|
Startsida
Vad
vill vi
Våra paroller
Vilka är vi
Hur kontaktar du oss
Demonstrationer
Pressklipp i bild
och foton
Pressklipp text
Länkar
| |
PROKONSULN
Det finns överraskande och ofta förbisedda
samband i världspolitiken som
sträcker sig över flera decennier. USA-veteraner som stridit för Chiang Kai
Shek i Kina ledde de flygattacker som fällde den folkvalda regeringen i
Guatemala 1954. På ett gods i Guatemala utbildades de soldater som deltog i
det USA-stödda angreppet mot Kuba vid Grisbukten i april 1961. Militärer och
säkerhetsagenter som hade planerat det företaget steg sedan i graderna under
kriget i Vietnam. Erfarenheter från Vietnamkriget överfördes till
Centralamerika, när man vidareutvecklade idén med strategiska byar där
bondebefolkningen hölls bevakad och isolerad från misstänkta kontakter med
den väpnade motståndsrörelsen. En hel generation av latinamerikanska
officerare gick samtidigt kurser i antigerillakrigföring och förhörsteknik
vid USA:s arméhögskolor, främst i den av USA kontrollerade kanalzonen i
Panama. Argentinska militärer anlitades i gengäld under 80-talet som
sakkunniga i Honduras då det gällde utbildning i "smutsig krigföring",
för
träning av de styrkor som angrep Nicaragua, där de med ekonomiskt stöd från
Reagans USA ägnade sig åt sabotage och mord på civila.
Man kan också följa den här kontinuiteten på det personliga planet. Den 24
mars 1980 mördades El Salvadors ärkebiskop Oscar Romero medan han förrättade
mässan vid ett litet sjukhuskapell. Ansvariga var de dödspatruller som
leddes av major Roberto d'Abuisson, senare grundare av regeringspartiet
ARENA och belönad med posten som parlamentets talman. I Guatemala genomförde
general Efraín Ríos Montt en kupp 1981 och med ekonomiskt stöd från
trosfränder inom karismatiska väckelserörelser i USA drog han igång ett
korståg mot kommunismen som främst bestod i mord på fattiga lantarbetare och
mayaindianer. Under hans enda år vid makten beräknas kampanjen ha lett till
75.000 människors våldsamma död. Hans parti tog senare makten vid ett val
där han själv, som tidigare kuppmakare, inte fick delta, men också han
belönades med posten som talman i sitt lands parlament.
I allt detta deltog rådgivare från USA, öppet eller dolt. Det var dels
militärer av olika slag, dels agenter från den civila och den militära
underrättelsetjänsten. Under Carters presidenttid vidtogs åtgärder för att
begränsa USA:s militära roll i Centralamerika, och flera kritiska
kongressledamöter försökte att på plats bilda sig en uppfattning om den till
stor del hemliga verksamheten. Då Ronald Reagan tillträdde som president
1981 skärptes de inrikespolitiska motsättningarna i de här frågorna.
Tyngdpunkten i verksamheten flyttades från Guatemala och El Salvador till
det mera undanskymda Honduras. Där byggde man ut vad som till slut blev
USA:s största ambassad i Latinamerika, med upp emot tusentalet anställda.
Från ambassaden styrdes verksamheten med träningsläger för de så kallade
"contras" som rekryterades för att besegra sandinisterna i Nicaragua.
Till
chef för de här insatserna utsåg Reagan-administrationen ambassadören John
Negroponte, som av allt att döma samordnade stödet till militären i hela
regionen. Han började allmänt kallas Prokonsuln.
Under John Negropontes fem år som ambassadör i Honduras ökade antalet
övergrepp mot civila dramatiskt. Efter en lång period av militärstyre hade
en civil president tillträtt, men med stöd från USA kunde militärledningen
helt behärska de olika poliskårerna och de militära förbanden. Enligt
Amnesty Internationals årsrapporter från 80-talet var det studenter, lärare,
fackföreningsmedlemmar, bondeledare, socialarbetare, präster, kyrkans
hjälparbetare i flyktinglägren och framförallt de flyktingar som kommit från
Guatemala och El Salvador, som drabbades av tortyr, fängslanden och hemliga
avrättningar. Myndigheternas ansvar för dessa övergrepp förnekades
kategoriskt i USA-ambassadens rapporter till Washington. Först år 2001 kom
det fram slutliga bevis för att den USA-ledda flygbasen El Aguacate hade
fungerat som ett hemligt fängelse och tortyrcenter. John Negroponte var
också medansvarig i den hemliga manöver som blivit känd som
Iran-Contras-skandalen.
Med den här meritlistan i gott minne väckte det inte oväntat protester från
demokratiska kongressledamöter, när George W. Bush kort efter sitt tillträde
utnämnde John Negroponte till USA:s ambassadör i FN. Men till slut godkändes
Negroponte ändå med god marginal. Han hade troget tjänat sina presidenter.
Men vad spelar det för roll i dag vad som hände i Honduras, Nicaragua, El
Salvador och Guatemala för tjugo år sedan eller mera? Jo, den 19 april i år
utsågs John Negroponte till USA:s ambassadör i Irak, den 6 maj godkändes
utnämningen av senaten, och nu torde han ha tillträtt sin nya tjänst i
Baghdad. På många håll har man ställt sig frågan om han nu ska uppträda
som
Prokonsul igen, med Baghdad som bas för en mer eller mindre hemlig styrning
av hela Mellanöstern. Uppgifterna i det här inlägget kommer huvudsakligen
från artiklar i tidningar som Baltimore Sun, Boston Globe, Los Angeles Times
och Washington Post, alla tillgängliga på nätet om man söker på namnet John
Negroponte. Från USA kan man också införskaffa en rad böcker som redovisar
detaljerna.
Bo Lindblom
Bo Lindblom, Byv. 32, SE-31295 Laholm
boilindblom@hotmail.com, 0430-223
64
|