|
Startsida
Vad
vill vi
Våra paroller
Vilka är vi
Hur kontaktar du oss
Demonstrationer
Pressklipp i bild
och foton
Pressklipp text
Länkar
| |
Bo Lindblom:
TOLERANSENS GRÄNSER
Den aggressiva religiösa fundamentalismen är ett problem som kan verka
alldeles olösligt. Det går inte att resonera med dess företrädare,
eftersom de ser alla icke troende som djävulens hantlangare och på
förhand dömer ut varje kompromiss som ett förräderi. Det är meningslöst
att försöka bemöta dem med förnuftsskäl, eftersom de anser sig ha ett
gudomligt uppdrag och ser sina handlingar som en avgörande del i en
kosmisk plan för att frälsa alla rättrogna och slutligt förgöra den
sanna lärans fiender. Och man riskerar att förvärra situationen om man
mera direkt bekämpar dem, eftersom deras övertygelse ytterst bygger på
fruktan och paranoida föreställningar, som bara skulle förstärkas av
varje angrepp. Överallt ser de sig hotade av en världsomspännande
konspiration.
Det finns och har länge funnits fundamentalister inom alla de stora
religionerna och i deras ledande fraktioner. Efter att i långa tider ha
levt undanskymt och med mycket få anhängare kan sådana här rörelser
plötsligt flamma upp, mobilisera betydande skaror och ställa krav på
makt och inflytande, eller i värsta fall ta till ett hänsynslöst våld
för att påskynda Guds ingripande och någon sorts slutlig domedag. Karen
Armstrong har i boken "Kampen för Gud" granskat fenomenet, med
huvudintresset riktat mot sunni-muslimsk fundamentalism i Egypten,
shia-muslimsk fundamentalism i Iran, fundamentalistiska grupper i Israel
och inom judendomen, samt deras motsvarigheter hos protestantiska
rörelser i USA. Det är verkligen ingen uppmuntrande läsning, men den har
dessvärre blivit alltmer aktuell sedan boken kom ut för tre år sedan,
översattes till svenska samma år och publicerades i pocket året därpå.
När jag nu har läst óm den förvånar det mig att den så sällan har
åberopats i debatten om kriget mot terrorismen.
Religiösa fundamentalister i alla läger anbefaller en bokstavstrogen
tolkning av de heliga skrifterna och slår fast vad som är den egna
religionens fundament, de grundsatser som aldrig får ifrågasättas eller
ens diskuteras. De första och mest hätska angreppen riktas ofta mot
andra men mindre renläriga bekännare av samma religion. Ultraortodoxa
rabbiner har i flera omgångar gått till häftigt angrepp mot sionismen
och mot staten Israel. Mycket av vad de då har sagt och skrivit skulle
vara åtalbart om jag framförde det i dagens Sverige. Rabbinen Joel Moshe
Teitelbaum förklarade att Förintelsen var Guds straff mot judendomen för
att man ville upprätta en egen stat. Rabbinen Zvi Yehuda Kook stödde
däremot den israeliska staten men såg Förintelsen som ett nödvändigt
steg mot den väntade Återlösningen och Messias ankomst. Judarna i
diasporan hade så envist klamrat sig fast vid främmande länders orenhet
att de måste "bli borthuggna därifrån under stor blodsutgjutelse".
Protestantiska fundamentalister i USA har också gett Israel sitt
helhjärtade stöd, eftersom de anser att Kristi återkomst kan äga rum
först sedan alla judar återvänt till det ursprungliga hemlandet.
Därefter kommer de visserligen att utplånas i en slutlig Förintelse, men
då har de fullgjort sin uppgift i den gudomliga planen.
Många anser att kärnan i de stora skriftreligionerna är sådant som
rättfärdighet, barmhärtighet, människokärlek och vilja till försoning.
Men ett genomgående drag hos fundamentalisterna är att de med åberopande
av andra skriftställen lyckas förvandla sin tro till en hatets religion.
Egyptiern Sayyid Qutb hade både muslimsk och västerländsk utbildning
och förespråkade länge en ganska tolerant islam. Tio år av förfärliga
umbäranden i Nassers fängelser förändrade detta. I boken Milstenar
lägger Qutb grunden för en trosriktning som innefattar ett heligt krig
inte bara mot judar och kristna utan också mot de muslimer som
samarbetar med västerländska demokrater eller östeuropeiska kommunister.
Efter knappt två år i frihet greps Qutb på nytt, anklagades för att
ligga bakom en rad attentat och avrättades 1966. I hans efterlämnade
verk finns mycket av den ideologi som har väglett sunni-muslimska
självmordsbombare och flygplanskapare. Att diskutera deras ideologi utan
att känna till Qutb är som att diskutera kommunismen utan att känna till
Lenin.
I Iran kom shia-muslimska fundamentalister till makten efter decennier
av USA-stött vanstyre under shahens välde. De inledde en oförsonlig kamp
mot varje form av västerländska värderingar. Olika försök till en
modifierande maktdelning kunde inte hejda en period av rent skräckvälde.
