socialiseras till våldsam nationalism. Varför
finns inte en rabbiners reaktion på det som händer? Vi fick börja med att
visa konkreta ex på övergrepp mor Human Rights. Vi är 100 rabbiner i gruppen
bland tusentals andra rabbiner. Vi arbetar i domstolar, Knesset, tidningar. En
palestinier kan så gott som aldrig få tillstånd att bygga eller bygga till
ett hus. Vi hindrar bulldozers. Utbildar. För 20 år sedan hade Israel mycket
små ekonomiska skillnader mellan olika grupper. Nu är det tvärtom – vi är
värst i världen efter USA. 20 %
av israelerna har inte råd med tillräckligt med mat. Det fins banderoller på
bilar ”Sätt de Oslokriminella i fängelse”
Vi är inte en politisk organisation men vårt arbete har politiska effekter.
Fortfarande tar Israel över mer land från palestinierna. Husförstörelsen
avser att hindra palestinier från att bo här.
Israel körde ut 600 personer ur de grottor som var deras hem - ut i vinterkölden.
Oberoende om vad man anser om politiken är detta ett brott mot Human Rights.
En motsatt grupp rabbiner skrev nyligen att armén inte är tillräckligt
aggressiva för att skydda judarna.
De anser att man kan döda oskyldiga för att hitta terrorister. Men det måste
finnas en röd linje som man inte kan överträda. Att döda en oskyldig är
alltid fel.
Vi kunde hindra borttagning av 1000 träd genom att stå framför bulldozers och
bli arresterade och ta upp frågan i högsta domstolen och få beslut att det
var bara 10 träd som behövde tas bort av säkerhetsskäl - resten var ren
bestraffning.
I dag saknar både israeler och palestinier hopp - fredsprocessen är slut.
Ingen talar med den andra sidan. Vad som behövs är hopp. Israelerna är övertygade
om att de är offren och kan inte inse att man samtidigt vara offer och bödel.
Den
israeliska fredsrörelsen Peace Now
Generaldirektören
för Peace Now kom till middagen och berättade.
Vi jobbar enbart med bosättarfrågan. Vi
kritiseras ibland för att vi inte arbetar med andra Human Rights frågor. Man måste
prata med israeler om israeliska problem på bosättningarna är ett israeliskt
problem. Det är taktiskt riktigt att koncentrera sig på detta. Sharon är inte
en del av fredsprocessen men när han säger att han vill ta bort bosättningarna
från Gaza stöder vi honom - även om han inte ämnar upphöra med ockupationen
av Gaza. Det handlar om 7000 personer av mer än 200000 bosättare.
Måndag
27 september Till Ramallah,
El-Bireh och universitetet i Birzeit
-
Det värsta är att man
aldrig vet i förväg, säger Leyla när jag frågar om man får fotografera vid
checkpointen.. Även om det är illa nog med det man vet.
- Mycket beror på vad soldaterna känner för.
Tillfarten till checkpointen vanliga vägen stängd idag – Vi kör runt.
Dammigt, muren, varmt, taxi på vardera sidan (man får inte köra igenom). Inga
problem för oss att ta oss ut ur Jerusalem.
Society
of Inalash El-Usra i El-Bireh
www.inash.org
Rima
Tarazi (Laylas svägerska) är nu president här. Samtidigt med oss en grupp från
Ekumeniska följeslagare
Institutet
motarbetades av Israel - stängt 2 år. Armén kom hit med massor av militärfordon
”Vi har order att stänga er society i 2 år.”
- Vi vägrade ta emot ordern. Hundratals kvinnor hade lagt ner ett enormt
arbete här. Militären tog alla dokument, kassetter videor med folkmusik och
annan dokumentation. Sedan började de stänga huset men vi kunde utverka
att vi skulle hinna ta ut matförråd. Vi flyttade ut till byarna igen.
Efter kriget 1967 km armén mitt i natten och jagade ut alla, blinda sjuka gamla
och rev husen. De fick sova under olivträden. Barnen som blev hemlösa var
starten till vår kindergarten.
Vi har broderiavdelning. och annan hemproduktavdelning. tillverkning av ost och
annan föda. Sedan startade vi frisörutbildning – ”food and beauty”.
Nursery center, sekreterarutbildning, folklore center inkl museum och
publikationer.
I systugan träffade vi två unga
kvinnor som flyttat från USA vid 18 års ålder till Västbanken och tyckte det
var bättre att vara här - hela familjen hade flyttat hit. Första tiden var svår.
De är nu gifta med palestinier och tycker sig ha ett bra liv här.
Rundvandring: bageri, systuga, 2 olika, bibliotek, kindergarten,
skolklass, - tillsammans med de ekumeniska följeslagarna. och buss tillsammans
med dem därefter hem till Rima, som bjuder på lunch.
Mat ute på terassen med sångerskan Tania Tamari Nasir, som är Rimas svägerska.
Maken var deporterad i 15 år. Har
varit i Kalmar och mött vår utrikesminister Andersson. Berättar att spärren
till universitetet nu är borta, varade 3 år.
- Den hade ingen säkerhetsaspekt, upprättades bara för att förödmjuka oss.
- Får du åka utrikes?
- Vet aldrig i förväg, i så fall via Jordanien. Men man kan aldrig planera något
säkert, allt beror på soldaternas humör och annat.
Sydafrikanske svarte ekumeniske följeslagaren berättar hur man ibland kan göra
nytta. Han fann häromdagen vid en checkpoint en man som soldaterna beordrat
sitta 10 tim i stekande sol (det är f.n. 35oC varmt)
- Har du något emot att jag flyttar honom till skuggan?, frågade följeslagaren
- Du ska inte komma och ge mig order - ge dig iväg, sa soldaten
Men följeslagaren återvände och diskuterade med soldaten frågor kring sin
svarta hud och solens egenskaper ett tag och småningom kom soldaten med
palestinierns ID-kort och släppte igenom honom.
Hemma
hos Rima får vi höra Tania Tamari Nasir sjunga ett par av Rimas sånger till
pianoackompanjemang av Rima.
Leyla
berättar att hon är från Gaza - pappan hade fruktodling och kunde bevattna.
De fick lämna ifrån sig allt. Nu i Gaza får palestinierna inte vattna sina
odlingar, israelerna ska ha vattnet. Leylas familj fick fly från israelerna
1948 och flyttade till Jerusalem.
Universitet
Birzeit
Rimas
moster eller faster, som bodde i Birzeit, grundade detta universitet (först i
form av vanlig skola 1924) På sitt sätt bättre att det ligger här än i
Ramallah. Hade det legat i Ramallah hade vi aldrig vetat när vi fick utegångsförbud
och så vidare. Förr kunde många åka hem till sina byar men pga. spärrarna går
det inte nu utan många får bo här. Det kan ta flera timmar att komma till en
hemby som bara ligger 15-30 minuter härifrån under normala förhållanden.
Det
finns 9 universitet på Västbanken och 2 på Gaza. Birzeit är det äldsta, från
1924 skola och 1953 universitet. Började som secondary school. Man betalar 45%
av den verkliga kostnaden i avgift. Lån (som är svårt att administrera) och
stipendier beroende av föräldrar inkomst. 55% kvinnliga studenter.
