Vad vill vi

Våra paroller

Vilka är vi

Hur kontaktar du oss

Demonstrationer

Pressklipp i bild och foton

Pressklipp text

Länkar

En utskrift från Dagens Nyheters nätupplaga, DN.se.

Uppdaterad 25 apr 2003 01:08

Filosofiprofessor Torbjörn Tännsjö bedömer Irakkriget utifrån den moral USA:s president själv omfattar:

"George W Bush är en massmördare"

Varje dödad civil irakier i ett orättfärdigt krig innebär en mördad civil irakier. Enligt flera humanitära organisationer kan de civila offren räknas i tusental. Ju längre USA gick i detta krig desto djupare kom George W Bush att sjunka ner i ett moraliskt träsk. Han vann kriget, ockuperade Irak, men gjorde sig därmed till mördare, ja till massmördare av civila irakier. Och då har vi utmätt hans skuld och ansvar med utgångspunkt i den moral han själv omfattar. Det skriver Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet.

George W Bushs krig mot Irak kom att utvecklats till en moralisk katastrof _ om det bedöms utifrån den moral Bush själv omfattar. Bush och den administration han leder präglas av kristen moralisk fundamentalism. Denna fundamentalism är inte pacifistisk, men den innebär inte heller att ändamålet helgar medlen. Tvärt om. Den bygger på stränga regler för när våld får och inte får användas. Det är med dessa regler Bushs krig måste bedömas, och det är med dessa regler Bush till sist kom i konflikt.

Hur resonerar då Bush och hans administration kring kriget i Irak? Hur får de det kristna budskapet om att vända andra kinden till att gå ihop med ett blodigt krig som detta?

Sanningen är att den etik, på vilken Bush stöder sig, visserligen är kristen, men alltså inte pacifistisk. Den ligger också nära vad folkrätten numera stadgar. Det rör sig om en etik som har utarbetats i detalj av skolastiska katolska teologer och som långt senare har fått en sekulariserad motsvarighet inom folkrätten. I grova drag kan den morallära på vilken Bush stöder sig karaktäriseras på följande vis.

Enligt Bush är människolivet heligt. Det faktum att människolivet är heligt medför att det aldrig är acceptabelt att avsiktligt döda oskyldiga människor, hur stora värden som än står på spel. Enligt samma lära är det emellertid möjligt att göra sig förtjänt av döden, genom att angripa och döda andra. Det är ju ingen hemlighet att Bush är anhängare av dödsstraff.

Strider dödsstraffet mot läran om det oskyldiga människolivets helgd? Nej, då mördaren avrättas skipas rätt, menar Bush. Mördaren har genom att ta oskyldigt mänskligt liv gjort sig förtjänt av döden. Om vi inte avrättar mördaren gör vi oss skyldiga till en grov orättvisa. Vi ger inte mördaren vad mördaren tillkommer. Om vi skonar mördaren upprätthåller vi inte läran om det oskyldiga människolivets helgd.

Också på det internationella planet kan denna tankegång tillämpas. Det är berättigat att föra krig i självförsvar. Det kan också vara rätt att söka upp och, efter rättslig prövning, avrätta mördare. Men beträffande krigföring finns olika komplikationer. Ett krig får inte igångsättas, om det inte med rätta kan rubriceras som ett försvarskrig. Och endast normala polisiära insatser får brukas, då internationella förbrytare ska uppsökas, dömas och eventuellt avrättas.

Om ett krig med rätta kan karaktäriseras som ett försvarskrig får det föras. Den angripna nationen har ius ad bellum, rätt att föra detta krig, som det också brukar uttryckas inom folkrätten.

Men också om en nation har rätt att föra ett visst krig, så innebär det inte att kriget får föras med vilka medel som helst. Det finns också en fråga om rätt och fel i själva krigföringen. Också ett rättfärdigt krig måste föras på ett rättfärdigt sätt, om den krigförande parten ska iaktta vad som kommit att kallas ius in bello. Det viktiga kravet bakom doktrinen om ius in bello är att en krigförande nation måste skona civila, då kriget förs.

