|
|
Startsida
|
http://harpers.org/BaghdadYearZero.html Bagdad
År Noll Av
Naomi Klein Publicerad i Harper’s
Magazine 24 september 2004 Det var först sedan jag
varit i Bagdad en månad som jag fann vad jag letat efter. Jag hade rest till
Irak ett år efter det kriget utbrutit, vid en tidpunkt när uppbyggnadsarbetena
skulle ha varit i full gång, men efter att ha letat i veckor hade jag inte sett
en enda tyngre maskin frånsett tanks och bepansrade militärjeepar. Då fick
jag syn på den: en byggkran. Den var stor och gul och imponerande, och när jag
först upptäckte den bakom ett hörn i ett livligt trafikerat affärsdistrikt
trodde jag att jag till slut skulle få se ett av dessa konstruktionsarbeten som
jag hade hört så mycket om. Men när jag kom närmare upptäckte jag att
kranen i själva verket inte användes till att bygga upp något – inte någon
av de utbombade regeringsbyggnaderna som fortfarande bildade ruinhögar runt om
i stan, inte en av de många elledningar som fortfarande låg i förvridna högar
fastän sommarhettan hade börjat avta. Nej, kranen hissade upp en enorm
reklamskylt till taket på en trevåningsbyggnad. SUNBULAH: HONUNG 100%
NATURELL, tillverkad i Saudiarabien. När jag såg skylten kom
jag osökt att tänka på något som senator John McCain sagt i oktober. Irak,
sa han, är ”en enorm skål med honung som lockar till sig en massa flugor”.
Den honung som lockade dem var inte bara kontrakt utan budgivning och Iraks berömda
oljerikedom utan också den enorma mängd investeringar som kunde göras i ett
land som just blivit tillgängligt efter att under tiotals år ha varit avspärrat,
först genom Saddam Husseins ekonomiska politik och sedan genom FN:s kvävande
sanktioner. När jag tittade på skylten
kom jag också att tänka på den vanligaste förklaringen till att det gått så
fel i Irak, något som påtalats av alla från John Kerry till Pat Buchanan.
Irak har kört fast i blod och nöd för att George W. Bush inte hade någon
efterkrigsplan. Det enda problemet med den teorin är att den inte är sann.
Bushs administration hade en plan för vad den skulle göra efter kriget. I
korthet var den att placera ut så mycket honung som möjligt och sedan invänta
flugorna. Honungsteorin för Iraks återuppbyggnad
härstammar från den mest omhuldade tron hos krigets ideologiska arkitekter:
att girighet är något gott. Inte bara för dem och deras vänner utan bra för
mänskligheten, och säkerligen bra för irakier. Girighet skapar vinster som
skapar tillväxt som skapar arbeten och produkter och tjänster och allt annat
som alla kan tänkas behöva och önska sig. Regeringens uppgift är alltså att
skapa bästa möjliga förutsättningar för företag att tillfredsställa sin
bottenlösa girighet så att de i sin tur kan tillfredsställa samhällets
behov. Problemet är att regeringar, även ultrakonservativa regeringar, sällan
får chans att prova sin heliga teori fullt ut. Trots sitt enorma ideologiska försprång
saboteras även George Bushs republikaner, enligt sin egen uppfattning, ständigt
av demokrater som lägger sig i, omedgörliga fackförbund och oroade miljöaktivister. I Irak skulle allt detta förändras.
På ett ställe i världen skulle teorin slutligen praktiseras i sin mest
perfekta och obevekliga form. Ett land med 25 miljoner invånare skulle inte återuppbyggas
som det var före kriget, det skulle raseras, förintas. I dess ställe skulle
det skapas en glänsande utställning för vildvuxen ekonomi, en idealstat som världen
aldrig tidigare skådat. Det skulle finnas allt man kunde önska sig för att
underlätta för företagen under sin jakt efter vinst: en förödd stat, en
flexibel arbetskraft, öppna gränser, minimala skatter, inga tullar, inga
restriktioner. Invånarna i Irak måste naturligtvis genomlida en kort tid med
svårigheter: tidigare statlig egendom måste privatiseras för att skapa nya möjligheter
för tillväxt och investering. Arbetsmöjligheter måste försvinna när utländska
varor strömmade in över gränsen. Lokala butiker och småjordbruk skulle tyvärr
inte kunna konkurrera. Men för författarna av denna plan skulle detta innebära
ett mindre pris att betala för den ekonomiska högkonjunktur som snabbt skulle
uppstå så snart de rätta förutsättningarna fanns, en högkonjunktur så
kraftfull att landet i praktiken skulle återuppbygga sig självt. Det faktum att det aldrig
blev någon högkonjunktur och att Irak fortsätter att darra under explosioner
av ett helt annat slag skall aldrig skyllas på frånvaron av en plan. Snarare
ska man skylla på själva planen, och den extremt våldsamma ideologi som den
bygger på. Torterare tror att offren
blir så förvirrade över att inte veta varifrån smärtan kommer när
elektriska chocker sätts in mot olika delar av kroppen samtidigt, att de förlorar
förmågan att göra motstånd. En tidigare hemligstämplad CIA-handbok från
1963, Counterintelligence Interrogation, beskriver
hur en svår psykisk upplevelse hos fångar
skapar ”ett, kanske ytterst kortvarigt ögonblick av skendödhet, ett slags
psykologisk chock eller paralysering……..I detta ögonblick är offret mycket
mera mottaglig för förslag och mycket villigare att lyda.” En liknande teori
används i samband med ekonomisk chockterapi, eller ”chockbehandling”, den
otrevliga term som användes för att beskriva det snabba införandet av fri
marknadsekonomi i Chile efter general Augusto Pinochets kupp. Teorin innebär
att om plågsamma ekonomiska ”justeringar” genomförs snabbt och efter en
stor social omstörtning som ett krig, en kupp eller ett regeringssammanbrott
blir befolkningen så chockad och så upptagen med dagliga överlevnadsfrågor
att även människorna går in i ett tillstånd liknande skendöd utan att kunna
försvara sig. Som Pinochets finansminister, amiral Lorenzo Gotuzzo, förklarade,
”Hundens svans måste kapas med ett hugg”. I allt väsentlig var detta
arbetsmetoden i Irak, och med övertygelsen att privata företag är lämpligare
än regeringar att sköta praktiskt taget alla uppgifter beslutade Vita Huset
att privatisera Iraks statsdominerade ekonomi. Två månader före kriget började
USAID skissa på en beställning till en privat firma som skulle övervaka Iraks
”övergång till ett hållbart marknadsdrivet ekonomiskt system”. Dokumentet
anger att det vinnande företaget (som visade sig bli KPMG offshoot Bearing
Point) kommer att kunna ”utnyttja det enastående tillfället till snabba
framsteg i detta område på grund av de allmänna politiska omständigheterna”.
