På
Gandhi idag http://www.gandhitoday.org/article.php?sid=250
hittar
vi denna berättelse
Mellanöstern
- UTAN RESPEKT, INGEN FRED av Hedy Epstein
1939 lämnade jag byn Kippenheim i Tyskland genom en Kindertransport - en liten
grupp barn som tilläts resa till England - och överlevde på så sätt Förintelsen.
I december förra året reste jag till Israel för att hedra minnet av mina föräldrar,
Ella och Hugo Wachenheimer, som inte överlevde kriget mot
judarna. Vid ett monument nära Jerusalem tände jag ljus för mina föräldrar
och för de 80.000 judar som transporterades från Frankrike till dödslägren.
Det är omöjligt att besöka Israel i dessa dagar utan att vara medveten om det
överliggande terrorhotet. Självmordsbomber dödar och skadar oskyldiga människor
som åker buss eller sitter på en restaurang. Vi judar som överlevde Shoah vet
bara alltför väl att det avsiktliga angripandet av civila är olagligt och
omoraliskt. Så jag sörjer alla förluster av liv i Jerusalem på grund av självmordsbomberna.
Men jag sörjer också alla förluster av liv i Palestina, som sker nära nog
dagligen. Så jag for till Palestina som en medlem av den Internationella
Solidaritetsrörelsen för att observera de svåra livsvillkoren under militär
ockupation. Det hade räckt med att sträcka ut en hand, röra vid en axel och säga
att jag fanns bredvid i hans eller hennes smärta. Men jag såg och gjorde mer
än så.
I Betlehem såg jag hur schaktmaskiner slet upp hundraåriga olivträd för att
bana väg för taggtrådsrullar och stora diken som delade staden där Jesus föddes.
I Qalqilia förminskades jag till en dvärg inför Israels över 7,5 meter höga
separations-mur. President Bush har själv sagt det, "den slingrar sig ut
och in ur Västbanken." Den stänger bönderna ute från sina fält och fållor,
50.000 bofasta.
I Masha deltog jag i en demonstration mot muren. Jag såg en röd varningsskylt
med texten "DÖDLIG FARA" för var och en som vågade överträda gränsen.
Sedan såg jag israeliska soldater sikta mot obeväpnade israeliska och
internationella demonstranter. Jag såg blod strömma ur Gil Na'amati, en
ung israel vars första offentliga handling efter att ha fullgjort sin värnplikt
var att protestera mot denna mur. Jag såg splitter i benet hos Anne Farina,
en av mina färdkamrater från St. Louis. Och jag påmindes om Kent State och
Jackson State 1970, när nationalgardet öppnade eld mot Vietnamkrigets
demonstranter.
Nära Der Beilut såg jag den israeliska polisen använda vattenkanoner mot vår
fredliga protest. Och jag påmindes om Birmingham, Alabama, 1963, då jag
undrade varför ett demokratiskt samhälle besvarar en fredlig sammankomst genom
att bokstavligen försöka dränka rösterna av våra protester.
Vid slutet av min resa fick jag en chockartad upplevelse. Jag förstod att vad
jag sett och gjort betraktades som kontroversiellt, men knappast som något hot.
Så jag kunde inte föreställa mig att vakterna vid Ben-Gurions flygplats
skulle kunna kränka en 79-årig överlevande från Förintelsen, genom att
under fem timmar utföra en helt onödig kroppsvisitering av min nakna kropp.
Den enda skam dessa säkerhetsvakter uttryckte var, att vända på sina
namnskyltar så de inte gick att läsa. Det enda förklarliga skälet till denna
grova kränkning av min kroppsintegritet var att förödmjuka och skrämma mig.
Naturligtvis kände jag mig förödmjukad. Men jag vägrar låta mig skrämmas
av ynkryggar som gömmer sina identiteter medan de utför en så onödig och
respektlös handling.
Det är en grym illusion att råstyrka av den här sorten skulle erbjuda Israel
någon säkerhet. Att förnedra mig kan inte tysta min lilla röst.
Likaså kan inte förnedring av palestinier krossa deras hopp om ett hemland.
Bara ett slut på denna ytterligt onödiga ockupation kan bringa fred till den här
regionen.
Hedy Epstein, St.
Lois, USA, överlevande från Förintelsen och mångårigt aktiv inom bl.a.
medborgarrättsrörelsen. Hennes liv skildras i den Oscarsbelönade dokumentären
"Into the Arms of Strangers: Stories of the Kindertransport."
Översättning: Jan Viklund