Halmstadsregionens nätverk
för fred i Mellanöstern

Vad vill vi

Våra paroller

Vilka är vi

Hur kontaktar du oss

Demonstrationer

Pressklipp i bild och foton

Pressklipp text

Länkar

DN Utrikes utblick 27 dec 2002

Per Jönsson:

Svårt ersätta Saddam med demokrati

Att avrusta Saddam Husseins Irak från massförstörelsevapen har visat sig vara en lika frustrerande som besvärlig uppgift för världssamfundet. Under hela 90-talet gjorde FN:s vapenkontrollorgan Unscom sitt yttersta. Men man nådde inte ända fram, och de nya vapeninspektörerna från Unmovic räknar knappast med att nå definitivt resultat än på länge - om alls.

Att befria Irak från Saddam Husseins skräckvälde går måhända snabbare, om Bushadministrationen - möjligen med FN-mandat - vågar satsa på en invasion som riskerar att inbegripa blodiga stadskrig och irakiska motangrepp med biologiska och kemiska vapen.

Men skulle USA göra slag i saken och leda ett storanfall mot Bagdad är störtandet av Saddam Hussein-regimen bara det första steget. Ett sannolikt väsentligt knepigare problem är att skapa ett fungerande civilt styre i den synnerligen konstgjorda statsbildning som Irak har utgjort alltsedan Storbritannien egenhändigt ritade dess karta för tre kvarts sekel sedan.

För efter drygt tre decennier med Saddam Hussein vid rodret saknar Irak praktiskt taget allt som definierar en modern, något så när pluralistisk stat. Inga som helst politiska partier existerar utanför det kvasisocialistiska Baathpartiet, vilket i sig numera fungerar enbart som ett av envåldshärskaren Saddams många maktredskap.

Inte heller finns några alternativa nationella ledargestalter kvar i landet - de som en gång funnits har antingen mördats av regimen eller gått i exil. Och några från statsmakten självständiga intresseorganisationer har praktiskt taget aldrig kunnat verka i Irak - ett så kallat civilt samhälle har inte fått chans att utvecklas under vare sig kungamakt, militärjuntor eller Saddamstyre.

I stället är den irakiska samhällskroppen splittrad på åtskilliga ledder - etniskt, religiöst och stammässigt - i en utsträckning som närmast för tanken till alltjämt aktuella tragedier som Libanon, Bosnien, Kosovo och Afghanistan.

Enklast och tydligast är den historiska konflikten mellan kurder och araber. Den kurdiska minoriteten på en knapp femtedel av Iraks befolkning säger sig numera ha gett upp målet om statlig självständighet, men ställer likväl hårdare krav än kurderna i Turkiet, Iran och Syrien: långtgående självstyre gentemot centralmakten, helst inom en federal stat.

Kravet på kurdiskt självstyre gäller oavsett vem som härskar i Bagdad, eftersom kurderna minns hur sunnimuslimska arabkungar och generaler trakasserade och diskriminerade dem även före eran Saddam. Tack vare USA:s flygförbudszon i norra Irak sedan Kuwaitkrigets slut 1991 har de i praktiken redan upprättat en självstyrande kurdisk enklav med vissa demokratiska inslag som de på inga villkor vill avhända sig även om Saddamregimen störtas.

Men den kurdisk-arabiska misstron är ömsesidig. Sunnimuslimska araber vägrar att glömma hur de två stora kurdorganisationerna KDP och PUK vid upprepade tillfällen har lierat sig militärt med Iran - under såväl shahen som ayatollorna, och inte minst under det irakisk-iranska kriget 1980-88. Vid det senaste verkligt stora kurdupproret våren 1991 applåderade därför betydande delar av den sunniarabiska befolkningen när Bagdadregimen sände specialförband för att jaga kurderna på flykten.

Varken bland sunniaraber eller shiamuslimska araber finns heller minsta acceptans för kurdernas strävan att återvinna kontroll över regionhuvudstaden Mosul och de väldiga oljefälten kring Kirkuk. På KDP:s och PUK:s "officiella" karta upptar det kurdiska territoriet ett dubbelt så stort område som den nuvarande självstyresenklaven, och med just Kirkuk som tilltänkt "huvudstad i Kurdistan". Här har Iraks araber och Turkiets generaler ett gemensamt strategiskt intresse: att inte låta kurder kapa åt sig territorium och naturresurser.

Också mellan sunniaraber och shiaaraber löper en historiskt betingad motsättning. Redan under det turkosmanska väldet favoriserades den sunniarabiska minoriteten inom krigsmakt, förvaltning och handel - en medveten diskrimineringspolitik som accentuerades i och med kolonialmakten Storbritanniens skapande av den moderna staten Irak. Även efter Iraks självständighet 1932 tilltog sunniarabernas politiska dominans, delvis med argument hämtade från panarabisk, eller arabnationalistisk, ideologi: att Iraks sunniaraber ingår i hela den arabiska (övervägande sunnimuslimska) "nationen", medan Iraks shiamuslimer snarare tillhör en persiskt präglad minoritetsriktning inom islam.