Vilket är exakt det som hände. L. Paul Bremer, som ledde
USA:s ockupation av Irak från 2 maj 2003 tills han lämnade Bagdad med ett
tidigt flyg 28 juni, erkänner att när han anlände ”stod Bagdad bokstavligen
i lågor när jag körde in från flygplatsen”. Men innan eldarna från den
militära anstormningen ens var släckta utlöste Bremer sin chockterapi genom
att klubba igenom flera hårt slående förändringar under en stekhet sommar än
vad Internationella Valutafonden har lyckats med under tre årtionden i
Centralamerika. Joseph Stiglitz, nobelprisvinnare och tidigare chefsekonom i Världsbanken,
beskriver Bremers reformer som ”en ändå radikalare form av chockterapi än
den i tidigare Sovjet”. Tonen angav Bremer vid sin första
större uppgift: han avskedade 500 000 statsanställda arbetare, de flesta
soldater, men även läkare, sjuksköterskor, lärare och tryckare. I nästa
steg öppnade han landets gränser för helt oreglerad import, ingen tull, inga
avgifter, inga inspektioner, inga skatter. Två veckor sedan han anlänt förklarade
Bremer att Irak var ”öppet för affärer”. En månad senare avslöjade
Bremer det centrala i sina reformer. Före invasionen hade den del av Iraks
ekonomi som inte var relaterad till olja dominerats av 200 statsägda företag
som producerade allt från cement till papper till tvättmaskiner. I juni flög
Bremer till ett ekonomiskt toppmöte i Jordanien och tillkännagav att dessa företag
skulle privatiseras omedelbart. ”Att få ineffektiva statliga företag i
privata händer”, sa han, ” är viktigt för Iraks
ekonomiska återuppbyggnad”. Det skulle bli den största statliga utförsäljningen
sedan Sovjetunionens kollaps. Men Bremers ekonomiska
ingenjörskonst hade bara just börjat verka. I september stiftade han, för att
locka utländska investerare att komma till Irak, en mängd lagar som var utan
motstycke i sin generositet mot multinationella företag. Där fanns paragraf 67
som tillät utländska bolag att äga 100 procent av irakiska tillgångar utanför
naturresurs-sektorn. Än bättre, investerarna kunde ta 100 procent av den vinst
de gjorde i Irak ut ur landet; de skulle inte tvingas återinvestera, och
vinsten skulle inte beskattas. Enligt paragraf 39 kunde de teckna leasingavtal
och kontrakt som skulle gälla under fyrtio år. Paragraf 40 välkomnade utländska
banker till Irak under samma gynnsamma förutsättningar. Allt som återstod av
Saddam Husseins ekonomiska politik var en lag som förbjöd fackföreningar och
kollektiva förhandlingar. Om denna politik låter välbekant
beror det på att den står för samma reformer som multinationella företag
runt världen lobbar för inför nationella regeringar och vid internationella
handelsöverenskommelser. Men medan dessa reformer bara antas till vissa delar
eller stegvis levererade Bremer dem alla och på en gång. Över en natt övergick
Irak från att ha varit det mest isolerade landet i världen till att bli det
vidöppnaste, åtminstone på papperet. Först verkade det som om
chockterapin fungerade: Irakierna, som vacklade under både militärt och
ekonomiskt våld, var alltför sysselsatta med att hålla sig vid liv för att göra
politiskt motstånd mot Bremers kampanj. Att oroa sig för privatisering av
avloppssystemet var en ofattbar lyx när halva befolkningen saknade rent
dricksvatten. Debatten om enhetsskatt måste vänta tills belysningen kom
tillbaka. Även i den internationella pressen överglänstes Bremers nya lagar,
fastän radikala, av mera dramatiska nyheter om politiskt kaos och ökad
brottslighet. Några personer uppmärksammade
naturligtvis händelserna. Den hösten visades s.k. trade shows för att locka företag
till Irak. Washington, London, Madrid och Amman fick besök. Tidningen The
Economist beskrev Irak under Bremer som ”en kapitalistdröm”, och en mängd
nya konsultfirmor, vars styrelser och direktörer hade god kontakt med
republikanerna, lovade hjälpa företag att få tillträde till den irakiska
marknaden. Den mest prominenta var New Bridge Strategies som startades av Joe
Allbaugh, tidigare kampanjledare för Bush-Cheney. ”Att få rättigheterna att
sälja Procter & Gamble-produkter kan bli en guldgruva,” utropade en
medlem i företaget entusiastiskt. ”En välsorterad 7-Eleven-butik kunde slå
ut trettio irakiska affärer; en Wal-Mart kunde ta över landet.” Snart ryktades det om att en
McDonald-butik skulle öppnas i centrala Bagdad, grunden var nästan klar för
ett Starwood lyxhotell och General Motors planerade att bygga en bilfabrik. På
finanssidan skulle HSBC ha lokalkontor runt om i landet, Citigroup planerade att
erbjuda pålitliga lån med garantier mot framtida försäljning av irakisk
olja, och endera dagen skulle klockan ringa på en New York-liknande aktiebörs
i Bagdad. Under bara ett fåtal månader
hade efterkrigsplanen att förvandla Irak till ett laboratorium för de
ultrakonservativa blivit verklighet. Leo Strauss må ha tillhandahållit den
intellektuella strukturen bakom den förebyggande invasionen av Irak, men det
var den andre professorn vid universitetet i Chicago, Milton Friedman, författare
till antiregerings-manifestet Capitalism and Freedom, som stod för
instruktionsboken om hur man skulle göra när landet en gång var säkrat i
amerikanska händer. Detta visade en enorm seger för den mest ideologiska delen
av Bushs administration. Men det var också något mer: höjdpunkten av två
sammanlänkade maktkamper, en bland exil-irakier som var rådgivare till Vita
Huset beträffande strategin efter kriget, och den andra inom Vita Huset. Som den brittiske
historikern Dilip Hiro har visat i Secrets
and Lies: Operation ”Iraqi Freedom” and After var exil-irakiernas
satsning på invasionen i huvudsak delad i två läger. På ena sidan återfanns
pragmatikerna som förespråkade att man skulle avlägsna Saddam Hussein och
hans närmaste medarbetare, säkra tillgången till olja och successivt genomföra
reformer för att skapa en fri marknad. Många av dessa ingick i
utrikesdepartementets projekt Future of Iraq, som skapade en tretton volymer
tjock rapport om hur man skulle återinföra basal service och införa demokrati
efter kriget. På den andra sidan fanns ”År Noll”-lägret där man trodde
att Irak var så förstört att det krävdes total utradering och uppbyggnad på
nytt. Den främste talmannen för pragmatikerna var Iyad Allawi, en tidigare
medlem av Baath-partiet som blivit osams med Saddam och börjat arbeta för CIA.
