|
Startsida
Vad
vill vi
Våra paroller
Vilka är vi
Hur kontaktar du oss
Demonstrationer
Pressklipp i bild
Pressklipp text
Länkar
| |
Åsne
Seierstad
"Vi
låser huset och sticker"
Publicerad
i DN 28 januari 2003 08:01
Bagdad
.
-
En helt vanlig dag, en dag som alla andra, sa Iraks utrikesminister Naji Sabri i
Bagdad i går, måndag. Iraks ledning vill inte lägga någon vikt alls vid
rapporten från FN:s vapeninspektörer. Men för Noor och väninnorna var det
ingen vanlig dag.
- Kanske ses vi i paradiset, säger Noor.
-
Säg det inte så högt. Då börjar jag bara gråta, svarar Nadil.
Nittonåringarna
sitter med sina väninnor på ett av Bagdads kaféer för en avskedslunch. Nästa
morgon ska Noor resa. Hennes föräldrar fruktar att kriget börjar om några
dagar och vill lämna Irak.
-
Vi reser till Jordanien, vi bara låser huset och reser, berättar Noor.
Hennes
familj är en av de få som redan har bestämt sig för att fly landet och som
dessutom har möjlighet att göra det. Bara få länder tar emot irakier och
Saddam Hussein tillåter ingen massflykt. Men Noor har släktingar i Jordanien.
Nadil
kan inte resa:
-
Min far är major
i armén. Han måste försvara vårt land om det blir angripet.Om vi dör så dör
vi tillsammans.
-
Det är bara amerikanerna som vill ha detta krig. De vill ha vår olja. Alla är
livrädda även om de säger att de inte är rädda för bomberna. Det är
konstigt att inte amerikanerna begriper det, de borde veta vad rädsla är efter
den 11 september, säger Noor.
De
fem väninnorna runt bordet är nysminkade och välklädda. De går andra året
av sina medicinstudier i Bagdad. Flickorna tillhör Iraks övre medelklass, där
många har släktingar utomlands. En av Noprs bröder bor i London.
-
Det är där jag köpt de här kläderna, säger hon stolt om sin byxdress i
manchest. På H&M.
-
De har börjat gräva
brunnar på universitetet. Jag såg det i dag på morgonen, säger Isra.
-
Vi har också grävt en, hemma i trädgården, säger väninnan Mona.
Vattenförsörjning
och elektricitet är det första som slås ut vid ett krig. De som inte har möjlighet
att gräva en egen brunn, samlar vatten i kannor och hinkar.
Många
i Bagdad svarar med apati på frågan om det fruktar kriget mot landet. Men de
unga flickorna är upprörda.
-
Jag vet att de flesta invånarna i Europa är emot ett krig. Nästan alla
britter till och med. Kan de göra något för att påverka Blair, frågar Nadil.
Nadil
har både bett i en moské och tänt ljus i en kyrka för att be till Gud på
"båda öronen" som hon säger.
-
Jag undrar om jag
får se vårt hus igen, säger Noor sorgset. Jag tar med mina smycken,
fotografier och dagböckerna. Jag reser inte ifrån mina dagböcker. Där finns
hela mitt liv, berättar hon.
Innan
flickorna lämnar kaféet ber jag om deras telefonnummer. Efter en kort stund
kommer Nadil tillbaka till kaféet med en rasande man vid sin sida. Det är
hennes far. Han ber om min anteckningsbok och river ut sidan där deras
telefonnummer står.
-
Du får aldrig ringa oss. Aldrig! väser han.
Han
darrar av rörelse eller är det rädsla? För irakiska militärer är det strängt
förbjudet att ha kontakt med utlänningar. Nadil skälver där hon står bakom
sin far, majoren i armén som ska försvara Irak mot bomberna.
Åsne
Seierstad
|