Halmstadsregionens nätverk
för fred i Mellanöstern

Vad vill vi

Våra paroller

Vilka är vi

Hur kontaktar du oss

Demonstrationer

Pressklipp i bild och foton

Pressklipp text

Länkar

Uppdaterad 24 jul 2005 01:05

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=442110&previousRenderType=2

Dagens debatt

"Sverige borde kräva snabbt slut på kriget mot terrorn"

Det är hög tid att ställa in ”kriget mot terrorn”. Erfarenheten visar att massiva våldsinsatser utlöser en spiral av våld, skriver Anders Björnsson. Paniken föds och göds av det permanenta krigstillståndet. Om västvärlden varje dag måste värja sig mot anfall från den internationella terrorismen så blir det också logiskt att inskränka medborgerliga friheter. Sveriges justitieminister vill ha övervakning av medborgare till varje pris, skriver historikern och författaren Anders Björnsson. Detta är hotet mot ”vårt öppna samhälle”, inte terrorismen. Terrorister är våldsverkare, kriminella. De ska bekämpas på lämpligt sätt, med tvångsmedel.

Nittonhundratalet blev terrorns århundrade. Också när den för ett ögonblick inställdes fanns den med i vår begreppsvärld. Ordet "terrorbalans" beskrev ett tillstånd där massutplåningens krafter höll varandra i schack. Men det höll samtidigt miljontals människor i skräck för att någonting skulle gå över styr.

Ångest fortsatte att rida oskyldiga som utsatts för systematiska övergrepp - i diktaturernas fångkolonier och utrotningsläger, under andra världskrigets massbombningar av tyska och japanska städer, genom terrorn och motterrorn i kolonialismens slutskede. Det civila lidandet var enormt. Man glömmer ingen om man nämner några.

Den individuella terrorn i början av 2000-talet är en svag avglans av detta övervåld. Det är inte statligt organiserat, det syftar inte till världsherravälde, det vill inte utrotning av klasser och raser. I desperata handlingar kan man spåra dunkla hämndmotiv.

Religiös fanatism tycks i flera fall fungera som grogrund för hämningslös offervilja. Aktioner som åstadkommer mord och förstörelse kan slå blint, men de träffar vanligen representanter eller symboler för en maktutövning som uppfattas illegitim och outhärdlig, och de som slår till gör det ur ett konstitutivt underläge. Ofta har det handlat om en förlust, exempelvis av värdighet.

Det gör knappast den enskilda terrorhandlingen mer eller mindre berättigad. I länder där all laglighet välts över ända är det svårt att moralisera över den ena våldsverkaren men inte över den andra. I länder med en stabil och demokratisk ordning, som de västeuropeiska, blir våldsdådens brottsliga karaktär desto tydligare.

Samtidigt ska man inte, i globaliseringens tidevarv, förvåna sig över att inte bara välstånd utan också vedergällning sprids lättare än tidigare. Allt internationellt engagemang bör ses i det ljuset. Det finns vinnare och förlorare, aktörer och utsatta. Och då finns det anledning att göra en riskbedömning.

Om till exempel en stat som Sverige är beredd att leda militära operationer utomlands, vad betyder det för den egna befolkningens säkerhet? Om det finns en ny hotbild som kan komma att innefatta också vårt land, talar detta för att Sveriges egen försvarskraft bör urholkas?

Men i stället för rationell riskbedömning har vi fått en situation som kännetecknas av moralisk panik.

Efter terrorattackerna i New York och Washington den 11 september 2001 proklamerade USA:s president George W Bush "krig mot terrorn"; enligt tidiga uttalanden ville han att detta skulle ta formen av ett korståg. Andra politiska ledare har varierat temat, också om korstågstanken varit mindre framträdande.

Den svenske statsministern säger varje gång det sprängs bomber i ett Nato-land att detta är "ett angrepp på vårt öppna samhälle". Någon angriper, någon annan känner sig hotad, det förefaller klart. Men vill vår tids terrorister någonting mer än att förödmjuka? Vill de erövra, omvända, omgestalta?

Det är mycket svårt att få syn på ett konkurrerande program, liksom det är svårt att få syn på organiserade rörelser eller uttalade statsintressen. Retoriken från föregivna propagandacentraler i den muslimska världen riktar sig ju inte enbart mot väst utan också mot misshagliga företeelser i den närmaste omvärlden.

Det finns, såvitt man vet, ingen enskild nation eller krets av nationer som har föresatt sig att utplåna västs internationella inflytande.

Att Kina eller Indien en dag tar över Förenta staternas roll som världshärskare kan mycket väl hända, men knappast med hjälp av "den internationella terrorismen". De har fullt upp med inhemska terrorister, verkliga eller inbillade.