Den främste talmannen för År Noll-falangen var Ahmad Chalabi vars hat mot
Irak för att ha tvångsövertagit familjens egendom under revolutionen 1958 var
så djupt att han önskade se hela landet brännas ner till grunden – allt
utom oljeministeriet som skulle bli kärnan i det nya Irak, den cellklump ur
vilken en hel nation skulle växa. Han kallade denna process de-Baathification. En parallell kamp mellan
pragmatiker och de sant troende rasade inom Bushs administration. Pragmatikerna
var män som utrikesminister Colin Powell och general Jay Garner, den förste
amerikanske ministern i Irak efter kriget. General Garners plan var enkel: fixa
infrastrukturen, hålla snabba och ”smutsiga” val, överlämna chockterapin
till Internationella valutafonden och koncentrera sig på att säkra USA:s militära
baser efter den modell som användes på Filipinerna. ”Jag tror vi nu bör
betrakta Irak som vår bunkringsstation i Mellanöstern,” berättade han för
BBC. Han travesterade också T. E. Lawrence genom att säga, ”Det är bättre
för dem att göra det slarvigt än för oss att göra det perfekt för dem.”
På den andra sida återfanns den vanliga gruppen ultrakonservativa:
vicepresident Dick Cheney, försvarsminister Donald Rumsfeld (som berömde
Bremers radikala reformer som några av de mest upplysta och lockande skatte-
och investeringslagarna i den fria världen), ställföreträdande försvarsminister
Paul Wolfowitz och, kanske mest centralt, statssekreterare i försvarsdepartementet
Douglas Feith. Medan försvarsdepartementet hade sin Future of Irak-rapport hade
de ultrakonservativa USAIDs kontrakt med Bearing Point för att stöpa om Iraks
ekonomi: på 108 sidor var ”privatisering” nämnt inte mindre än femtioen gånger.
För de sant troende i Vita Huset föreföll general Garners plan för Irak
hopplöst utan ambitioner. Varför nöja sig med bara en bunkringsstation när
man kan ha en mönstermarknad för fri handel? Varför nöja sig med Filipinerna
när man kan ha en ledstjärna för världen? De irakiska anhängarna av
År Noll var naturliga allierade med de ultrakonservativa i Vita Huset. Chalabis
hat mot Baathist-staten passade väl ihop med de ultrakonservativas hat mot en
stat över huvud taget, och deras program kunde slås ihop utan svårigheter.
Tillsammans betraktade de invasionen av Irak med hänförelse. Där resten av världen
såg död såg de födsel – ett land frälst genom våld, renat av eld. Irak förstördes
inte av kryssningsmissiler, klusterbomber, kaos och plundring, det höll på att
återfödas. 9 april 2003, den dag Bagdad föll, var Dag Ett av År Noll. Medan kriget pågick var det
fortfarande inte klart om det var pragmatikerna eller förespråkarna för ÅR
NOLL som skulle få kontrollen över det ockuperade Irak. Men snabbheten med
vilken landet besegrades ökade dramatiskt de ultrakonservativas politiska
kapital eftersom de hade förutsagt en lätt seger från första början. Åtta
dagar efter det George Bush landade på hangarfartyget under en banderoll med
texten MISSION ACCOMPISHED bestämde sig presidenten officiellt för att handla
enligt de ultrakonservativas vision att Irak skulle bli en företagsvänlig
modellstat med stark påverkan på hela regionen. 9 maj föreslog Bush att det
skulle upprättas fria handelsförbindelser mellan USA och Mellanöstern inom
ett årtionde. Tre dagar senare skickade Bush Paul Bremer till Bagdad för att
ersätta Jay Garner som haft arbetet bara tre veckor. Meddelandet var klart:
pragmatikerna hade förlorat. Irak skulle tillhöra de troende. Som entreprenör med
diplomatiska kontakter från Reagan-tiden hade Bremer nyligen bevisat sin förmåga
att förvandla skräp till guld genom att exakt en månad efter 11
september-attacken starta Crisis Consulting Practice, ett säkerhetsföretag som
sålde försäkringar mot terrorangrepp till multinationella företag. Bremer
hade två medhjälpare, Thomas Foley och Michael Fleischer, cheferna för den
avdelning, underställd koalitionens provisoriska
myndighet (CPA), som skötte utvecklingen av den privata sektorn. Foley är en
multimiljonär från Greenwich och Connecticut och en gammal vän till
Bush-familjen som deltagit i kampanjen för Bush – Cheney. Han har beskrivit
Irak som ett modernt Kalifornien från guldruschens dagar. Fleischer, en
kapitalist med riskkapital som specialitet, är bror till den förre talmannen för
Vita Huset, Ari Fleischer. Ingen av dem hade någon större diplomatisk
erfarenhet, och båda använder ordet företagsdoktor för att förklara vad de
sysslar med. Enligt Foley kvalificerade detta dem att sköta Iraks ekonomi
eftersom Irak i högsta grad var i ”modern till alla förändringar”. Många av tjänsterna inom
CPA var på liknande sätt tillsatta av ideologiska skäl. Den Gröna Zonen,
staden inom staden där ockupanternas högkvarter är installerat i Saddams
tidigare palats, fylldes med unga republikaner direkt från the Heritage
Foundation, och alla gavs ett ansvar som de aldrig skulle drömt om att få
hemma. Jay Hallen, en tjugofyraåring som hade ansökt om arbete i Vita Huset
fick ansvar för att skapa Bagdads nya aktiebörs. Scott Erwin, en tjugoettåring,
tidigare praktikant hos Dick Cheney, skrev i ett e-postmeddelande hem att ”Jag
hjälper irakier med att sköta finans och budget för den inhemska säkerhetsstyrkan.”
