Halmstadsregionens nätverk
för fred i Mellanöstern

Jag kom, jag såg, jag segrade, skröt Julius Caesar i sitt budskap till senaten i Rom, och nu förberedde sig romarna på sin fältherres triumfatoriska intåg i huvudstaden.

Året var 47 f Kr Caesars styrkor hade krossat allt motstånd inom och utanför imperiet. Han själv hade gjort sig till diktator över sitt folk och romarriket hade enligt dåtida kunskap blivit liktydigt med hela världen.

Vad tänkte de jublande folkmassorna när de såg sin blivande härskare dra in i staden?
I varje fall torde få av dem ha tänkt att de bevittnade fröet till det romerska imperiets undergång. Romarriket var inte historiens första stormakt med anspråk på världsherravälde. Flera skulle också följa i dess spår.

Gemensamt för dem alla var deras bebyggares fast rotade övertygelse om att de skulle bestå för evigt.

Det våras för romarriket. Plötsligt publicerar tidningar i stora delar av världen lärda utläggningar om dess historia, plötsligt trängs volymer om dess öde på bokhandelshyllorna.
Då handlar det inte i första hand om det till synes oövervinneliga välde som konsoliderade sig kort före Kristi födelse. Oftare handlar det om det gradvisa förfall som kulminerade omkring 400 år senare, och här anser sig horder av historiker kunna dra slutsatser för vår egen tid.

USA, så lyder en ofta uttalad hypotes, kommer förr eller senare att förlora sin till synes oövervinneliga världsdominans på samma sätt som romarriket och andra imperier.

Kan man verkligen jämföra Julius Caesars Rom med George W Bushs USA?

Skillnaderna är onekligen monumentala. Men de är knappast större än skillnaden mellan 1500-talets spanska välde och det brittiska imperium vars storhetstid kulminerade årtiondena före första världskriget. Det assyriska rike som grundlades på 700-talet f Kr i trakterna av dagens Irak skilde sig på väsentliga punkter från exempelvis det egyptiska välde som fallit sönder 500 år tidigare.

Ändå delade alla dessa historiska stormakter ett gemensamt öde: de gick under.

Beskrivningar av ännu icke inträffade olyckor präglas gärna av berättarens läggning och önsketänkanden. Bland dem som är ense om USA:s framtida förfall råder ofta oenighet om vägen dit.

Men för den som så önskar kan romarriket användas som förklaringsgrund till flera skilda undergångsmodeller.

Kanske är det helt enkelt så att alla tillräckligt stora stormakter förr eller senare bryts ned av sin egen tyngd: här tycks i varje fall historien vara något så när entydig.

Det var svårt nog för Julius Caesar att med sina försvars- och erövringskrig skapa en världsmakt, men det lyckades tack vare hans egen viljestyrka och hans motståndares svagheter. Att bevara världsmakten intakt var en helt annan och långt svårare uppgift.

Pax Romana, den romerska freden, kallades det tillstånd av relativ inrikespolitisk fred som rådde under de två första århundradena efter Caesars maktövertagande. Freden var dyrköpt, främst för de folk kring imperiets gränser som utsattes för ständiga krig, och även inom romarrikets gränser kostade freden pengar och kraft.

Entusiasmen över Julius Caesars slutgiltiga seger svalnade, inte minst beroende på imperiets benägenhet att frambringa odugliga och tidvis mentalsjuka kejsare. Att hålla medborgarna i schack krävde ett omfattande, dyrt och tidvis brutalt internt spioneri, och den världsmakt som omkring 400-talet slutgiltigt började falla samman var en konkursmässig polisstat, knappast älskad ens av sina egna medborgare.

Så kommer det att gå ännu en gång, siar Paul Kennedy, Jonathan Friedland och andra som förutspår USA:s undergång som enväldig världsmakt. Pax Americana, den amerikanska freden, har redan betytt oerhörda lidanden för de folk som drabbats av krig för det amerikanska säkerhetstänkandets skull.

Kampen mot hot på hemmaplan kommer att skapa en fascistisk polisstat, en bananrepublik som faller samman under sin egen interna terror, spår med viss vällust den amerikanske författaren Norman Mailer.

Men amerikanerna vill ju väl gentemot Irak och andra länder som utsatts för dess vapenmakt?

Desto värre, svarar många undergångsprofeter, och även här står Historien till tjänst med nyttiga exempel.

Av allt att döma trodde sig romarna göra de folk en tjänst som hamnade under deras välde. Utan tvivel ansåg stormaktsväldets britter att de fjärran folk de införlivade med sitt imperium var lyckligt lottade.

Men Pax Britannica, den brittiska freden, var föga älskad av de koloniserade folk den omfattade och den kom för britternas del att kräva allt större och allt dyrare repressiva insater för att upprätthålla.

Att britterna under anmärkningsvärt ordnade former avstod från rollen som världsmakt torde delvis ha berott på insikten att deras ambitioner som välgörare inte var värda den repression som imperiets upprätthållande krävde. USA, tror många välvilligt inställda olyckskorpar, kommer av samma skäl att avstå från sina anspråk på världsherravälde.

Julius Caesar kunde knappast i triumfens ögonblick för drygt 2000 år sedan ha anat sitt nutida eftermäle.