Halmstadsregionens nätverk
för fred i Mellanöstern

Vad vill vi

Våra paroller

Vilka är vi

Hur kontaktar du oss

Demonstrationer

Pressklipp i bild och foton

Pressklipp text

Länkar

Publicerad i DN 11 apr 2003 08:09

Timothy Garton Ash,  brittisk författare och historiker

Vem dömer Saddamiterna?

Att göra upp med diktaturens förflutna kan ta sig som ett lyxproblem jämfört med att få igång det rinnande vattnet. Ändå kan det vara viktigast av allt för den irakiska demokratins långsiktiga hälsa, skriver Timothy Garton Ash.

Att göra upp med diktaturens förflutna kan te sig som ett lyxproblem jämfört med att få i gång det rinnande vattnet. Ändå kan det vara viktigast av allt för den irakiska demokratins långsiktiga hälsa, skriver Timothy Garton Ash.

Nu när den gigantiska Saddamstatyn har störtats i Bagdad ställs vi inför utmaningen att handskas med Iraks hela Saddamfördömda förflutna. En bra början kan vara att ställa den här frågan till sig själv: Vad skulle jag ha gjort med "kemiske Ali" om brittiska trupper hade fångat honom levande i Basra? Här har vi en man som 1988 ledde en kampanj som dödade ungefär 100.000 kurder, mestadels civila, och gasade ihjäl 5.000 i Halabja. Ali Hassan Majid var en massmördare i samma division som bosnienserbernas general Radko Mladic.

Jag vet vart jag skulle ha skickat honom: rakt till en cell i Haag, i samma korridor som Slobodan Milosevic. Det är dit de irakiska krigsfångar som tas levande borde skickas, och det är dit Saddam borde flygas ifall han mot all förmodan skulle fångas levande. Den nyinrättade Internationella brottmålsdomstolen (ICC) täcker bara brott som begåtts sedan 2002, men det skulle vara fullt möjligt för FN att sanktionera en särskild domstol för krigsbrott och brott mot mänskligheten i Irak, som man har gjort för det forna Jugoslavien. I stället säger USA att irakiska krigsfångar ska dömas under amerikansk lag. Det finns alltid en misstanke bland de besegrade i ett krig att varje påföljande rättegång blir ett uttryck för "seg-rarens rättvisa". Inget kunde vara bättre lämpat att bekräfta den misstanken än detta dumma förslag.

Jag hoppas att den brittiska regeringen kräver en FN-sanktionerad internationell domstol för Irak, och överlämna de misstänka krigsförbrytare som brittiska styrkor fångat enbart till en legitim internationell domstol.

Vad händer då, kan man undra, med alla eventuella brott som begåtts under Irakkriget av amerikanska och brittiska soldater? Återigen svarar jag som liberal internationalist: de borde ställas inför den internationella brottmålsdomstolen, underkastas exakt samma regler vad gäller bevisning och dömande som alla andra. I dag gäller detta för brittiska soldater, inte amerikanska.

Frågan om hur man ska hantera det befriade-ockuperade Iraks krigsförbrytare är bara en aspekt av landets elakartade förflutna. Detta är en del av den större frågan om hur vi förvandlar de ännu rykande ruinerna av Bagdad och Basra till huvudstäder i ett suveränt och demokratiskt Irak.

Det finns en stor erfarenhetsbas att dra nytta av, från Kosovo till Östtimor och Afghanistan, när det gäller allt från att omvandla en ekonomi och skriva en ny konstitution till att bygga upp oberoende medier och ett civilt samhälle. Här finns, så att säga, samhällsomvandlingarnas verktygslåda. USA:s utrikesdepartement, Pentagon och det brittiska utrikesdepartementet rotar allihop i denna verktygslåda. USA:s utrikesdepartement har till exempel ett projekt om Iraks framtid i vilket de med utvalda exilirakier diskuterar vad man ska göra med ekonomin, utbildningen, det civila samhället och den svåra historien.

Att finna sig i diktaturens historia eller att överbrygga den - detta är den centrala frågan i omvandlingsprocessen. Nu har vi precedensfall från mer än trettio länder, så olikartade som Sydafrika, Chile, Rwanda, Serbien och Tyskland efter både nazismen och kommunismen. Metoderna är huvudsakligen tre: rättegångar, utrensningar och historielektioner. Efter att under åtskilliga år ha studerat ämnet har jag ganska klara idéer om varje metod.