Den unge skolpojkens huvudsakliga sysselsättning före detta arbete? ”En tid
som truckförare för glasskiosker.” Under dessa tidiga dagar liknade Gröna
zonen lite ett fredsläger, för personer som tror att fredslägren är en
kommunistkomplott. Det var ett tillfälle att sova på tältsängar, bära armékängor
och ropa ”Kom in” – under tiden man skyddades dygnet runt av riktiga
soldater. Ekonomerna från KPMG,
bankirer från investmentbolag, anställda på tankesmedjor och Unga
Republikaner som håller till i den Gröna Zonen har mycket gemensamt med
delegationerna från IMF, Internationella Valutafonden, som lägger om
ekonomierna i utvecklingsländer från presidentsviter på Sheraton-hotell över
hela världen. Utom beträffande en ganska viktig skillnad: I Irak underhandlade
de inte med regeringen för att få igenom sina ”strukturella justeringar” i
utbyte mot lån. De var regeringen. Några små steg togs
emellertid för att få med Iraks USA-utnämnda politiker. Yegor Gaidar, hjärnan
bakom 90-talets ryska privatiseringsauktion som skänkte bort landets egendom
till den härskande oligarkin, var inbjuden för att dela med sig av sin visdom
vid en konferens i Bagdad. Marek Belka, som i egenskap av finansminister skötte
samma uppgift i Polen, var också inbjuden. De irakier som visat sig mest
villiga att acceptera det ultrakonservativa programmet valdes för att tjänstgöra
som lokala politiska rådgivare – män som Ahmad Mukhtar som för mig beskrev
sina landsmän: ”De är lata. Irakier är av naturen mycket
underlydande……De måste få lita till sig själva, det är det enda sättet
att överleva i dagens värld.” Fastän han inte hade någon ekonomisk
bakgrund och hans senaste arbete var att läsa de engelsktalade nyheterna på TV
utsågs al Mukhtar till direktör för utländska förbindelser inom
handelsministeriet med ansvar att ansluta Irak till WTO, Världshandelsorganisationen.
Jag hade följt den
ekonomiska krigsfronten under nästan ett år innan jag beslutade mig för att
resa till Irak. Jag besökte dessa Trade shows, ”Återuppbyggnad av Irak”,
studerade Bremers skatte- och investeringslagar, träffade entreprenörer på
deras kontor i Förenta Staterna, intervjuade de regeringstjänstemän som
utformade politiken. Men medan jag förberedde mig för att resa till Irak i
mars för att se detta experiment i utopiskt fri marknad på nära håll började
det bli allt mera klart för mig att allt inte utvecklade sig enligt planerna.
Bremer hade arbetat efter teorin att företagen skulle strömma till om man bara
skapade ett företagsvänligt utopia – men var fanns de? Amerikanska
multinationella företag var förtjusta över att få amerikanska skattepengar för
att få ordning på telefon- eller elektricitetssystemen, men de ville inte
satsa egna pengar i Irak. Det fanns fortfarande inga McDonaldsbutiker eller
Wal-Mart-marknader i Bagdad, och inte ens försäljningen av statliga fabriker,
som utannonserats så övertygande nio månader tidigare, hade lyckats. I viss mån berodde
avbrottet på den fysiska risken med att göra affärer i Irak, men det fanns även
andra och allvarligare risker. När Paul Bremer skrotade Iraks
Baathist-konstitution och ersatte den med vad tidningen The Economist
uppskattande kallade ”utländska investerares önskelista” var det en liten
detalj som han glömde att nämna. Allt var fullständigt olagligt. Den
provisoriska myndigheten CPA fick sin legala maktbefogenhet genom FN:s säkerhetsråds
resolution 1483 från maj 2003, som erkände Förenta Staterna och England som
legitima ockupanter. Det var denna resolution som tillät Bremer att på egen
hand stifta lagar i Irak. Men resolutionen fastslog också att USA och England måste
”till fullo rätta sig efter sina skyldigheter enligt internationell lag
inklusive och i synnerhet Genèvekonventionen från 1949 och Haagbestämmelserna
från 1907.” Båda konventionerna tillkom som ett försök att minska den
historiska och olyckliga tendensen hos ockupanter att ändra regler så att de
kan utblotta det land de kontrollerar ekonomiskt. Med detta i minnet stipulerar
konventionen att en ockupant måste följa ett lands existerande lagar om man
inte totalt hindras från detta. De slår också fast att en ockupant inte äger
”offentliga byggnader, fastigheter, skogar och jordbruksegendom” i det
ockuperade landet utan i stället är administratör och förmyndare som skall
skydda dem tills suveräniteten är återinförd. Detta var det verkliga hotet
mot År Noll-planen: eftersom Amerika inte ägde Iraks tillgångar kunde man
inte sälja dem på laglig väg, vilket innebar att en irakisk regering kunde
besluta att behålla statliga företag i statens händer sedan ockupationen upphört,
eller, som vanligt är i Gulfregionen, hindra utländska företag från att äga
100 % av nationella tillgångar. Om detta skulle hända skulle investeringar som
gjorts enligt Bremers lagar kunna exproprieras, och företag skulle förlora
sina resurser eftersom investeringarna hade stridit mot internationell lag från
första början. I november började affärsrådgivare
att råda sina företagsklienter att inte investera i Irak än. Att det skulle
vara bättre att vänta till efter en övergång till irakiskt styre. Försäkringsbolag
var så skrämda att inte en enda av de stora företagen ville försäkra
investerare för ”politisk risk”, detta högriskområde i försäkringslagen
som skyddar företag mot att utländska regeringar blir nationalistiska eller
socialistiska och tvångsinlöser deras investeringar. Även de hittills så medgörliga
irakiska politiker som utsetts av USA, började bli osäkra om sin egen
politiska framtid om de gick vidare med den planerade privatiseringen.