Långsamt och med ständiga återfall är Iran först nu på väg mot ett
åtminstone delvis återupprättat rättssamhälle inom ramen för en muslimsk
samhällssyn.
Även där fundamentalisterna bara utgör en ganska obetydlig minoritet kan
de få ett stort inflytande på politiken. I Israel har ortodoxa och
ultraortodoxa grupper ofta lyckats placera sig i en avgörande
vågmästarroll. Deras omedgörlighet och stridsberedskap när det gäller de
olagliga bosättningarna på ockuperad palestinsk mark har tvingat de
stora partierna till eftergifter, som i sin tur har lett till ökade
motsättningar. På den palestinska sidan har fundamentalistiska
ytterlighetsgrupper kunnat sabotera varje försök till vapenvila eller
fredssamtal genom nya blodiga attentat, som omedelbart har utnyttjats av
militanta israeler för lika blodiga motattacker. På båda sidor fungerar
alltså aggressiva fundamentalister som en sorts motor för den fortsatta
konflikten. I Egypten har regeringens strävan att upprätthålla en
boskillnad mellan religionen och det civila samhället lett till hårda
tillslag mot organisationer som det Muslimska brödraskapet, och svåra
inskränkningar av yttrande- och föreningsfriheten. Rättstryggheten är
borta, men inte de grundläggande sociala problemen.
I USA har den så kallade Moral Majority lidit svåra nederlag på grund av
vissa ledares avslöjade oförmåga att leva upp till den moral de predikar
för andra, men samtidigt har många av grundtankarna hos de extrema
grupperna blivit allmängods inom en rad kyrkliga samfund och i
politiken. Kampen mot lagliga aborter, hetsen mot homosexuella,
försvaret av varje amerikans rätt att bära vapen, det alltjämt massiva
stödet för dödsstraffet, oviljan att delta i internationellt samarbete,
misstänksamheten mot FN, det är alltsamman sådant som har sina rötter i
de mest extrema teve-evangelisternas predikningar för tjugo år sedan men
som nu färgar den sittande administrationens politik. Och ytterst finns
här en revolt mot själva moderniteten, mot en vetenskap som inte går ut
på att framlägga slutliga och eviga sanningar utan snarare är en metod
för att steg för steg erövra allt större kunskap. I stället har
fundamentalisterna försökt göra religionen till en sorts vetenskap och
hävda att Bibeln på varje punkt och i varje detalj har rätt. Följden har
blivit vad Karen Armstrong karaktäriserar som både dålig religion och
dålig vetenskap. Läs de inledande kapitlen av Första Mosebok och försök
att föreställa dig den tankevärld där man i vår tid kan hävda att detta
är bokstavligen sant!
George W. Bush är knappast någon rättrogen fundamentalist, men han har
visat sig mer angelägen än någon tidigare president att erövra och
behålla stödet från de mest reaktionära och bibeltrogna bland USA:s
väljare. Det här har uppmärksammats i amerikanske medier, bland annat i
Newsweek, där man allt tydligare tycks solidarisera sig med de mer
liberala traditionerna på östkusten och västkusten och alltmer oroas av
sydstaternas och bibelbältets framryckning i amerikansk politik. Det som
fick mig att plocka fram Karen Armstrongs bok var annars ett inlägg från
en kristen svensk som inför Irak-kriget uttryckte förtröstan över att
både Blair och Bush hyllade kristna värden. Jovisst, men VILKA kristna
värden? Och häromdagen såg jag en erfaren utrikeskorrespondent framföra
teorin att många svenskars kritik av Bush-administrationen skulle bero
på att Bush och hans ministrar, till skillnad från europeiska politiker,
hade haft ett hederligt jobb innan de blev politiker på heltid.
Man ska kanske inte lägga alltför stor vikt vid den sortens enfald, för
jag tror att det vore mera angeläget att diskutera gränserna för vår
tolerans mot intoleransen. Vi är vana att betrakta människors religiösa
tro som deras privata angelägenhet, men hur ska vi ställa oss om de vill
erövra politiken och inkräkta på vår och alla andra människors frihet?
Om det dyker upp politiker som vägleds av Johannes uppenbarelse eller
domedagspredikningar hos de gammaltestamentliga profeterna? Om de mest
rabiata spränger abortkliniker, eller delar in världen i onda och goda
och förklarar allmänt krig mot de onda, eller spänner fast sprängmedel
under kläderna och dödar sig själva och en massa oskyldiga människor som
står i kö utanför en restaurang, eller i en hämndaktion raserar ett hus
utan att ens ge de boende en chans att ta sig ut? Vi måste kanske börja
med att inse och erkänna att alla dessa fundamentalister i grunden är
samma andas barn, oavsett om de är någon sorts judar, kristna eller
muslimer. Och vi måste kräva en bestämd boskillnad mellan samhället och
trossamfunden, mellan politiken och religionen. Annars riskerar vi
verkligen att få det Harmageddon som många av dessa fanatiker förbereder.
---
Bo Lindblom, Byv. 32, SE-312 95 Laholm, Sweden
0430-223 64; International calls: +46 430 223 64
|