Flickan
som informerar, och vars foto från förra resan vi hade med oss, är
palestinier och har vuxit upp i USA. Kände sig som palestinier när hon besökte
Palestina och flyttade hit. I USA finns inte den gemenskap mellan olika
folkgrupper som man tror. Pappan var i USA för studier när kriget kom 1967 och
familjen kom dit - kunde inte återkomma till Palestina förrän efter
Osloavtalet.
Nu
läser man 17 olika ämnen
Det
finns även svenska elever här.
Ockupationen påverkar universitet mycket. Man kan inte planera något.
Right to education-program mot
bakgrund av Israels avspärrning.
Utöver de fasta checkpoints finns kanske 1000 road blocks. Förutom muren.
Tusentals skoldagar förloras pga.
spärrarna och utegångsförbud. Universitetet
i Hebron stängdes av israelerna. Det förekommer att elever skjuts ihjäl i
klassrummet. Studenter arresteras för att de är med i styrelsen för någon
studentförenig och så vidare.
Se
deras hemsida: http://www.birzeit.edu/
Två
studerande flickor berättade, 19 och 22 år.
En från Qualqilia.
Vill studera till ingenjör och visa att ockupation inte
stoppar henne. UNESCO har inte gjort vad de borde. Återockupationen är
problemet - det förstår de inte. Efter Oslo sa vi adjö till de israeliska
soldaterna med blommor. Vi är inte långsinta.
Torill
berättade att vi från Sverige och Norge nu kan stödja 14 flickors studier –
genom bidrag från familjer, körer,, arbetskamrater, eller andra föreningar.
Kvinnoorganisationen i Palestina väljer ut flickor som är fattiga, föräldrar
kanske döda eller i fängelse, många syskon och så vidare. Ett urval bland sådan
med goda studieresultat.
Det finns mer än 3000 elever som behöver någon form av bidrag. Ekonomin är
ett mycket stort problem
Fortsatt information:
De anställda får ibland bara halv lön.
Solidaritetsaktioner ger hopp. Igår kom cyklister från London med krav Sluta
ockupationen. Sådant ger stort hopp.
Studenterna
blir tyvärr mer och mer apatiska när det gäller politikens möjligheter - när
man har så fullt av problem som man inte själv kan påverka det minsta. Den
andra utvägen är att sluta tro på fredliga
medel. En liten grupp försöker få internationella kontakter och söka
medel att påverka situationen. När fredscyklisterna kom möttes de av
tusentals studenter, ett mycket stort gensvar. Det var ett tjugotal som cyklat
från England
En enda cyklist finns annars här, en anställd, som är Rimas son
Utanför
studentkåren pratar vi lite med några pojkar, fotograferar och tar upp
e-postadresser för att sända foton
En
av kvinnorna vi träffade hos Rima satt 8 år i fängelse. Misshandlades, inkl
att man tog dit hennes far och tvingade
honom att ha samlag med henne
Vi besökte hennes nybyggda kontor, Association
of woman committees for social work.. www.awcsw.org
Organisationen ger kvinnorna en del mat och blöjor mm för barnen
En
kvinna visar brösten, en annan visar ändan vid checkpointen.
Hemresa
från Ramallah tar drygt 2 timmar istället för 10 minuter pga. tiden vid de två
checkpointerna.
I
Kalinda checkpoint går vi långsamt framåt i värmen. En äldre soldat
säger att han är där frivilligt – Han vill inte att aggressiva 18-åringar
med kort stubin ska bemanna checkpoints ensamma. I alla miljöer finns det alla
varianter av onda och goda.
På
andra sidan checkpointen ny taxi. Den vanliga andra checkpointen är nu stängt
så vi får köra till annan – och den släpper i kväll inte igenom bilar. Ny
kö - Marit får urakut diarré och går åt sidan för att ta av trosor och
byxor, återvänder byxlös med bara tunika. Soldaterna i checkpointen har nu
bestämt sig för att alla män som passerar måste dra upp skjortan och visa bröst
och snurra runt och visa rygg när de går framåt på det tomma utrymmet mellan
kön och soldaten. Agneta beslutar sig för att göra detsamma. Hon har ingen
BH. En mycket arg ung soldat:
- Varför gör du så, du vet mycket väl att kvinnor inte ska göra det.
- Hur ska jag veta, jag förstår inte hebreiska. Det är en lång kö och jag
ville underlätta, snabba på.
När Agneta stannar kvar vid soldaten för att ta ett foto när jag kommer fram,
hoppar det ned en kvinnlig soldat från taket och kör iväg henne.
Vi tar sedan en servicebil tillsammans med andra som passerat.
Norrmännens försenade bagage har äntligen kommit
På kvällen går vi till New Imperial hotell och ber få gå upp på deras tak
och se utsikten. Får även se Selma Lagerlöfs rum. Av tidningsurklipp framgår
att även hon tyckte hotellet var charmigt men smutsigt!
Tisdag
28 september Fyktinglägret Kalandia,
olivträdskampanjen och Gila
Vi
blir bara tre skandinaver och Leyla som i hög värme åker till Qalandia i
taxi. Enormt fin motorväg till Kalandia checkpoint - via annan väg än den vi
tog i går. Efter checkpointen servicebuss 2 NIS per person till flyktinglägret
Flyktinglägret
Kalandia
En
av kvinnorna vi träffar har studerar i Bergen Studerade Health promotion.
Tyckte om räkor och fisk som hon fick där.
Kooperativet
Kooperativet är en följd av flyktinglägret.
Från 25 olika byar kom flyktingar hit 1948. Det fanns ingen utbildning och inga
arbeten så några kvinnor slog sig samman och bildade detta kooperativ för att
hjälpa flickor att hjälpa sig själva. Detta var 1958. De började i liten
skala, tillverkade saker, sålde och kunde successivt utvidga. De börjande med
en grotta eller källare. Småningom även hemarbete med broderi och så vidare.
Det fanns ingen elektricitet.
Förr blev vi inbjudna till olika länder
för att visa vårt hantverk men nu går inte sådant. Vi kan inte längre
exportera. Om man vill exportera måste man göra det via en israelisk agent och
betala skatt. Före vi fick den palestinska myndigheten hade vi en s.k.
civiliserad ockupation - man ströp oss inte helt och hållet. Nu stryps snaran
mer och mer. En del får inte sova i sitt eget hem utan specialtillstånd. Att få
ett tillstånd kan ta veckor - och kan vägras. Internationella banken
kontrollerar nu alla arabiska banker och stöd utifrån har försvunnit.
Om det finns en skofabrik i Hebron kan man i Nablus inte köpa skor därifrån
till exempel pga. stängningarna. USA och Israel pressar på palestinierna. Nu höga
skatter på importerat råmaterial. Nu lagrarvi produkter pga. att vi inte kan sälja
Vi ber er berätta i Sverige och Norge hur det redan är - och värre blir det nästa
år och så vidare
Vi
ser maskinen som gör täcken och kunde sysselsätta 200 flickor. Står nu
stilla dels pga. att man inte kan sälja, dels pga. att datorn är sönder.