Kommunikationsminister Haider al-Abadi berättade för mig om sitt första möte
med Bremer: ”Jag sa, Hör upp, vi har inte mandat att sälja ut något av
detta. Att privatisera är ingen småsak. Vi måste vänta tills det finns en
irakisk regering.” Industriministern Mohamad Tofiq var ändå mera rättfram.
”Jag tänker inte göra något som inte är lagligt, så är det med den
saken.” Både al-Abadi och Tofiq berättade
för mig om ett möte under senare delen av oktober 2003, något som aldrig
refererats i pressen. Vid det mötet beslöt de tjugofem medlemmarna av Iraks
styrande råd liksom de tjugofem tillfälliga ministrarna enhälligt att de inte
skulle delta i privatiseringen av Iraks statsägda företag eller landets
infrastruktur. Men Bremer gav inte upp.
Internationell lag förbjuder ockupanter att själva sälja ut statig egendom,
men den säger ingenting om den lydregering de tillsatt. Ursprungligen hade
Bremer lovat överlämna makten till en direktvald irakisk regering, men i
november åkte han till Washington för ett privat möte med president Bush och
kom tillbaka med en plan B. 30 juni skulle ockupationen officiellt vara avslutad
– men inte på riktigt. Den skulle ersättas av en utsedd regering, vald av
Washington. Denna regering skulle inte vara bunden av internationella lagar som
hindrade ockupanter att sälja statlig egendom, men den skulle vara bunden av en
”interimskonstitution”, ett dokument som skulle skydda Bremers investerings-
och privatiseringslagar. Planen var riskfylld. Bremers deadline 30 juni var fruktansvärt
nära, och den var vald av allt annat än ideala skäl: så att president Bush
kunde trumpeta ut slutet på ockupationen av Irak under valkampanjen. Om allt
gick enligt ritningarna skulle Bremer lyckas med att forcera fram en ”suverän”
irakisk regering som kunde trumfa igenom hans olagliga reformer. Men om något
gick snett måste han ändå överlämna makten 30 juni, för då skulle Karl
Rove och Dick Cheney eller Donald Rumsfeld styra och ställa. Och om man måste
välja mellan ideologi i Irak och George W. Bushs möjlighet att bli omvald
visste alla vilket alternativ man skulle välja. Till en början verkade plan
B fungera. Bremer övertalade det irakiska styrande rådet att godkänna allt:
den nya tidsplanen, den tillfälliga regeringen och den tillfälliga
konstitutionen. Han lyckades t.o.m. få in i konstitutionen en totalt förbisedd
klausul, artikel 26. Den angav att ”Lagar, bestämmelser, order och direktiv
utfärdade av koalitionens provisoriska myndighet, CPA……skall gälla” och
kunde bara ändras sedan allmänna val hållits. Bremer hade hittat det
legala kryphålet: Det skulle finnas en öppning – sju månader – när
ockupationen officiellt var över men innan allmänna val skulle hållas. I
denna öppning skulle Haag- och Genève-konventionernas
förbud mot privatisering inte längre gälla, men Bremers egna lagar skulle gälla
tack vare paragraf 26. Under dessa sju månader kunde utländska investerare
komma till Irak och teckna fyrtioårskontrakt för uppköp av irakisk egendom.
Om en irakisk regering i framtiden beslutade att ändra reglerna kunde
investerarna begära ersättning. Men Bremer hade en väldig
opponent, ayatollan Ali al Sistrani, den högst uppsatte shiamuslimen i Irak. Al
Sistrani försökte hindra Bremers plan vid varje tillfälle och begärde
omedelbara direkta val samt krävde att konstitutionen skulle skrivas efter
dessa val, inte före. Båda kraven skulle ha stängt Bremers privatiseringsöppning
om de tillgodosågs. Shiamedlemmarna i styrande rådet vägrade att skriva under
den tillfälliga konstitutionen, men 2 mars exploderade fem bomber framför moskéer
i Karbala och Bagdad och dödade närmare 200 gudstjänstbesökare. General John
Abizaid, högsta USA-befälet i Irak, varnade för att landet stod på gränsen
till inbördeskrig. Oroad inför denna möjlighet backade al Sistrani och
shiamuslimerna undertecknade den tillfälliga konstitutionen. Det var den
vanliga historien: chocken efter en våldsam attack beredde vägen för
ytterligare chockterapi. När jag anlände till Irak
en vecka senare verkade det ekonomiska projektet åter vara på väg att genomföras.
Allt vad som återstod för Bremer var att få interimskonstitutionen godkänd
av FN:s säkerhetsråd. Sedan kunde de nervösa advokaterna och försäkringsmäklarna
slappna av och utförsäljningen av Irak kunde slutligen börja. CPA hade under
tiden startat en stor ny PR-offensiv som skulle försäkra investerare att Irak
fortfarande var en säker och stimulerande plats att göra affärer i. Det
centrala i kampanjen var Destination Baghdad Exposition, en enorm s.k. trade
show för tänkbara investerare som skulle visas i början av april på Bagdads
internationella marknadsplats. Det skulle vara det första evenemanget av den
typen i Bagdad, och organisatörerna hade kallat showen ”DBX” som om den
skulle vara någon sorts Mountain Dew-sponsrad cykeltävling. Thomas Foley reste
till Washington för att, inför en samlig chefspersoner, berätta om hur
ofarligt det var att resa till Irak. Även då använde han sporttermer för att
belysa sitt påstående. ”Det är som fallskärmshoppning eller som att köra
motorcykel,” påstod han.” Det är för många en högst acceptabel risk.”