Rättegångar bör vanligen begränsas till de allra värsta kategorierna av krigsförbrytelser och brott mot mänskliga rättigheter. De bör ledas av en neutral, internationell domstol som tillämpar den internationella humanitära lagstiftning som var i kraft då brottet begicks. Annars bryter man mot en grundläggande rättsprincip genom att göra rättvisan retrospektiv. Om man använder sina egna nationella lagar, eller gör nya som passar tillfället, ser det ut som "segrarens rättvisa" - vilket, för den besegrade, inte är någon rättvisa alls. Båda invändningarna gjordes mot Nürnbergrättegångarna mot naziledare efter andra världskriget.

Hur som helst finns det så många mindre brott och brottslingar i sådana regimer att man inte kan börja döma dem alla. Att bara döma några av dem bryter mot en annan viktig princip: likhet inför lagen. Detta kommer att se särskilt illa ut eftersom den ockuperande regimen säkerligen kommer att anställa småbrottslingar i det nödvändiga rekonstruktionsarbetet. I Basra till exempel föreslår britterna att man ska återställa lag och ordning genom tjänster från en vänligt sinnad schejk, lokala representanter och delar av den existerande poliskåren - några av dem utan tvekan med blod under naglarna.

Ändå borde brott mot mänskligheten aldrig beviljas amnesti eller ignoreras. För mig är det fantastiskt och djupt tillfredsställande att några av de värsta politiska brottslingarna från det forna Jugoslavien nu skakar galler i Haag. Det vore fint att få se några irakier i deras sällskap.

Utrensningar är ett nödvändigt ont. Anställer man djupt komprometterade medlemmar från den forna regimen i den nya förvaltningen, kan de fortsätta att agera på ett korrupt, odemokratiskt eller på andra icke önskvärda sätt. Även om de inte gör det, kan deras blotta närvaro i mångas ögon - särskilt de idealistiska ungas - dra den nya regimen i vanrykte. Så skedde när de rebelliska studenterna från 1968 insåg att forna nazister var anställda på höga positioner i Efterkrigs-Tyskland. Det är risken vi löper om vi nu anlitar för många framträdande före detta Saddamiter.

Likväl borde vi inte försöka granska varenda brevbärare eller kanslist, inte heller kan vi utesluta samtliga 1,5 miljoner forna medlemmar i Baathpartiet. Undersökningen borde göras snabbt och bestämt, men begränsas till de äldsta, mest synliga eller inflytelserika positionerna i det offentliga livet. Det är en pragmatisk, ungefärlig regel, men utrensningar är ändå godtyckliga.

Det mest fruktbara sättet att göra upp med diktaturens förflutna är i det långa loppet det jag kallar "historielektioner", med vilket jag menar allt från den enskilda medborgarens rätt att läsa sin egen akt hos hemliga polisen, eller att öppna arkiven för forskare och journalister, till en fullt utvecklad, officiell Sanningskommission, som vi har sett i Chile och Sydafrika. Till skillnad från rättegångar eller utrensningar uppmuntrar dessa metoder ett samhälles psykologiska konfrontation med sitt diktatoriska förflutna i all dess komplexitet. Man upptäcker till exempel att regimens tjänare också kan vara dess offer, och att offer i ett sammanhang kan vara gärningsmän i ett annat.

Allt beror på när, hur och av vem dessa saker görs. Idealet är att de görs snabbt, noggrannt och av irakierna själva, inte av utomstående. Dessa tre kriterier är särskilt svåra att kombinera i ett ockuperat och krossat land som Irak. Man skulle till exempel kunna få en snabb, effektiv skiktning av den irakiska hemliga polisens dokument om man gav jobbet till en före detta chef på CIA, men skulle detta någonsin accepteras som legitimt av lokalbefolkningen? Eller för att ta ett annat exempel, får al-Jazira samma tillgång till arkiven som CNN? Och vem skulle sitta i en eventuell sanningskommission i Irak? Var finns den moraliska rätten i landet? Skulle kurderna sätta sig till doms över sunnimuslimer, shiamuslimer över kurderna, exil-irakier över dem som stannat och lidit?

Jämfört med att få vattnet att börja rinna igen ter sig kanske det förflutna som ett lyxproblem. Men det finns ett klart samband mellan listan över nationer som tagit itu med ett svårt förflutet och den över nya demokratier. Att handskas rätt med historien är viktigare än vatten för den irakiska demokratins långsiktiga hälsa.

Timothy Garton Ash, kultur@dn.se, brittisk författare och historiker

Översättning: Sverker Lenas