När datorn inte funkar säger den
italienska firman - sänd hit den!.
Om vi skulle ta denna stora kostnad och sända denna stora apparat kan vi aldrig
lita på att israelerna släpper igenom den på tillbakavägen utan att förstöra
den. De vill inte att vi ska kunna sköta något.
Om en italiensk ingenjör ska komma hit kostar det tusentals dollar.
Man
hade inte den typ av väskor som Agneta skulle ha till vänner i Halmstad –
tog därför upp beställning med storlek och färgmönster och ska försöka
brodera färdigt innan vi far på söndag.
En kvinna vars son skjutits av israelerna.
Vi
hör en tupp gala när vi besöker en kvinnas hem i lägret. Ganska fint hem,
soffor, en porslinsskål på bordet. Hon har 8 barn. När yngste sonen var 12 sköts
han.
Det var en demonstration som han deltog i
och kom hem men när han ville gå nästa dag sa pappa att han inte skulle gå
med. ”Låt de äldre sköta detta”. Detta var söndag och ej skoldag
På måndag var skolan stängd. När mamman lagat lunch och väntade hem
familjen för att äta kom de inte. Hon gick till en grannfamilj och mötte på
vägen en av sönerna.
- Jag ska gå hem och se tv, sa han
Han var yngste sonen och hon ville han skulle sitta hemma och prata.
- Varför har du blod på armén frågade mamman
- Jag råkade skära mig på något
Han ville inte tala om att brodern var död - och dessutom ytterligare en broder
skadad. Han visste inte hur han skulle berätta det för modern. Alla försökte
dölja det men hon förstod att något var fel. Pappa åkte till sjukhuset för
han förstod att det hänt något med sönerna-
- Var är Ahmed, frågade han
En man sa
- Jag såg 2 ambulanser, den ene kanske var Ahmed
Det var en abnorm atmosfär och rörigt , gick inte få besked. Ingen av
kamraterna vågade säga henne sanningen.
Småningom sa en broder
- Ahmed är skjuten och är nu en martyr.
Israelerna vägrade ge första hjälp eller ta honom till sjukhus - han låg 2
tim - de lät honom ligga där 2 timmar och blöda ihjäl.
I
grannhuset blev en annan pojke dödad, en som var handikappad efter att
tidligare ha blivit beskjuten.
HBK-tröjor till pojkar i flyktinglägret Kalandia
Återigen
en checkpoint i stekande sol – passagen tar 20 minuter och det är 36oC
gr i skuggan. Så här har
studerande och andra 2 gängar om dagen när de ska till och från skola eller
arbete. Brunt och torrt och dammigt, smutsigt, kaos
Chaufförer
vid servicebilar ropar ”Betlehem Betlehem” och så vidare. En man i kön har
köpt ett täcke, en annan bär ett gråtande barn. Det är en ung tjejsoldat
som kontrollerar - idag utan problem och inga krav att visa bar överkropp. En
ensam åsna ser vi i stenöken
Passagen vid den andra checkpointen idag smidig - passkontroll inne i bussen
utan väntan.
- De är ryssar säger en passagerare om soldaterna. De kommer från Ryssland
och bestämmer över oss i vårt land.
Bosättningar på sidan av vägen.
Olivträdskampanjen
och The good earth campaign
Vi
går till sedan till YWCA för snacks och sallad. Rana
Qumsueyh talar om olivträdskampanjen
och The good earth campaign).
Man
har samarbete med YMCA. Se
www.ywca-palestine.org/
Man
har 2 internationella planteringsdagar i febr.
– mars. Mer än 5000 har planterats, planerar plantera 50000. Armén
har ryckt upp 378 000 000 (??) olivträd.
Andra
aktiviteter - forskning om apartheids effekter, mm.
Om man vill komma och plocka oliver: sänd ett meddelande.
Plockning sker i okt. - nov. Man stannar 10 dagar i ett program med uppehåll
och så vidare.
Det är nu 41oC
Gila
Svirski – en kraftfull judisk fredskämpe
- berättar
På kvällen kommer Gila - lite försenad
pga. vägarbete
- Myndigheterna bryr sig inte om att
informera pga. att det mest är araber här
Idag demonstration i byn Budrus. Tårgas och 20 arresterade - demonstration
mot muren - såväl israeler som israeler och internationella deltagare.
Gila som har jobbat 8 år med fredarbete träffade
nyligen för första gängen en palestinska som talade oxfordengelska och kände
att hon så att säga var jämbördig. Blev lite chockad över att hon kände så.
- Tänk då alla judar som inte är
involverade i fredsaktiviteter och aldrig träffat en palestinier. Vi har en
fullständig segregation. Fredsrörelsen kan förefalla svag men om man ser på
den förändring som skett de senaste 1 åren så är det fantastiskt. Bara 20
%. trodde då att tvåstatslösning var nödvändig. nu 80 %. Idag vill 70 % se
de flesta eller alla bosättningar upphöra Nu är siffrorna något lägre pga.
Gazabosättarnas kampanj. 80 %. av bosättarna kan tänka sig lämna bosättningen
om de får ekonomisk kompensation. Bara 2 % vägrar under alla omständigheter.
Den
israeliska fredsrörelsen har många olika komponenter. The coalition for peace
har 9 olika kvinnoorganisationer. (se f.ö. lista på slutet)
Alla inser sedan länge vad lösningen måste bli - ungefär som Genèveinitiativet.
Det finns bara 17 checkpoint mellan Israel och Palestina men ett par
hundra inne på Västbanken. De finns där för att tala om vem som har
makten.
En grupp kallar sig checkpoint-watch
Vi har haft stora gemensamma demonstrationer, bl.a. die in - ligga ned döda. Vi
har haft closure - hindra trafiken för att visa hur det är. Många
arresterades - inkl. Gila
Sharons disengaement - utrymning av bosättningarna i Gaza utan avtal - för att
ha kvar bosättningarna på Västbanken kvar. Han bygger muren precis så som
han tänkt sig den framtida gränsen - som stänger inne palestinska byar och
införlivar bosättningarna i Israel. Sedan Israel lämnat Gaza ämnar man ha
kvar kontrollen över Gaza ändå, som ett fängelse. Men det goda är att 7000
arroganta brutala israeler i Gaza som anser sig kunna bestämma över alla
palestinierna, lämnar Gaza.
Det finns 400000 bosättare av 7 miljoner invånare
De bosättare som bor i Jerusalemområdet måste troligen få vara kvar.
Det minsta lilla våld från Gaza kommer att leda till att armén går in igen.
- Vad ska hända med
byggnaderna?
- De borde vara kvar men inte säkert det
blir så. Det finns förhandlingar om att sälja husen till Världsbanken.
När Gilas dotter gjorde värnplikten och det framkom att hon hade icke-judiska
vänner förflyttades hon som en säkerhetsrisk.
Likudpartiet vill egentligen lämna de ockuperade områdena men kontrolleras av
de högerextrema. Högerextremister registrerade sig som Likud för att kunna påverka
deras politiken.