Men tre timmar efter min
ankomst till Bagdad fann jag dessa försäkringar extremt svåra att tro. Jag
hade fortfarande inte hunnit packa upp när mitt hotellrum fylldes med skräp
och fönstren i lobbyn krossades. Längre ner efter gatan hade the Mount Lebanon
Hotel just bombats, vid den tiden den största attacken av sitt slag sedan det
officiella krigsslutet. Nästa dag bombades ett annat hotell i Basra, sedan mördades
två finska affärsmän på väg till ett möte i Bagdad. Brigadgeneral Mark
Kimmitt erkände till slut att det fanns ett mönster i attackerna:
”Extremisterna har börjat byta måltavlor från de hårda……och har nu börjat
inrikta sig på mjukare mål.” Nästa dag uppdaterade utrikesdepartementet
sina råd till resenärer: Amerikanska medborgare “varnades allvarligt från
att resa till Irak.” Den fysiska risken att göra
affärer i Irak verkade i högsta grad öka. Än en gång, detta var inte en del
av den ursprungliga planen. När Bremer först anlände till Bagdad var det beväpnade
motståndet så lågt att han kunde gå omkring på gatorna med ett minimalt säkerhetsfölje.
Under hans första fyra månader i arbete dödades 109 USA-soldater och skadades
570. Under de följande fyra månaderna, när Bremers chockterapi hade fått
effekt, nästan fördubblades antalet amerikanska förluster med 195 dödade
soldater och 1 633 sårade. Det är många i Irak som påstår att dessa händelser
har ett sammanhang – att Bremers reformer var den största enskilda faktorn
som ledde till ökningen av väpnat motstånd. Tag till exempel Bremers första
olycksfall i arbetet. De soldater och arbetare som han avskedade utan pension
eller avgångsvederlag försvann inte bara helt lugnt. Många av dem anslöt sig
direkt till Mujahedin och bildade ryggraden i det väpnade motståndet. ”En
halv miljon människor har det nu sämre ställt, och där har du vattenkranen
som håller upproret vid liv. Det är en alternativ sysselsättning,” säger
Hussain Kubba, chef för den prominenta irakiska affärsgruppen Kubba
Consulting. Några av Bremers andra ekonomiska misstag har inte heller kunnat
genomföras utan protestyttringar. Det visar sig att många av de affärsmän
vars företag hotas av Bremers investeringslagar har beslutat göra sina egna
investeringar – i motståndet. Det är delvis deras pengar som förser motståndsmännen
med kalashnikovs och raketgevär. Denna utveckling utmanar
chockterapins elementära logik: de ultrakonservativa var så övertygade om att
irakierna skulle bli alltför chockade för att kunna göra motstånd om de
genomförde reformerna snabbt och hänsynslöst. Men chocken verkar att ha haft
motsatt effekt. Snarare än att paralysera, som man trott, chockade det många
till att handla, ofta extremt. Haider al-Abadi, Iraks kommunikationsminister, förklarar
det så här: ”Vi vet att det finns terrorister i landet, men tidigare var de
inte framgångsrika, de var isolerade. Genom att hela landet är olyckligt nu,
och en massa människor inte har något arbete….lyssnar man på dessa
terrorister.” Bremer var nu på kant med,
inte bara de irakier som opponerade sig mot hans planer, utan också med
amerikanska befälhavare som hade uppdrag att slå ner det uppror hans politik
gav föda åt. Kätterska frågor började ställas: istället för att avskeda
människor, vad skulle hända om CPA i stället skapade arbete för irakier? Och
i stället för att rusa iväg och sälja Iraks 200 statsägda företag, varför
inte sätta dem i arbete? Från första början hade
de ultrakonservativa som styrde i Irak inte visat annat än förakt för Iraks
statsägda företag. Eftersom man höll fast vid sin sorglösa undergångsteori
År Noll ingrep inte de amerikanska trupperna när plundrare slog till mot
fabriker under kriget. Sabah Assad, verkställande direktör för en kylskåpsfabrik
utanför Bagdad, berättade för mig att han gick till en amerikansk militärbas
i närheten och bad om hjälp medan plundrarna höll på. ”Jag bad en av
officerarna att skicka ut två soldater och ett fordon för att hjälpa mig jaga
iväg plundrarna. Jag grät. Officeren sa ’Jag är ledsen, vi kan inte göra något,
vi måste ha en order från president Bush.’ ” I Washington ryckte Donald
Rumsfeld på axlarna. ”Fria människor är fria att göra misstag och begå
brott och bära sig illa åt.” När man ser resterna av
Asaads fotbollsstora lager förstår man varför arkitekt Frank Gehry fick en
kris efter 11 september och under en tid inte kunde rita konstruktioner som påminde
om spillrorna av moderna hus. Asaads plundrade och nerbrända fabrik liknar på
ett märkligt sätt en stålversion av Gehrys Guggenheim-museum i Bilbao i
Spanien med sin gyllene, skrämmande vackra bråte av böljande stålkonstruktioner
som krökts av eld. Ändå hade inte allt försvunnit. ”Plundrarna var godhjärtade,”
sa en av Asaads målare till mig och förklarade att de inte tagit verktyg och
maskiner ”så att vi kunde fortsätta att arbeta.” Eftersom maskinerna
fortfarande finns kvar säger många fabrikanter i Irak att det inte skulle krävas
så mycket för att återgå till full produktion. De behöver generatorer för
att klara de dagliga elavbrotten, och de behöver pengar till råmaterial. Om de
fick detta skulle det ha en oerhörd betydelse för Iraks försenade
rekonstruktion, för det skulle innebära att många av de viktigaste
produkterna som krävs för återuppbyggnad – betong och stål, tegel och
inredning - kunde tillverkas inom landet. Men det har inte skett.
