Halmstadsregionens nätverk
för fred i Mellanöstern

Vad vill vi

Våra paroller

Vilka är vi

Hur kontaktar du oss

Demonstrationer

Pressklipp i bild och foton

Pressklipp text

Länkar

Svenska Dagbladet

9/2 2003

Tomas Hammarberg: USA:s krig väcker vrede
Sverige bör kritisera USA, sända en tydlig signal om att vapeninspektörerna måste ges all nödvändig tid, underkänna Washingtons tidsplan och betona att frågan om krig tillhör säkerhetsrådet, som måste ge freden en chans, skriver Palmecentrets Thomas Hammarberg.

Colin Powells presentation för säkerhetsrådet kan knappast viftas bort. Men den innehöll faktiskt inga övertygande bevis för att Irak verkligen har massförstörelsevapen. Inte heller för att regimen - om den har dessa vapen - faktiskt avser att använda dem. Eller för att kriget skulle vara den enda möjligheten att stoppa sådana eventuella planer.

De utlovade bevisen saknades. Däremot lade den amerikanske utrikesministern fram en serie indicier för att Irak skulle ha biologiska och kemiska stridsmedel och att Irak systematiskt döljer dem för FN:s vapeninspektörer.
De indicierna kommer nu förstås att granskas och diskuteras. Några av punkterna har redan satts ifråga, t ex de som handlade om de påstådda förbindelserna mellan regimen och al-Qaida.

Vad som blir kvar tycks vara den kärna som fanns i Hans Blix rapport den 27 januari: att Bagdadregimen inte samarbetat aktivt med inspektörerna. Det är Saddam Hussein som har bevisbördan på sig, enligt säkerhetsrådets resolution 1441. Hans regim måste därför själv
redovisa vad den gjort med biologiska och kemiska preparat, som vi vet att den en gång haft.
Om de fortfarande finns - var och hur är de lagrade? De måste i så fall förstöras under inspektörernas översyn. Om de i stället rapporteras som redan förstörda måste detta bevisas och inspektörerna ges all hjälp att kontrollera de bevisen.

En nykter läsning av Powells presentation leder därför till slutsatsen: vapeninspektörerna måste få ytterligare tid!
Det är förstås en konklusion helt i strid med Bushadministrationens egen hållning. Den talar om kriget som något nära förestående, det skulle handla om veckor snarare än månader. "Tiden rinner ut", säger presidenten själv samtidigt som den militära uppladdningen runt Irak blir allt mer massiv.

Det är här vi i Sverige borde säga ifrån. Den hets den amerikanska regeringen nu skapat hotar möjligheten till fredliga lösningar och underminerar Förenta nationerna.
Så länge inspektörerna finns på plats kan inte Saddam Hussein utveckla massförstörelsevapen, även om han
skulle vilja. Dessutom visar erfarenheterna från Unscom:s arbete i Irak - under Rolf Ekéus ledning - att aktiv inspektion kan leda till väsentlig avväpning. Mer vapen förstördes genom den insatsen än under själva Gulfkriget 1991.

Skälet för att in i det sista pröva den fredliga vägen är förstås att kriget kan få förödande konsekvenser. Antalet dödade, också civila, kan bli mycket högt, i värsta fall flera hundra tusen. Om nu Saddam har massförstörelsevapen kommer han säkert att tillgripa dem just ifall Irak invaderas.
Motståndskraften hos många irakier är redan nedsatt efter tolv års sanktioner. En humanitär katastrof är sannolik och en väldig mängd flyktingar kan komma att söka sig över gränserna. De ekonomiska och miljömässiga följderna av krigsförstörelsen riskerar att bli förödande.

Lägg därtill de politiska konsekvenserna. Bushadministrationens oreserverade stöd till Ariel Sharons ockupationspolitik och folkrättskränkningar plågar redan opinionerna i regionen.
Ett amerikanskt anfall mot Irak,
särskilt om det saknar internationellt godkännande, kommer att väcka en vrede som blir hotfull för flera regeringar i området, instabilitet blir följden. På internationellt plan finns risk för en djup förtroendekris som skulle kunna underminera FN och säkerhetsrådet för lång tid.

Skälen mot att slarva sig in i detta krig är överväldigande. Sverige står för vad som kallats "FN-linjen". Den innebär rimligen något mer än att avvakta säkerhetsrådets beslut om krig eller inte, den kräver ett aktivt försvar för vad som är en av världsorganisationens huvudprinciper: att ge freden en chans.
Sverige bör nu verka för att inspektörerna ges all nödvändig tid och alla erforderliga resurser att fullfölja sitt uppdrag. Det kan omöjligen ske inom några veckor, även om regimen nu börjar samarbeta mer aktivt. Det handlar om åtskilliga månader.

Det i sin tur kräver en tydlig markering av att vi inte accepterar den underförstådda tidsplan som Washington bestämt.
Det måste vidare slås fast att frågan tillhör
säkerhetsrådet. En militär intervention utan rådets uttryckliga godkännande kan inte accepteras. Den amerikanska hållningen att man avser att ta saken i egna händer om inte säkerhetsrådet ställer sig bakom interventionen är i sig starkt underminerande och bör kritiseras.
Men innebär inte denna "aktiva FN-linje" att trycket mot Saddam Hussein minskar? Det är en viktig fråga, det är angeläget att pressen mot regimen fortsätter. Visst är den militärt försvagad, inte minst tack vare de tidigare inspektörerna.

Men vi kan inte ha illusioner om att denne diktator plötsligt blivit en demokratisk fredsvän, därtill är hans brottsregister alltför blodigt.
Det ska också sägas att den amerikanska politiken just i detta avseende varit framgångsrik - hittills. Att inspektionerna kunde starta igen och att fokus på nytt riktades mot Irak var en frukt av president Bushs nyväckta intresse. Faktum kvarstår: nu finns ett trovärdigt hot som kan pressa regimen i Bagdad till eftergifter.
Men trycket förlorar sin verkan om
utgången är given. Om regimen förstår att det under alla omständigheter blir krig, varför skulle den då samarbeta alls?

I själva verket är det just den internationella uppslutningen som är den effektivaste komponenten i trycket mot Saddam Hussein. Det var viktigt att resolution 1441 antogs enhälligt och det är avgörande att denna enighet kan vidmakthållas.
Det kan bara ske inom säkerhetsrådets ram och om USA börjar respektera medspelarna i det internationella samfundet.
Det är det Sverige bör säga.

Thomas Hammarberg