F.n.. finns ungefär dubbelt så många judar som araber men pga. de högre
barnafödandet bland araberna kommer i det hela området att finnas lika många
judar som palestinier om 20 år.
F.n.. är det fler som flyttat ut än in i bosättningarna.
Det finns en överenskommelse att 80 % av vattnet som finns under Västbanken
ska gå till judarna.
1,5 miljarder dollar per år satsas på ockupationen. - skulle kunna användas
till sociala och andra förbättringar. Il USA är det inte bara judiska lobbyn
utan även kristna fundamentalister som påverkar USA:s Israelpolitik. Kerry har
haft en viss moralisk integritet och är mindre beroende av oljebolagen än
Bush. Clintons och Barraks uttalande efter förhandlingarna - att Arafat inte
tog emot ett generöst erbjudande, att han inte är en partner för fred - har
skadad judarna och drivit dem åt höger.
Kibbutzernas historia är sorglig - från socialism till kapitalism.
Tror att 90 % av motståndet mot ockupationen är fredlig - och ända skjuter
militären. En hundraprocentig fredlighet skulle inte göra någon skillnad för
militären. Men naturligtvis motsätter vi oss våldet.
Tror inte sanktioner mot Israel skulle få avsedd effekt. Morot och piska bättre
- t.ex. erbjudande om medlemskap i EU mot upphörd ockupation och så vidare.
Onsdag
29 september . Till Nasaret istället för Tulkarem, som Israel stängde
Vi
åker med liten turistbuss via Israel till Tulkarem. Stannar vid apotek på vägen
och skaffar mer Imodium för dem som har diarré. Inte långt från Jerusalem
ligger byn Deir Yassin (nu borta) som barnen i Dar el Tifel kom från. Passerar
utbrända tanks - minnesmärken från 1948. En hel del grönt ett stycke, barrträd
mm - naturligt vatten el bevattnat? Det går nerför från det högt belägna
Jerusalem. En fruktbar slätt ser vi där israelerna 1967 kom med bulldozers och
drev iväg palestinier och rev husen.
Leyla:
Liksom i Apartheidsydafrika - israeler behöver
inte bära ID-kort men om en palestinier påträffas och inte har ID-kort på
sig sätts han i fängelse 6 mån. Många sitter i fängelse utan att veta vad
de anklagas för och hur länge de
ska sitta.
En
polisbil stannar oss för att kontrollera bussens handlingar - så sker det när
poliser ser att det är en arabisk turistbyrå som äger bussen. Om inte
papperen är i perfekt ordning kan man få åka tillbaka.
Så
länge vi kör i Israel fina vägskyltar och lätt hitta till israeliska orter
– däremot ej till palestinska. När vid är alldeles invid Tulkarem blir det
genast problem. Infarten visar sig vara flyttad och polisen säger att vi skar köra
tillbaka ett stycke till en annan checkpoint. Det visar sig att när vi kommer
dit är det helt stängt och man håller på och bygger murväg (”Wall
Street”). Chauffören får uppgift av en person vid stängslet att hela Västbanken
är stängd. ”Det värsta är att man aldrig vet..."
När vi kört tillbaka en bit och ringer Naim för att resonera om hur vi ska göra
ser vi två stora FN-lastbilar köra in mot Tulkarem Vi följer dem för att se
om man möjligen öppnar stängslet. Bilarna har mjölsäckar på flaket. De släpps
inte fram. Så vi vänder igen och beslutar köra till Nasaret.
Vi passerar Hammageddon där det finns ett fängelse för palestinier..
På höger sida ser man på avstånd Jenin
Lunch
söder om Nazareth - väldigt varmt ute - vi har luftkonditionerad buss
Nazareth ligger högt uppe på ett berg - slingrande väg upp. På nedfarten
till vårt Hostel (har det varit ett kloster?) trafikkaos när föräldrar
kommer i bilar för att hämta skolbarnen.
Detta är en helt igenom arabisk stad i Israel. Klänningsköp i basaren.
Snabbtitt på Bebådelsekyrkan innan den stänger kl.. 17. Intressant prat på
trottoaren med en lärare och ett par andra om politik, kultur, giftermål,
fred, hedersmord mm. Fler ansluter sig till gruppen. Vår chaufför säger att
han skulle döda sin dotter om hon gick ut med en man innan hon var gift. De
andra säger att han överdriver.
Vi går med blomsterhandlaren och tittar i hans affär som hans far köpte för
100000 USD. Han jobbar tillsammans med sin fru här från 8 till 21 alla 7
dagarna i veckan .Lägger regelbundet undan pengar till barnens studier. En
nybliven tandläkare kommer förbi. Har studerat i Jordanien. Har inte hört
talas om att man här tror på amalgamsjukan.
Middag i vårt hostel utomhus på gården i behaglig kvällsvärme. På begäran
byter man i baren från amerikansk till arabisk musik. I närheten högljudd
discomusik. Torill berättar om Abrahams historia.
Torsdag
30 september Bad i Genesarets sjö
På
natten har Torill hört märklig sång vid 4-tiden utöver staden. Möjligen
judisk sång med anledning av helgen.
Gårdagens trafikkaos utanför hotellet upprepas på morgonen fast mindre
uttalat när föräldrarna levererar sina barn. Alla vill bli fotograferade.
Arabisk frukost som inte alla uppskattar. Den mer klosterlika stämningen och
nunnornas frukost på stället vi bodde på i vintras var mysigare. Men här är
en fin stillsam gård med vattenkonst och enstaka fågelsång - stillsamt åtminstone
på morgonen då det inte spelas musik i högtalarna.
Vår
chaufför
Vår
chaufför som har ett svårmodigt ansikte har 7 barn, 2 pojkar och 5 flickor, från
3 till 23 års ålder. Makan jobbar i frisörsalong och lillflickan är med på
jobbet. Såg sin blivande fru gatan.
Lät undersöka om hennes familj var passande och hans pappa gick till kvinnans
pappa och föreslog giftermål. Flickan var 18 år. Han är bedrövad över
utvecklingen under intifadan. Hade arbetat upp sitt turistbussföredrag och ägde
flera bussar. Har förlorat flera miljoner. Äger inte längre några
bussar. Hyr en buss och har arbete bara då och då. Flickorna beslöjade men
inte hemma. Kommer en manlig gäst tar de på huvudduken. Visar kort på frun
bara för kvinnorna – män får inte titta.
Torill
får telefonkontakt med norsk vän som befinner sig i Gaza, Får veta att militären
i natt gått in i norra Gaza: ”Operation pickning flowers”. Har hittills dödat
9 palestinier. Ska pågå 170 timmar, då folk inte kan få mat vatten eller
annat i den fruktansvärda värmen. Kaos råder.
I tidningen jag att en palestinsk taxichaufför blivit skjuten av bosättare som
inte blivit häktad och förklarat att han sköt i självförsvar. Ser även att
bosättare i Gaza planerar att mörda Sharon pga. utrymningsplanerna.
Vi
hittar det fantastiska museet med svårighet Nazareth
village. Skaparen guidar oss. Hemsida: www.nazarethvillage.com
Murning,
oljepress, brunn som för 2000 år sedan - vetenskapligt , Med anknytning till
Jesu liknelser.