Omedelbart efter det formella krigsslutet anslog kongressen 2,5 miljarder dollar
för återuppbyggnad av Irak, följt av ytterligare 18,4 miljarder i oktober. Ännu
i juli 2004 har Iraks statsägda fabriker inte fått några kontrakt. I stället
har alla miljarderna gått till västerländska företag, och huvudparten av
materialet för rekonstruktion har importerats från utlandet till stora
kostnader. Med en arbetslöshet så hög
som 67 % har importen av material och utländska arbetare som strömmar in över
gränsen blivit en källa till
enorm förbittring i Irak och ytterligare en öppen kran som ökar upproret. Och
irakierna behöver inte leta efter sådant som påminner dem om denna orättvisa,
det finns i form av den vanligaste symbolen för ockupationen: muren som ska
skydda mot explosioner. De tre meter höga skivorna av armerad betong finns överallt
i Irak för att separera de skyddade – människorna i fina hotell, luxuösa
bostäder, militärbaser och, naturligtvis, den Gröna Zonen – från de
oskyddade och utsatta. Som om detta inte var oförrätt nog är alla murar
importerade, från Kurdistan, Turkiet och även från ännu avlägsnare trakter,
trots det faktum att Irak en gång var den största tillverkaren av cement och lätt
skulle kunna bli det igen. Det finns sjutton statsägda betongfabriker runt om i
landet, men de flesta är inte i gång eller arbetar med bara halv kapacitet.
Enligt industriministeriet har inte en av dessa fabriker fått ett enda kontrakt
för att hjälpa till med uppbyggnaden fastän de kunde tillverka murarna eller
tillfredsställa andra behov av betong till en högst reducerad kostnad. CPA
betalar upp till 1000 dollar för varje importerad mur. Lokala tillverkare säger
att de skulle kunna tillverka dem för 100 dollar. Minister Tofiq säger att det
finns ett enkelt skäl varför amerikanarna vägrar hjälpa till så att de
irakiska betongfabrikerna kan utnyttjas: bland dem som beslutar ”tror ingen på
den offentliga sektorn.” [1] Den här typen av ideologisk
blindhet har förvandlat Iraks ockupanter till fångar under sin egen politik där
de gömmer sig bakom murar vars själva existens ökar raseriet mot USA:s närvaro
och sålunda skapar behovet av flera murar. I Bagdad har betongmurarna fått ett
populärt öknamn: Bremer Walls. Allteftersom
upproret växte blev det snart uppenbart att våldet skulle öka om Bremer gick
vidare med sina planer att sälja ut statliga företag. En privatisering skulle utan tvekan kräva permitteringar:
industriministern beräknade att ungefär 145 000 arbetare måste avskedas
för att göra företagen lockande för investerare, och varje arbetare underhöll
i snitt fem familjemedlemmar. För Iraks ockupanter var frågan: Skulle offren för
denna chockterapi acceptera sitt öde eller skulle de göra uppror? Svaret kom på ett ganska
dramatiskt sätt på ett av de största statsägda företagen, the General
Company for Vegitable Oils. Ett komplex av sex fabriker på ett industriområde
i Bagdad tillverkade matlagningsolja, tvål, tvättmedel, duschkräm och
schampo. Åtminstone var detta vad som sades mig av receptionisten som gav mig
glättade broschyrer och kalendrar som skröt över modern utrustning och det
senaste och modernaste inom industriell utveckling. Men när jag närmade mig tvålfabriken
upptäckte jag en samling arbetare som sov utanför en nedsläckt byggnad. Vår
gajd rusade iväg och skrek något till en kvinna i vit laboratorierock, och plötsligt
började fabriken fungera: belysningen tändes, motorer startades och arbetare
– fortfarande gnuggande sömnen ur ögonen – började fylla tvåliters
plastflaskor med ljusblå diskmaskinsvätska
av märket Zahi. Jag frågade Nada Ahmed,
kvinnan i den vita rocken, varför fabriken inte var igång några få minuter
tidigare. Hon förklarade att de hade tillräckligt med elektricitet och
material för bara ett par timmar om dagen, men när det kom gäster – kanske
investerare, tjänstemän från ministerier, journalister – satte de igång
maskinerna. ”För att visa tillverkningen,” förklarade hon. Bakom oss stod
ett dussin stora maskiner täckta med dammiga plastskynken fastsatta med tejp. I ett mörkt hörn i anläggningen
stötte vi på en gammal man lutad över en säck fylld med vita plastkapsyler.
Med ett tunt metallblad som förvarades i en kilformig vaxklump skar han runt
kanterna på varje kapsyl medan en hög med spån växte vid hans fötter. ”Vi
har inte reservdelen för den riktiga gjutformen så vi måste kapa dem för
hand,” beklagade hans förman . ”Vi har inte fått några delar från
Tyskland sedan sanktionerna började.” Jag noterade att det saknades
maskindrift även på det löpande bandet som normalt fungerade:
flaskorna hölls för hand under en stråle därför att transportbandet inte
fungerade, lock som en gång hade monterats maskinellt slogs på plats med träklubbor.