Kravet att civila ska skyddas, som ju också numera finns accepterat inom folkrätten, är emellertid inte obetingat. Vid tillämpningen av det finns ett visst utrymme för bedömning. Det viktiga är att civila inte avsiktligt dödas, i syfte att till exempel genom terror tvinga en fientlig regim till underkastelse. Det kan emellertid vara acceptabelt om vissa civila människor dör, som en icke önskad men förutsedd konsekvens av de angrepp man företar mot den fientliga regimens militära installationer.

Hur kan man veta om civila dödas avsiktligt, eller om deras död bara är en förutsedd, beklaglig men icke önskad effekt av en militär operation?

För att detta villkor ska vara uppfyllt måste gälla att den som utlöst de militära angreppen, vilka ledde till att civila dödades, gjort allt för att minimera omfattningen av skada för civila. Hade det varit möjligt att uppnå samma militära effekt, utan att döda oskyldiga, genom att man valt några andra medel, så skulle man ha gjort det. Här finns förstås ett omfattande utrymme i efterhand för spekulation. Vem vet exakt vad som rörde sig i huvudet på statsmän och militärer, som planerade kriget?

Vilka som helst ohyggligheter, som kan drabba civila, och som kan ses som icke avsedda utan endast förutsedda konsekvenser av kriget, är emellertid inte acceptabla. Det måste också råda en rimlig proportion mellan det goda (den militära effekten) man uppnår och det dåliga man oavsiktligt vållar (död och förödelse bland civila), för att den militära insatsen ska vara försvarlig.

Kravet på proportionalitet är inte exakt, så även här finns ett betydande utrymme för bedömning och spekulation. Var de allierades bombningar över till exempel Dresden i andra världskrigets slutskede berättigade eller ej? De flesta experter svarar nog i dag nej på den frågan. Men detta nej bygger alltså på bedömningen att samma militära mål hade kunnat uppnås på annat sätt, eller på bedömningen att priset för de militära vinster som gjordes med bombningarna var för små i förhållande till de lidanden bombningarna åstadkom. Alla experter drar inte samma slutsats.

Hur ska då USA:s krig mot Irak bedömas, utifrån läran om människolivets helgd och tankarna om ius ad bellum och ius in bello?

Det är svårt att se att kriget mot Irak skulle kunna ses som berättigat. För att en sådan bedömning ska bli rimlig, så måste det visas att USA varit utsatt för ett hot om ett direkt angrepp från Irak. Visst har Bush ibland försökt göra gällande att så skulle vara fallet. Men han har nog varken lyckats övertyga sig själv eller någon annan förnuftig bedömare om den saken.

Det måste anses uteslutet att Irak skulle ha haft en militär kapacitet att hota USA, också om man velat göra detta. För övrigt fanns ju FN-beslut på att Irak skulle berövas sina massförstörelsevapen. En process pågick med FN:s vapeninspektörer i spetsen, för att genomföra vad som återstod av denna avväpning. Av allt att döma var denna avväpning i stort sett genomförd, då USA inledde kriget. Nu har vi facit. USA:s krig mot Irak var inte ett försvarskrig. Den slutsatsen är ofrånkomlig.

Bush tycks indirekt ha medgett detta. Han har därför försökt åberopa andra skäl för angreppet mot Irak, än rätten till självförsvar. I själva verket finns det ingen ände på listan av andra skäl, som kommit att anföras. Än har det handlat om förmodade hemliga band mellan Bush och al-Qaida, än har det handlat om fred och säkerhet i regionen, än om frihet och demokrati i Irak. I bakgrunden finns frågan om kontrollen över oljereserverna i arabvärlden.