Terrorismen som en krigförande makt är med andra ord ett hjärnspöke. Ändå pågår "kriget mot terrorn", oavbrutet. Det präglar det politiska samtalet, det påverkar hela batteriet av åtgärder som sätts in för att förebygga och skydda enskilda länder mot attacker.

Det har brutaliserat lagstiftning och rättspraxis, inte minst i det ledande landet USA, vars regering använder storskalig terror, företrädesvis genom ombud som har specialiserat sig på tortyr av misstänkta och fängslade, i förföljelsen av "krigsanstiftare". Politiken i "de öppna samhällena" militariseras i högt uppdrivet tempo.

I Sverige förbereds en snabblag som tillåter militär trupp mot svenskar i Sverige, som om subversiva enheter redan var på plats. I Tyskland har visserligen det liberala partiet skarpt avvisat en liknande lagstiftning; svenska liberaler däremot vill avskaffa "brandväggen" mellan ordningsmakt och vapenmakt, säger de.

Paniken föds och göds av det permanenta krigstillståndet. Om västvärlden varje dag måste värja sig mot anfall från den internationella terrorismen - en avvärjningsstrid som visserligen tar den huvudsakliga formen av angrepp på andra länder, där terrordåden som en följd därav mångfaldigas - så blir det också logiskt att inskränka medborgerliga friheter, som redan har skett i Storbritannien och som nu övervägs på EU-nivån.

Den svenske justitieministern är en pådrivare i denna process. Han längtar efter att främmande makts agenter tar över den svenska polisens jobb. Han vill övervakning av medborgare till varje pris.

Detta är hotet mot "vårt öppna samhälle", inte terrorismen. Terrorister är våldsverkare, kriminella. De ska bekämpas på lämpligt sätt, med tvångsmedel. Brottsbekämpningen i våra länder behöver säkert ses över, fler resurser frigöras, men metoderna måste sättas i relation till kriminalitetens faktiska omfattning.

Antalet dödsoffer i London den 7 juli var trots allt modest, åtminstone jämfört med förödelser i andra delar av världen. Att självmordsbombarna skulle vara soldater i tjänst hos en särskilt lömsk fiende verkar ytterst osannolikt. Är detta ett krig, vad måste vi inte frukta om det en gång blir allvar?

När "terrorbalansen" upphörde - det vill säga när kalla kriget tog slut - hade man kunnat vänta sig en period av avväpning och konfliktlösning. Motsatsen inträffade. Nu utbröt öppna konflikter; nu blev det fritt fram för smågangsters som tidigare hade hållits på mattan av balanserande krafter.

Den balkanska tragedin är alltjämt ett sår i den europeiska kroppen. Dessa inbördes- och utbrytarkrig var "riktiga" krig, klassiska krig, med starka inslag av organiserad massterror. Återigen: Attackerna på västerländska storstäder förbleknar. Inte finns här heller några balanserande - modererande - krafter. Paniken är instrumentell.

Det håller på att gå troll i ord, varnade nyligen den tyske militärhistorikern Dierk Walter (Süddeutsche Zeitung 13/7 2005): "När militära enheter av kompanistorlek stöter samman i Kaukasus och några dussin människor får sätta livet till, beskrivs detta genomgående i medierna som en 'slakt'", skrev han. Det rör sig alltså här om visserligen beklagansvärda offer som emellertid uppförstoras på ett groteskt sätt, i det underliggande syftet att kunna motivera militära ingrepp där civila och politiska lösningar tidigare eftersträvats.

Inte ens under 1800-talet, som såg ganska fördomsfritt på militära aktioner, gällde terror utan vidare som förevändning för att invadera suveräna stater, menar Walter.

Det har med andra ord blivit hög tid att ställa in "kriget mot terrorn" och att börja bekämpa den inflationära användningen av krigsmetaforiken!

Politiska konflikter kan urarta i militära konfrontationer. Men erfarenheterna från senast Afghanistan och Irak visar nästan övertydligt att massiva våldsinsatser mycket lätt förstärker existerande konfliktmönster och utlöser en spiral av okontrollerat våld. "Terrorbalansen" verkade återhållsamt på krigslusten. Nu har den återhållsamheten försvunnit. Också svenska politiker och opinionsbildare sugs med av det offensiva språkbruket.

Man har talat om terrorn som en ny form av krigföring. Det är inte stater utan klaner, etniska grupper, privatpersoner som griper till vapen. Men det här är inte nytt: så såg krigen ut innan statsmakten gjorde slut på självsvåldet och kuvade krigsherrar och bandithövdingar. Det var en rätt brysk hantering: belöningen blev social fred.

Den som eskalerar de nuvarande konfliktnivåerna sätter den sociala freden på spel. Den som inskränker medborgerliga friheter i den goda sakens namn bör räkna med motreaktioner som inte måste vara godartade. Sverige som ett litet och neutralt land borde kräva ett snabbt slut på detta onödiga krig.

ANDERS BJÖRNSSON , anders.bjornsson@dn.se