Tiberias
sjö
Enorma
nedförsbackar på vägen från Nasaret till Tiberias sjö. Privat strand med
restaurang. Inte det minsta inbjudande strand, svårt at ta sig i och ur, rörstumpar
sticker upp, en avloppsledning går ner i vattnet som ser smutsigt ut och är
ungefär 28oC men svalkar något. Vattenskotrar kör vilt. Man får
betala 100 NIS för vår grupps bad.. Ser bananodlingar när vi åker vidare.
Vi
åker till Tiberias för en öl och chauffören föreslår då att vi också ska
titta in på ett diamantsliperi - utan köptvång (kanske har han lite ersättning
för sådant). Det visar sig vara ett stort företag där vi först guidas genom
utställning och så får se en film på svenska
och därefter kommer in i ett ljushav med försäljning av diamanter och enträgna
försäljare (som alla motstår) så Agneta får ont i magen.
I skymningen ser vi ljus på andra sidan på Golanhöjderna. Nedanför
lyxhotellen vid stranden diverse försäljning och kaféer.
Telefon:
Massaker i Gaza
På
kvällen. Torill ringer Safad i Gaza. Israels krigsmakt har gått in i Gaza,
skjutit många till döds och flera skadade - utanför moské, riksdagsledares
hus. Och nu ska de tydligen i natt gå in i den mer tätbefolkade delen där han
själv bor med sina barn Man skjuter på ambulanser mm.
På den enda engelskspråkiga radiokanal jag hittar (radio Jordan) på min
fickradio är det ett skval av popmusik som vid jämn timme kompletteras med en
enda kort mening om olika världshändelser - som inte går att uppfatta pga.
musiken. Men en av meningarna handlade om Gaza.
Fredag
1 oktober. Via Jordandalen och Döda Havet till Betlehem
På
radio Jordan uppfattar jag en mening där det inte går att höra antal dödade
men 150 skadade.
På TV kommer på BBC News som fjärde nyhet Gaza: 100 tanks, 40 döda.
beskrivet som svar på palestinsk attack dagen förut som dödat 2 judiska barn
- trots att en sådan här stor invasion väl inte planeras på en dag.
Nedför kullarna i Nazareth till
stor bördig slätt med bl.a. bomullsodling. Med omfattande konstbevattning förstås.
Pa slätten kör vi förbi ett fängelse där palestinska fångar hålls.
I Jordandalen har vi en lång fjällkedja till höger. Konstbevattningskanaler.
Lättpasserad checkpoint för vår buss med gula israeliska skyltar. Palestinska
odlingar och här och där något tält där man säjer sina produkter som
annars säljs i Jeriko. På andra sidan Jordanfloden ser vi berg i Jordanien.
Man ser inte mycket av själva floden. Gränsen går delvis in på västsidan.
Gult och brunt på kullarna, mycket upp och ned och krokigt. De är mycket lite
vatten kvar i Jordan sedan israelerna tappat ur till sina odlingar. Längs gränsstaketet
går stundom en extra väg vid sidan av vår väg.
Ökenberg
som stora grustag när vi närmar oss Jeriko. Kamel, en israelisk flagga, en
liten oas med statyer, kvinnor med munskydd som sprutar något på växter,
enstaka palmlundar.
Telefon
med Safad: Idag begravning av 40 personer. Det har kommit protester från hela världen
inkl. USA. Israel har inte gått in i andra delar än där de var igår. Israel
har fått ett nytt vapen - en bärbar utskjutningsramp för raketer? Inte lätt
för journalister att komma in. I Tel Aviv
har många israeler demonstrerat utanför Sharons bostad.
Förslag att vi i Sverige och Norge adopterar barn som blivit föräldralösa i
natt. Bra ide tycker Safat. Han har fått tillbaka elektricitet men det har man
inte i lägren.
Vägen
kallas Gandhis road. Den genaste vägen till Jeriko är blockerad. Juda öken. Väg
till höger till Jerusalem och vi tar vägen mot Döda havet. Enligt. kartan
stor väg rakt österut från Jerusalem till Amman - finns tydligen inte längre
i verkligheten?
Museet
Qumran och Döda Havet
Qumran
är en tidvis uttorkad bäckravin, som rinner ut i nordvästra delen av Döda
havet, och en ruinplats vid ravinen med rester av en byggnad, vanligen tolkad
som ett esseiskt kloster, förstört ca 70 e.Kr. I grottor i närheten har Dödahavsrullarna
(Qumrantexterna) påträffats.
Militärer. Mycket hett. På folderm en karta där Israel inkluderat ockuperade
områden och Golan i Israel. Museet är en israelisk institution på ockuperad västbank.
På restaurangen träffar vår chaufför kolleger som berättar att det är
tveksamt att komma in i Jeriko - en kom in och en blev inte insläppt. Så det
avgör saken för vår del - det bli inget besök i Jeriko idag.
Dödahavsbadet ligger på israelkontrollerad palestinsk västbank - smutsigt,
lerigt och intressant som upplevelse men inget att hålla på och bada i någon
längre stund. Agneta får vatten i
ögat med svår sveda och leds i land för dusch. Området inhägnat med taggtråd.
Husen runt basområdet är kaserner från brittiska tiden.
Juda
öken är som jättestor grusgrop. Uppåt, uppåt mellan bruna grus- eller stenväggar.
Mose grav här. Beduinbyar, fårhjordar. Hur kan de överleva här?
In i Jerusalem och Marit lämnar säck med leksaker till barn i Gaza på
Jerusalem hotell där någon senare ska hämta dem.
Vi
ska nu till Betlehem. Ska vi behöva lämna bussen vid checkpointen? Det kan man
inte veta i förväg, det beror på vilket humör soldaterna är på. Det visar
sig att vi kan köra in och i Betlehem byta till taxi. Vi säger adjö till vår
chaufför som återvänder till Jerusalem.
Bassima,
vars make blev skjuten i hemmet
Vi
besöker Bassima, änka med 8 barn. Agneta och jag ska bo i hennes hem natt..
Den 26 okt 2001 dödades maken Salami Dibbs, som var 39 år. Israels armé fanns
i det arabiska hotellet i närheten och en prickskytt därifrån sköt maken när
han tittade ut för att se om sonen var på väg in för att äta. Kulan träffade
i huvudet och fortsatte in i fönsterkarmen, där vi fortfarande kan se kulhålet.
Barnen såg hur blodet sprutade. Han föll ned över yngsta dottern. Barnen
skrek och var under lång tid efteråt rädda. Det finns 5 flickor och 3 pojkar
Äldste sonen. nu 21 år. blev satt i fängelse 2 år, studerar nu på
universitetet, Den andre 18 år har nu suttit 6 mån i fängelse. Det är
administrativ fängelse - för att se om han inte har något att bekänna. Nr 3
är 16 år, pojke, lång för sin ålder, studerar på industriskola. Så kommer
14 åriga tvillingar, och de yngsta flickorna 10, 8 och 4 år.