En sådan uppsjö av motiv och förklaringar inger normalt misstro. Var och en som har alltför många ursäkter att anföra måste själv inse att man väcker misstankar om brist på ärlighet och uppriktighet. Så är det nog också med USA:s försök att berättiga angreppet på Irak.

Nu hör vi främst att målet med kriget skulle ha varit att befria Iraks folk från Saddam. Det gäller att skapa demokrati i Irak. Men krig i syfte att störta förhatliga regimer i suveräna stater har bara stöd i den internationella rätten om de får FN:s sanktion. Och USA har på ett iögonfallande sätt misslyckats med att få FN:s stöd för kriget mot Irak. Man hindrades inte bara av hoten om franskt och ryskt veto mot en krigsresolution, man misslyckades med att ens få en enkel majoritet för en sådan i säkerhetsrådet.

Sanningen är alltså att USA inte bara förde krig mot Irak utan sanktion från FN _ det har med all önskvärd tydlighet framgått att kriget fördes mot FN:s gillande! Hade USA velat införa demokrati i regionen kunde man för övrigt ha börjat i Kuwait, efter det förra kriget. I stället valde man att hålla sig till legitimitets- och suveränitetsprinciperna. Man installerade på nytt den feodala regimen.

Om USA:s krig mot Irak är orättfärdigt, om USA saknar ius ad bellum, vad innebär det i så fall för frågan om civila som dödas i kriget? Vad innebär det beträffande ius in bello?

Det är här situationen blir moraliskt prekär för Bush. Bush hade kanske kunnat bära och försvara att han fört ett orättmätigt krig, om detta krig blivit kort och oblodigt, och lett till goda konsekvenser, men krigets lagar gäller också orättmätiga krig. Också orättmätiga krig måste föras med respekt för reglerna om ius in bello. Här blir kraven bara så mycket mera stränga.

Också då orättfärdiga krig förs gäller att civila måste skonas. Inga militära angrepp får riktas mot civila i syfte att tvinga en motspänstig regim till underkastelse.

Bröt USA mot det kravet? Det såg kanske ljust ut i krigets inledning, men som kriget kom att utvecklas blir bedömningen en annan. Om vi gör en välvillig tolkning och accepterar att bomber som i krigets inledning slog ner i bostadshus, på marknader, sjukhus och så vidare, gjorde det av misstag, så är det kanske rimligt att säga att krigets regler respekterades i detta stycke.

Men ju fler marknader, bostadshus och sjukhus som träffades, desto svårare blev det att hålla fast vid den tolkningen. Och då kriget gick in i ett skede där civila i allt större skala kom att drabbas blev läget prekärt. Också för den anarki, och den humanitära katastrof, som kriget skapade, bär Bush ett ansvar.

Enligt Oxfam och andra humanitära organisationer räknas de civila offren i tusental. Det är svårt för Bush att med någon trovärdighet göra gällande att civila bara dödats av misstag.

Vad värre är för Bush, då kriget är oberättigat, så innebär det att kravet på proportionalitet inte kan uppfyllas! Det innebär att det inte finns något gott med de militära framgångarna för USA, som kan få motivera civila irakiska förluster. Visst har USA vunnit kriget, visst ockuperar man nu Irak och visst kan man installera den regim man önskar. Men detta var inte några legitima mål för kriget.

Varje dödad civil irakier, i ett orättfärdigt krig, innebär en mördad civil irakier. Ju längre USA gick i detta krig, som kom att bli allt annat än kliniskt och enkelt att föra för USA, desto djupare kom Bush att sjunka i ett moraliskt träsk. Han vann kriget, ockuperade Irak, men gjorde sig därmed till mördare, ja till massmördare av civila irakier. Och då har vi utmätt hans skuld och ansvar med utgångspunkt i den moral han själv omfattar.

Bush, mördare? Bush, massmördare av civila kvinnor och barn?

Om Bushs egen grundläggande moral är riktig går det inte att komma ifrån den bedömningen, så som kriget faktiskt kom att utvecklas.

Torbjörn Tännsjö