Det är en sanning med modifikation, om ens någon sanning alls. En mindre del av de irakiska shiamuslimerna härstammar sedan hundratals år från Iran (Persien) och återfinns huvudsakligen i ett fåtal städer i söder, framför allt Karbala och Najaf. Där ligger shiamuslimernas heligaste gestalter begravda, och fram till 1920-talet utgjorde Najaf shiaislams allra viktigaste religiösa centrum (i dag innehas den rollen av Qom i Iran). Det är härifrån ett antal militanta shiamuslimska grupper rekryterar sina anhängare med målsättningen att upprätta en islamistisk regim i Irak, med eller utan anknytning till Iran.

Men de allra flesta shiamuslimer i Irak är ättlingar av beduiner som under 1800-talet och början av 1900-talet flydde från de ständiga stamkrigen på Arabiska halvön. De slog sig ned i dalgången kring floderna Eufrat och Tigris där de lät sig bli "religiöst omvända" av det shiamuslimska prästerskapet. Dock kännetecknas dessa shiaaraber mer av traditionell stamkultur än shiamuslimsk trostillhörighet och ritual. Och just för att inte riskera att bli uppslukade av ayatollornas Iran - eller förvandlas till en minoritet inom en större "arabisk nation" - är irakiska shiaaraber ytterst angelägna om att bevara Irak som en sammanhållen stat.

Inte minst i kraft av sin storlek (cirka 60 procent av Iraks befolkning) är shiamuslimerna också den folkgrupp som tydligast har eftersträvat regimskifte i Bagdad. Målet är inte nödvändigtvis demokrati men åtminstone ökad representativitet i styresskicket och en ökad shiaarabisk närvaro på Iraks politiska karta. Det skulle med nödvändighet gå ut över sunniarabernas hittillsvarande privilegier och maktpositioner, inte minst inom militären - en talande siffra över obalansen är att av Iraks cirka 500 generaler är alla utom ett tjugotal sunniaraber.

Av det skälet ligger det i den sunniarabiska elitens egenintresse att utmåla alla shiauppror som religiöst inspirerade och anstiftade av Iran, vilket Saddam Hussein regelmässigt gjort när hans arméer med våld slagit ned revolterande shiaaraber inom vad han kallat "den djävulska triangeln" mellan städerna Basra, Amara och Nassiriya.

Ändå är shiaaraberna i Irak långt ifrån någon enhetlig politisk eller social kraft, lika lite som sunniaraber eller kurder är det. Den i särklass starkaste sociala enheten i Irak är storfamiljen, och i förlängningen stammen, som ursprungligen är lokalt förankrad i bysamhället men som har levt vidare och i många avseenden förstärkts när många stammedlemmar flyttat in till städerna.

Under Saddam Husseins styre har stamstrukturen, tribalismen, i Irak snarast blivit ännu viktigare. Regimen har systematiskt splittrat shiaaraberna genom att förläna enskilda stamschejker särskilda privilegier när det gäller markägande, utövande av lokal rättskipning och vapeninnehav. Därmed har shiaarabiska stammar som går Bagdads ärenden uppnått liknande status och ekonomiska intressen som många sunniarabiska stammar.

För egen del har Saddam Hussein och Baathpartiet byggt sin maktställning på ett fåtal stammar inom "den sunniarabiska triangeln" mellan städerna Bagdad, Mosul och Ramadi. Praktiskt taget hela säkerhetsapparaten leds av medlemmar i Saddams egen stam Albu Nasir med bas i hans hemstad Tikrit. Kring denna Tikrit-dynasti är ytterligare ett antal stammar, både sunniarabiska och shiaarabiska, uppknutna genom privilegier och strategiska resonemangsäktenskap.

Historikern Charles Tripp har uppskattat att antalet absolut lojala stammedlemmar inom Saddam Husseins innersta nätverk uppgår till cirka en halv miljon: "Det är de individer som skulle förlora allt om han störtades och en ny regim etablerades i Bagdad."

Vietnamkriget blev ett fiasko för USA eftersom man inte insåg djupet av vietnamesernas historiskt förankrade nationalism och heta ovilja mot varje form över utländsk kontroll över deras territorium. I Irak, däremot, ligger det största hindret för USA:s och FN:s strävan att skapa en modern demokrati efter Saddam Hussein inte i förekomsten av en intensiv irakisk nationalism. Utan snarare i motsatsen: kurdernas, sunniarabernas, shiaarabernas och framför allt stammarnas outvecklade känsla av att alla tillhör en och samma irakiska nation.

Per Jönsson