Mamma Bassima är född 1966. Familjen flydde först till Hebron och sedan hit,
så de har flytt 2 gänger. Alla läger kom till efter 1948 men många flydde
vidare efter 1967 till Jordanien - allt berodde på hur rädda man var. Militären
är hemsk överallt. De som lyckas få arbete och skaffa pengar flyttar från lägret.
Maken var byggnadsarbetare.
Tre av de norska kvinnorna från Human Rights March sänder regelbundet pengar
och Torill överlämnar nu pengarna till mamman. Flyktingar i Norge, som Torill
undervisar, samlade också ihop pengar till familjen.
- Det är som hos oss, säger en palestinier då.
Till
women´s child care society
Vi
åker minibussen med dekorationer i
taket till ungdomscentret. Jag tar fram fredsmarschens hemsida på deras dator för
att visa bilderna från Betlehem. Bilderna tar lång tid att ladda ned.
Ungdomar berättar om aktiviteterna här. Ungdomsklubb med bl.a.. datorer och
Internet. Lydia är chef här.
Man vill vila ha E-postbrevvänner i Sverige, 18-22 års ålder:
Skriv till wccs@palnet.com
eller
till lydia araj: ledo1929@yahoo.com
En
flicka berättar att armén var här i flera år och sköt och skrämde människor
- t.ex. när de gick till skolan. Lugnare senaste året.
En stor andel här är kristna och om vi fattat rätt så är det bara kristna
ungdomar på centret.
Achmed
satt 17 år i fängelse
Vid
middag på en restaurang går vi igenom programmet för morgondagen:
Trond vill träffa speciella organisationer och ordnar sitt program själv
En
man vid ett grannbord, Ahmed, blir igenkänd av Achlam och han blir ombedd sitta
ned hos oss och berätta
Han satt 3 omgångar i fängelse under olika perioder i sitt liv, sammanlagt 17
år.
. - Man blir utfrågad och illa behandlad.
Arméns instruktion är att skada fångarna, fysiskt och psykiskt. Anhöriga får
inte besöka.
Tortyrmetoder: - fick bara sova bara 4 timmar sammanlagt 12 dagar. Sömnen
hindrades genom stark musik och starkt ljus. Man använder kallt vatten, hänger
fångar i händer eller i fötter
-
Hur klarar man så lång tid utan sömn?
- Jag började hallucinera
Han satt i fängelset när sonen föddes. Blev frisläppt för 2 månader sedan
Varför blev du fängslad?
- Troligen bara för att jag är aktivist som demonstrerar och pratar
Achlam
– en aktivist
Achlam
berättar att hennes bror sitter i fängelse under jord utan sol sedan 1.5 år
och är nu dömd till 80 års fängelse för att han försökte skjuta mot en
helikopter och tanks som anföll.
Achlam, är hes efter att ha lett demonstrationer dagligen sista tiden till stöd
för hungerstrejken. F.n. sitter 2 ammande kvinnor i fängelse. Hungerstrejken
är slut - de uppnådde att slippa
bli avkläda dagligen
Achlam satt i fängelset norr om
Jerusalem dömd till 5 år men alltför ung -16 år - satt 2 år och fick 3 år
villkorlig. Misshandlades, bröt näsan genom att man slog hennes huvud mot väggen.
Har ständig huvudvärk trots operation i Tyskland. Är 41 år nu
- Men jag lider för mitt folk så det är ok.
Nattligt
samtal hos Bassimas familj
När
vi går in till Bassimas hus från gränden kommer vi först till en liten
betonggård, där det står en skottkärra och där man i en låda planterat en
vinranka som gör upp till andra våningen. I bottenplanet finns ett rum utan fönster
eller ventilation, där flickorna sover. Vi går upp för en trång trappa och
kommer till en liten korridor, där det finns en vattenkran med handfat - husets
plats för personlig hygien. Därifrån kommer man in till ett litet kök, ett
"bästrum" med soffor och ett bord, prytt av saker som sonen
tillverkat i fängelset, ett annat helt kalt rum, där man lägger ut madrasser
på natten, en toalett i form av ett hål i golvet och en uteplats, där
vinrankan sticker upp. Den ska småningom grena ut sig på ställningar ovanför
oss. En trappa leder upp till taket.
Vi sitter på kvällen på husets uteplats. en trappa upp. En tupp gal.
Hela familjen, med undantag av den son som nu sitter i fängelse. är samlad och
även Bassimas bror, som bor alldeles bredvid och som talar bra engelska, är här.
Vi frågar om allt möjligt.
Om fängelset? Det var i tält i öknen. Mycket
kallt på vintern, hett på sommaren. Man fick själv ta med madrass
hemifrån. Det fanns råttor, ormar och skorpioner. Vakterna provocerade fångarna
för att få dem att göra något som de kan straffas för
Varför fängslades du?
Eftersom pappa var skjuten ville man straffa sonen också –”Han kan ju bli
terrorist”. Även mor straffades för att maken dödades. Hon fick inte tillstånd
besöka sonen –
Muren – byggs nu alldeles bredvid flyktinglägret, har flyttat gränsen 10 km
närmare Betlehem.
Vi frågar hur många palestinier som sammanlagt sitter i fängelse och fått
svaret "Mer än 8000". Möjligen är det totalantal de senaste åren? (Enl.
Amnestys senaste årsrapport “…. at
least 1,500 were held in administrative detention without charge or trial.)
Israeliska störningar här? De
skjuter ofta nattliga ljudbomber och tårgas för att skrämmas. F.n. 2 dagar
lugnt pga. judisk helg. Ibland tårgas mot barnen på väg till skolan
Ekonomin, bidrag till änkan?
Förr fick man en del via muslimsk
förening - nu är detta stoppat av Israel – ”det kan stödja terrorism”
Resor?
Man kan inte besöka städer på Västbanken eller Jerusalem - många checkpoint.
Det är faktiskt lättare komma till Jordanien.
Den fängslade sonen: Som f.d. fånge har man 5 års förbud att åka utanför
egna regionen - kan inte studera i Jerusalem - får bara vara i Betlehem. Om han
hittas t.ex. i Hebron får han 2 års fängelse.
Hjälp av grannar? De har inte nöjlighet hjälpa - alla är fattiga
Muslimer och kristna? Det är stor andel kristna i Betlehem men muslimer
majoritet. De kristna är rikare, de får mera stöd utifrån.
När man hör motorljud på gatan - rädd det kan vara militären
När de hämtade sonen skrek de åt mamman att visa sig naken och pekade med
vapen –
- De talar i regel inte arabiska och sa: ”Vi vill inte höra något arabiskt
pladder”
Det mörknar medan vi pratar och ovan oss ser vi en fullmåne.
Finns det självmordsbombare i Betlehem?
I Betlehem har funnits en suicidbombare. Alla blev förvånade, trodde någon
utifrån givit honom sprängmedel och fått honom att göra attacken. Familjens
hus revs förstås och hela familjen med 8 barn bor ni upp tält. De har börjat
bygga ett hus men räknar med ett risken är stor att israelerna kommer att riva
det också.
