|
|
Startsida
|
http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,542716,00.html ”Låt journalister ha sina byxor”Naomi Klein om Muqtada Sadr - kvinnofientlig fundamentalist som vi trots allt bör stödja Min första kontrovers med Muqtada Sadrs mahdiarmé inträffade den 31 mars i Bagdad. Den amerikanska ockupationschefen, Paul Bremer, hade just skickat beväpnade män för att stänga den unge prästens tidning, Al Hawza, med motiveringen att artiklar i tidningen som jämförde Bremer med Saddam Hussein innebar en uppmaning till våld mot amerikaner. Sadr svarade genom att uppmana sina anhängare att protestera utanför portarna till ockupationsmyndighetens gröna zon, och kräva att Al Hawza skulle öppnas på nytt. När jag hörde talas om demonstrationen ville jag gå dit, men det fanns ett problem: jag hade ägnat hela dagen åt att besöka statliga fabriker och var inte lämpligt klädd för att möta en folksamling bestående av hängivna shiamuslimer. Å andra sidan, resonerade jag, var ju detta en demonstration till stöd för journalistisk frihet - skulle de verkligen kunna protestera mot en journalist i löst sittande byxor? Jag satte på mig en huvudsjal och gick dit. Demonstranter hade tryckt upp engelskspråkiga banderoller där det stod "Låt journalister arbeta utan terror" och "Låt journalister göra sitt jobb". Det lät bra, tyckte jag, och började göra mitt jobb. Jag blev dock snart avbruten av en svartklädd medlem av mahdimilisen: han ville prata med min tolk om mitt klädval. En vän och jag skämtade om att vi borde göra ett eget demonstrationsplakat där det stod: "Låt journalister ha sina byxor". Men situationen blev snabbt allvarlig: en annan mahdisoldat grep tag i min tolk och knuffade honom mot en betongmur med sådan kraft att han skadade ryggen svårt. Samtidigt ringde en irakisk vän och sa att hon var instängd i den gröna zonen och inte kunde ta sig därifrån: hon hade glömt att ta med sig en huvudsjal och var rädd att stöta på en mahdipatrull. Det var en lärorik lektion om vem Sadr egentligen är: inte en antiimperialistisk befriare, så som vissa långt ute på vänsterkanten har framställt honom, utan någon som vill att utlänningarna ska ge sig av så att han själv kan fjättra och kontrollera stora delar av Iraks befolkning. Men Sadr är inte heller den endimensionella skurk som så många inom medierna påstår att han är. Den beskrivningen av honom har gjort att många liberaler kunnat förbli tysta medan Sadr stoppats från att ställa upp i valet, och den har också gjort att de kunnat se åt ett annat håll medan amerikanska styrkor nattetid bombar civilbefolkningen i Sadr City, där våldsamheterna nyligen slog ut elektriciteten mitt under en hepatit E-epidemi.
Situationen kräver en mer principiell hållning. Muqtada Sadrs krav på pressfrihet kanske till exempel inte innefattar frihet för kvinnliga journalister att bevaka honom. Trots det bör han ha rätt att publicera en politisk tidning - inte därför att han tror på frihet utan därför att vi påstår oss göra det. På samma sätt måste vi ge vårt otvetydiga stöd till Sadrs krav på rättvisa val och ett slut på ockupationen - inte därför att vi är blinda för det hot han skulle utgöra om han faktiskt blev vald utan därför att en tro på självbestämmande innebär ett erkännande av att demokratins resultat är något som vi inte har rätt att kontrollera. Den här sortens nyanserade distinktioner görs ofta i Irak: många människor som jag träffade i Bagdad fördömde kraftfullt attackerna mot Sadr som bevis för att Washington aldrig hade haft för avsikt att införa demokrati i deras land. De stödde prästens krav på att ockupationen skulle upphöra och att öppna val omedelbart skulle hållas. Men när de fick frågan om de skulle rösta på honom i dessa val skrattade de flesta åt tanken. Men här i Nordamerika har idén att man kan ställa sig bakom Sadrs krav på val utan att stödja honom som Iraks nästa premiärminister visat sig svårare att förstå. På grund av att jag hävdat denna ståndpunkt har jag blivit anklagad för att ha tillhandahållit "ursäkter för teokraterna och kvinnohatarna" av Nick Cohen i Londontidningen Observer, för att "naivt ha fallit för mahdimilisen" av Frank Smith i Foreign Policy in Focus, och för att vara en "socialist-feminist som ger sitt virriga stöd till teokratiska fascister" av Christopher Hitchens i Slate. Allt detta manliga försvar för kvinnors rättigheter är förvisso tillräckligt för att göra en flicka alldeles virrig. Men innan Hitchens rider in på sin springare är det värt att påminna sig om hur han rationaliserade det stöd för kriget som förstörde hans goda rykte. Även om USA:s styrkor verkligen var ute efter oljan och militärbaserna, resonerade han, så skulle befrielsen av det irakiska folket vara en sådan glädjande sidoeffekt att progressiva människor överallt borde hälsa kryssningsmissilerna med jubel. Samtidigt som utsikterna till befrielse förblir ett grymt skämt i Irak hävdar nu Hitchens att samma kvinnofientliga, homofientliga Bushadministration är det bästa som det irakiska folket har att hoppas på som alternativ till Sadrs variant av kvinnofientlig och homofientlig religiös fundamentalism. Än en gång är tanken att vi ska hålla för näsan och stödja det mindre onda av två onda ting.
Det råder inget tvivel om att irakierna är utsatta för ett växande hot från religiös fanatism, men amerikanska soldater kommer inte att skydda irakiska kvinnor och minoriteter mot det hotet - inte mer än de har skyddat irakier mot att bli torterade i Abu Ghraib eller bombade i Falluja och Sadr City. Befrielse kommer aldrig att komma som en nedsippringseffekt av denna invasion eftersom herravälde, inte befrielse, hela tiden varit dess mål. Inte ens i det bästa scenariot står valet i Irak idag mellan Sadrs farliga fundamentalism och en sekulär demokratisk regering bestående av fackföreningsfolk och feminister. Det står mellan öppna val - som innebär en risk för att makten hamnar hos fundamentalister men som också gör det möjligt för sekulära och moderata religiösa krafter att organisera sig - och riggade val som är avsedda att säkra kontrollen över landet åt Iyad Allawi och hans grupp av CIA- och Mukhabarat-utbildade råskinn, som är fullständigt beroende av Washington vad gäller både pengar och makt.
Det är därför som Sadr jagas - inte därför att han hotar kvinnors rättigheter utan därför att han utgör det enskilt största hotet mot USA:s militära och ekonomiska kontroll över Irak. Till och med efter att storayatollan Ali Sistani, av fruktan för inbördeskrig, gett upp sitt motstånd mot det planerade maktöverlämnandet fortsatte Sadr att motsätta sig den av USA utformade konstitutionen, han fortsatte kräva att de utländska trupperna skulle dras tillbaka och han fortsatte sitt motstånd mot amerikanska planer på att utnämna interimregeringen i stället för att anordna politiska val. Om Sadrs krav tillgodoses och makten över landets framtid verkligen lämnas över till majoriteten, då kommer det att äventyra USA:s militärbaser i Irak liksom alla de privatiseringsvänliga lagar som drevs igenom av Bremer. Progressiva människor bör motsätta sig USA:s angrepp på Sadr eftersom det är ett angrepp inte på en man utan på möjligheten till en demokratisk framtid i Irak. Det finns också ett annat skäl att försvara Sadrs demokratiska rättigheter - det är det bästa sättet att bekämpa den växande religiösa fundamentalismen i Irak. Det amerikanska angreppet på Sadr har ingalunda minskat extremismens dragningskraft utan tvärtom kraftigt förstärkt den. Sadr har skickligt positionerat sig inte som ett trångsynt språkrör för stränga shiamuslimer utan som en irakisk nationalist som försvarar hela landet mot utländska ockupanter. När han angreps med den amerikanska militärens hela styrka och vågade göra motstånd vann han respekt bland miljoner irakier som dagligen utsätts för ockupationens förödmjukelser och brutalitet. De hårdhänta försöken att tysta Sadr har också tjänat till att bekräfta många shiamuslimers värsta farhågor - att de än en gång håller på att bli förrådda av amerikanerna, samma amerikaner som stödde Saddam under kriget mellan Irak och Iran, ett krig som tog mer än 100 000 irakiers liv; samma amerikaner som uppmanade dem att göra uppror 1991, för att sedan titta på medan de massakrerades. Nu, när de är under belägring på nytt, söker många en tillflykt i fundamentalismens vissheter, för att inte tala om det sociala nödhjälpsarbete som utförs av moskéerna. Vissa drar till och med slutsatsen att de behöver en egen tyrann, en hårdför fundamentalist som kan ta upp striden med de andra despoter som försöker ta kontrollen över Irak. Denna attitydförändring framträder tydligt i alla opinionsundersökningar. En av dessa som gjordes av den provisoriska koalitionsmyndigheten i maj, efter den första amerikanska belägringen av Najaf, fann att 81 procent av de svarande irakierna hade fått en mer positiv bild av Sadr. En opinionsundersökning från irakiska centret för forskning och strategiska studier rangordnade Sadr - som varit en marginell figur bara ett halvår tidigare - som Iraks näst mest inflytelserika politiska aktör efter Sistani.
Mest oroväckande av allt är att attackerna förefaller öka stödet inte bara för Sadr personligen utan för teokratin i allmänhet. I februari, månaden innan Paul Bremer stängde Sadrs tidning, visade en undersökning från Oxford research international att en majoritet av irakierna ville ha en sekulär regering: bara 21 procent av de svarande sade att de helst ville ha en "islamisk stat" som politiskt system och bara fjorton procent uppgav att de föredrog "religiösa politiker" framför andra politiska aktörer. Snabbspolning framåt till augusti, med Najaf under belägring av amerikanska styrkor: International republican institute rapporterade att svindlande 70 procent av irakierna vill att islam och sharia ska ligga till grund för staten. Opinionsundersökningen skilde inte mellan Sadrs kompromisslösa tolkning av sharia och mer moderata versioner som representeras av andra religiösa partier. Men det är uppenbart att en del av de människor som i mars berättade för mig att de stödde Sadr men aldrig skulle rösta på honom har börjat ändra uppfattning. Naomi Klein Publicerad: 2004-10-05 Översättning: Tor Wennerberg Tidigare publicerad i The Nation |