Bidrag
från FN? UNWRA sänder var fjärde månad olja och socker som är bra och mjöl
och ris som är av dålig kvalitet. Man får nu 50 NIS per person var 5:e månad
(alltså mindre än 10 NIS =17 svenska kronor) per månad
om man inte har något arbete. Efter 18 års ålder inget bidrag. Studerande får
så länge de studerar.
Universitetet kostar 1000 jordanska dinar - 6000 NIS pr år.
Varifrån kommer familjen? Maken kom från Hebrontrakten - Bassima och brodern
från Haifatrakten. Födda i Betlehem. Pappan var bara 10 år 1948 - farfar var
död. Farfar var jordbrukare - pappa hade byggnadsarbete i Israel - den döde
maken arbetade med svärfar. Bolaget betalade inte ut pension pga.
att han blev skjuten av israelerna, ”alltså terrorist”.
Sjukvård? Det finns klinik och UNWRA ordnade vaccinering när barnen var små.
Förlossningarna? De två äldsta födda i hemmet. Det finns i lägret en kvinna
som kan hjälpa till.
Det är drabbade men gladlynta människor vi pratar med. Många skratt i eländet.
Ett barn skriker i grannskapet
Vilket är bäst pojkar eller flickor? Bättre med son än dotter pga. sonen
stannar men dottern försvinner när hon gifter sig. Dessutom har man större
ansvar för att skydda dotterns heder när hon växer upp. Det är svårare liv
här för flickor än pojkar
Hur gör man när ungdomar vill gifta sig? Om någon vill gifta sig med någon
frågar man folk i omgivningen hur han eller hon är.
Kan pojkar och flickor träffas? På universitetet kan man prata med flickor men
inte gå på gatan tillsammans - då skulle folk börja prata.
Hur skaffa pengar till avgiften? – Man kan låna via banken
Bassima tvättar 3 gånger per vecka. Nästan alla vuxna män röker. Ingen
gatubelysning i campen.
Vi
sitter i den varma natten och pratar. Bassima och hennes bror vill inte att vi
ska sluta - "Det är så roligt att ha er här". De mindre barnen
avviker undan för undan för sömn – till slut bara mamma, de två äldsta sönerna
och morbror kvar.
Vi kommer i säng på ganska tunna madrasser på golvet klockan 1.30. En
kackerlacka flyr undan.
Lördag
2 oktober. Träffar våra stipendiater på General union of Palestinian women,
besöker Betlehem Peace Center och deltar i demonstration
Svårt
sova: vi har fått mycket kaffe och te, hjärnan koffeinmättad. Tuppar gal hela
natten, kl. 4 hörs det kraftiga utropet från minareten, kl. 5 börjar folk gå
utanför på väg till sina jobb.
På morgonen undrar vi om det är stopp i avloppet eller om det bara är annan
typ av vattenlås i golvhålet här än i toa hemma.
Bassima serverar te. Vad vill vi ha mera? Kanske lite bröd. En flicka skickas
ut för att köpa bröd mm
Storflickorna tar på sig sina uniformer och huvudduk och går till skolan. Lite
senare nästa flicka i ordningen. Pojkarna sover fortfarande. Yngsta flickan hämtas
upp. Hon gråter. Varför? Mamma försöker förklara med skolväskan – Hon
vill inte gå till skolan, förstår vi. Men efter ytterligare förklaring med
enstaka engelska ord och teckenspråk inser vi att det är tvärtom: hon är
ledsen för att det inte är skola idag – hon har bara hemmet eller de kala gränderna
att vara i.
Bassima visar hur hon tillverkar aprikosmarmelad och inlaga oliver och vill
skicka med oss.
Vi tar en promenad med de två yngsta. De gläds omåttligt. Snabbt har vi en
stor grupp barn med oss på vandringen. En lite äldre pojke tar ledningen.
Visar hur man kan kasta hemmagjorda smällare i marken. Men flickorna vill ha
ensamrätt på oss.
Hemma
från uteplatsen ser vi två gatsopare göra rent medan skolbarn väntar på att
alla ska samlas på gatan och gå till skolan tillsammans- En liten pickup med
fruktförsäljning passerar.
Uppe på taket finns en bur för duvor och en för höns. Där hänger fullt med
tvätt, där finns vattenbehållare, en parabolantenn, diverse förvaring, en
enkel tvättmaskin (eller är det helt enkelt bara en balja?).
När vi kommer tillbaka från vår
promenad är mamma utan huvudduk utan att visa sig generad - men sätter efter
en stund på sig slöjan igen
Träffar
våra stipendiater på General union of Palestinian women
Vi
hämtas av minibussen kl 9.30. Försening pga. att det har varit
checkpointproblem på vägen till kinderkarten där man skulle lämna Achlams
barn.
Det är Achlam som är generalsekreterare på General union of Palestinian women,
dit vi nu åker.
Vi träffar på våra två ”stipendiater” . dvs. bara den ena samt den
andras mor, som uppger att dottern var för trött för att komma. Kanske rädd?
Jean säger att det är 26 elever i kursen. Har 2 år kvar. Läser f.n.. biologi
och basal nursery. Hoppas senare fortsätta till master. Den andra flickan känner
hon inte, bor i Beit Jala, inte i camp. Född i Jerusalem, men kan inte åka dit
utan spec. tillstånd som bara fås om man har spec. anledning. Är kristen.
Mamma född Betlehem. Jane var i Lund med en kör från Swedish school. Jean
spelar trummor - går till kyrkan
men hinner inte sjunga i kör. Jeans mamma 40, pappa 54, skräddare arbetslös
Den andra flickan heter Rushia Muhammad al Numi. Sänd via E-post via
scorpion_denn@tahoo.com. Studerar management första året
När Rushias mamma, som är änka, vägrade bära huvudduk vägrade släkten att
stödja henne ekonomiskt. Hon får inte träffa sina svärföräldrar. Äldsta
dottern tjänar 700 NIS per månad och hyran 250 så det är ok
Pga. den ekonomiska situationen arbetar många kvinnor medan männen är arbetslösa
Betlehem
Peace Centre
Vid
torget i centrum ligger Betlehem Peace Centre Ett mål för centret är att främja
turism till Palestina. Det var tidigare poliscenter här av alla ockupanter från
turkar och framåt. Så man rev och byggde för fred - mitt mellan moskén och
kyrkan. Det andra målet att främja kultur och blandning av kultur från olika
religioner. Förra året skulle vi starta ett samprojekt med Sverige. Huset har
byggts med svenska bidrag. Det byggdes år 2000. Svenska staten stöttade via
SIDA. Israelerna har förstört för stora summor här och nu ska man återuppbygga
en del med stöd från Sverige och delvis andra länder. Det var i april i år
som Israel invaderade här. De förstörde för 250 000 USD. Israelerna har
hindrat svenska delegationer från att komma hit. De fick vända på
flygplatsen. En kvinna från Leksand sa: "Jag är mycket gammal och har
aldrig tidigare blivit arresterad". Hon fick inte åka till Betlehem.
Betlehem är lika säkert som resten av världen. Vi arbetar för fred, Human
Rights, etc. Peace centret är öppet för alla slags seminarier och workshops.
F.n.. ett om musik. Palestina är mycket beroende av turism som nu gåt ned 80 %
så ekonomin är dålig för alla
Agneta och jag åker till Child Care center, som ligger i Beit Jala, för att köpa
broderade väskor av Alice
Vi
guidas sedan i Födelsekyrkan, som ska vara världens äldsta. Man ser kulhål
efter israelernas beskjutning,
Misshandlad
för att våra väskor var låsta
Vi
har förvarat våra väskor i minibussen under dagen. Mannen som kört
minibussen berättar att han blivit slagen i ansiktet av israeliska
soldater för att de upprättat en checkpoint på vägen till kindergarten, där
han skulle hämta Ahlams barn. Soldaterna slog honom för att våra väskor var
låsta och inte gick att öppna.
Demonstration
mot Israels angrepp i Gaza
Demonstrationståget
startar vid Röda korset. Ahlman leder talkören - skriker så rösten förstörs.
Gula, röda och svarta fanor - inte många deltagare, mest män, mindre antal än
vid vår största demonstration i Halmstad. Utlystes igår när det var helgdag
så folk på arbetsplatser visste inte. Men kanske är majoriteten av invånarna
apatiska eller rädda? Israels spioner finns lite varstans. Demonstrationen strömmar
med god fart genom de trånga gatorna. Kort tal i ett hörn vid torget och
returdemonstration en bit samma väg
Torill
är trött i fötterna
Slutligen samlas vi på Womens union, tackar varandra och tar avsked och
diskuterar om kvinnornas nomineringar till de kommande valen. Palestinskorna
skulle värdesätta ett uttalande från Sverige och Norge till stöd för ökad
kvinnlig representation vid nomineringarna.
Hem
till Jerusalem med minibussen till ett ställe där vägen tar slut och vi drar
våra väskor över en gruskulle till andra sidan, där taxi väntar.
Söndag
3 oktober. Fred, vänskap, solidaritet och mänskliga rättigheter är fula ord
I
basaren rusar tuental ortodoxa judar - och även andra judar - igenom på väg
till klagomuren med anledning av högtiden (lövhyddohögtiden). Mycket militär
i basaren idag. Kryddhandlaren berättar att han fick gå 3-4 km idag eftersom
Israel förbjudit palestinier att köra bil mot centrum idag. Även Leyla som
kommer med de beställda väskorna från flyktinglägret berättar samma problem
- Har inte kunnat köra idag. De många judiska högtiderna innebär extra
problem för palestinierna då man stänger av trafik eller t.o.m. inför utegångsförbud
- t.ex. för alla palestinier i Hebron medan de 400 judarna fritt kan gå
omkring på gatorna.
Vi får åka buss tillsammans med en svensk grupp från Stockholm till
flygplatsen - Nain Tarazi har ordnat. Det är ungdomar från missionsförsamlingar
som gjort en musikal om konflikten och är mycket medvetna om situationen.
I säkerhetskontrollen tillfrågas vi förstås vad vi gjort och var vi varit.
Semester och vänskapsresa. Särskilt tillfrågas vi om vi varit i Gaza eller
Nablus. Jag får öppna väskan för enkel genomsökning och blir godkänd. Gula
etiketter för godkända säkerhet klistras på allt mitt bagage. Agneta säger
att hon bl.a.. besökt Dar el Tifel och har ett projekt på gång där kanske
barn från barnhemmet skulle kunna besöka Sverige. Detta startar en våldsam
aktivitet. Jag blir återkallad och alla våra väskor, ryggsäckar och midjeväskor
gås igenom i detalj. En flicka läser en stencil om bakgrunden till flickhemmet
och tillkallar en överordnad. Sammanlagt 8 personer rotar samtidigt bland vår
smutstvätt, litteratur och presenter. En burk aprikosmarmelad och flaska med
oliver som vi fåt som gåva undersöks extra noga (vilket i och för sig är
rimligt). Slutligen blir vi var och en intagna till små bås för genomsökning
av kroppen. När allt detta är gjort eskorteras vi av en säkerhetskvinna till
incheckningen hos Lufthansa och därefter till säkerhetskontrollen vid ingången
till utrikeshallen, Om det inte hade varit så obehagligt hade man kunnat
skratta åt det lustiga i det hela.
Nämn inte ord som fred, vänskap, solidaritet och mänskliga rättigheter i
Israels pass- och säkerhetskontroll - det är fula ord som gör dig
terroristmisstänkt.
En äkta terrorist är naturligtvis inte så dum så han säger att han besökt
Västbanken
-
- -
Slutord
Denna
”vänskapsturism” känns meningsfull. Vi från Norge/Sverige lär oss och får
kunskaper att föra vidare. Och de flesta av de palestinier vi träffat har
uttryck stor glädje och tacksamhet över att vi kommer och lyssnar till dem. De
menar att de får ny kraft när de ser att de inte är ensamma.
Efter
att ha sett palestiniernas fruktansvärda situation och upplevt hur Israel
gentemot palestinierna uppträder som en fascistoid skurkstad känner man sig
frustrerad, när man hemma i Sverige vill försöka sprida kunskap om detta och
möts av en massmedial mur av försvar eller förståelse för Israels politik
– ”Det är ändå regionens enda demokrati”
Nils
E Eriksson
Utdrag
ur Amnesty årsrapport 2004
Israel
and the Occupied Territories (summary)
Covering
events from January - December 2003
The
Israeli army killed around 600 Palestinians, including more than 100 children.
Most were killed unlawfully – in reckless shooting, shelling and bombing in
civilian residential areas, in extrajudicial executions and through excessive
use of force. Palestinian armed groups killed around 200 Israelis, at least 130
of them civilians and including 21 children, in suicide bombings and other
deliberate attacks. Increasing restrictions on the movement of Palestinians
imposed by the Israeli army throughout the Occupied Territories caused
unprecedented poverty, unemployment and health problems. The Israeli army
demolished several hundred Palestinian homes and destroyed large areas of
cultivated land and hundreds of commercial and other properties. Israel stepped
up the construction of a fence/wall, most of which cut deep into the West Bank.
As a result, hundreds of thousands of Palestinians were confined in enclaves and
cut off from their land and essential services in nearby towns and villages.
Israel’s expansion of illegal settlements in the Occupied Territories
continued, further depriving Palestinians of natural resources such as land and
water. Thousands of Palestinians were detained by the Israeli army. Most were
released without charge, hundreds were charged with security offences against
Israel and at least 1,500 were held in administrative detention without charge
or trial. Trials before military courts did not meet international standards.
Allegations of torture and ill-treatment of Palestinian detainees were
widespread and Israeli soldiers used Palestinians as “human shields” during
military operations. Certain abuses committed by the Israeli army constituted
war crimes, including unlawful killings, obstruction of medical assistance and
targeting of medical personnel, extensive and wanton destruction of property,
torture and the use of “human shields”. The deliberate targeting of
civilians by Palestinian armed groups constituted crimes against humanity.
Scores of Israeli conscientious objectors who refused to perform military
service were imprisoned and some were court-martialled.