Även vattnet till fabriken fraktades från en källa utanför, hissades upp för
hand och bars in. Den lösning som föreslogs
av USA-ockupanterna var inte att rusta upp fabriken utan att sälja den, och när
Bremer tillkännagav den första privatiseringsauktionen i juni 2003 var detta företag
bland de första som nämndes. Ändå ville ingen prata om privatiseringsplanen
när jag besökte fabriken i mars. Bara att nämna ordet inom anläggningen
skapade en besvärande tystnad och menande ögonkast. Detta verkade onaturligt,
och jag försökte komma till botten med problemet när jag intervjuade den biträdande
chefen. Men intervjun var i sig själv lika underlig. Jag hade använt en halv
vecka till att förbereda den, hade skickat skrivna frågor för godkännande, fått
ett undertecknat tillstånd från industriministern, blivit utfrågad och uppsökt
flera gånger. Men när jag till slut började intervjun vägrade den biträdande
chefen att nämna sitt namn eller att samtalet spelades in. ”Varje chef som
omtalas i pressen attackeras efteråt,” sa han. Och när jag frågade om företaget
skulle säljas svarade han i förtäckta ordalag: ”om beslutet beror på
arbetarna så är de emot privatisering, men om det beror på höga tjänstemän
och regering är privatisering en order, och order måste åtlydas.” Jag lämnade fabriken med en
känsla av att veta mindre än när jag anlände. Men på väg ut genom
grindarna överräckte en ung vakt en lapp till min översättare. Han ville träffa
oss efter arbetet på en restaurang i närheten, ”för att tala om vad som i
själva verket händer med privatiseringen.” Han hette Mahmud, och han var en
tjugofemårig man med vårdat skägg och stora svarta ögon. (För hans säkerhets
skull har jag utelämnat hans familjenamn.) Hans historia började i juli, några
få veckor sedan Bremer tillkännagett privatiseringsplanerna. Företagets chef
sköts ihjäl på väg till arbetet. Pressreportrar spekulerade över om chefen
mördats för att han var positiv till att privatisera företaget, men Mahmud
var övertygad om att han dödades för att han hade motsatt sig planen. ”Han
skulle aldrig ha sålt fabriken som amerikanarna vill. Det var därför de dödade
honom.” Den döde mannen ersattes av
en ny chef, Mudhfar Ja’far. Kort efter att han tagit över kallade Ja’far
till ett möte med ämbetsmän från ministeriet för att diskutera försäljning
av tvålfabriken, något som skulle innebära permittering av två tredjedelar
av de anställda. Mötet vaktades av flera säkerhetsmän från fabriken. De
lyssnade noga på Ja’fars planer och rapporterade snabbt de alarmerande
nyheterna till sina medarbetare. ”Vi var chockade,” mindes Mahmud. ”Om den
privata sektorn köper vårt företag skulle den första åtgärden bli att
minska arbetsstyrkan för att tjäna mera pengar. Och vi kommer att möta ett
mycket hårt öde eftersom företaget är vår enda förutsättning att överleva.” Förfärade över dessa
utsikter marscherade sjutton arbetare, bland dem Mahmud, in i Ja’fars kontor för
att ställa honom till svars för det de hört. ”Tyvärr var han inte där,
bara hans biträdande chef, den du träffade,” berättade Mahmud. En strid bröt
ut, en arbetare slog biträdande chefen, och en livvakt avlossade tre skott mot
arbetarna. Dessa gick då till anfall mot livvakten, tog hans vapen och, enligt
Mahmud, ”högg honom tre gånger i ryggen med en kniv. Han låg på sjukhus en
månad.” I januari blev det ändå flera våldsamheter. På väg till arbetet
blev Ja’far, chefen, och hans son skjutna och svårt sårade. Mahmud sa att
han inte hade någon idé om vem som stod bakom attacken, men jag började förstå
varför företagschefer i Irak försöker hålla en låg profil. Vid slutet av vårt möte frågade
jag Mahmud vad som skulle hända om företaget såldes trots arbetarnas
protester. ”Det finns två möjligheter,” sa han medan han såg mig i ögonen
och log vänligt. ”Endera sätter vi fabriken i brand och låter flammorna förstöra
den i grunden, eller också spränger vi oss själva i luften inne i fabriken.
Men den kommer inte att privatiseras.” Om det någonsin hade
funnits ett tillfälle när irakier var alltför disorienterade för att göra
motstånd mot chockterapi, så hade detta tillfälle definitivt passerat.
Arbetsförhållanden, som allt annat i Irak, har blivit en blodig jakt.
Skränet från våldet på gatorna ekar vid portarna till fabrikerna och hotar
att uppsluka dem. Arbetare ser permittering som en dödsdom, och chefer i sin
tur fruktar sina arbetare, ett faktum som gör privatisering klart mera
komplicerad än vad de ultrakonservativa tänkt sig. [2] När jag lämnade mötet med
Mahmud hörde jag att det var en större demonstration utanför CPA:s högkvarter.
Anhängare till den unge radikale prästen Moqtada al Sadr protesterade mot att
deras tidning al Hawza stängts av militärpolis. CPA anklagade al Hawza för
att publicera ”falska artiklar” som kunde ”utgöra det verkliga hotet om våld.”
Som ett exempel citerade man en artikel som påstod att Bremer ”bedriver en
politik för att svälta irakierna för att hålla dem sysselsatta med att
skaffa sitt dagliga bröd så att de inte får en chans att kräva sina
politiska och individuella rättigheter.” För mig lät det mindre som en
hatartikel än som en kortfattad summering av Milton Friedmans recept för
chockterapi. Några få dagar innan
tidningen stängdes hade jag rest till Kufa under fredagsbönen för att lyssna
på al Sadr i hans moské. Han hade utgjutit sig
mot Bremers nyligen undertecknade övergångskonstitution och kallat den
”ett orättmätigt terroristdokument.” Gudstjänstens budskap var klart:
Stor-ayatollan Ali al Sistrani må ha gett med sig beträffande konstitutionen,
men al Sadr och hans anhängare var fortfarande beslutna att bekämpa den –
och om de lyckades skulle de sabotera de ultrakonservativas omsorgsfulla plan
att belasta nästa regering med sin önskelista på lagar. I och med stängningen
av tidningen hade Bremer gett al Sadr sitt svar: han underhandlade inte med
denne unge uppkomling, han skulle snarare plocka bort honom med våld. När jag kom fram till
demonstrationen var gatorna fyllda av män klädda i svart, det som snart skulle
bli känt som Mahdi Army. Det slog mig att om Mahmud förlorade sitt arbete som
säkerhetsvakt på tvålfabriken kunde han bli en av dem. Detta är vad al Sadrs
fotsoldater är: de unga män som stängts ute genom de ultrakonservativas stora
planer för Irak, som inte ser någon möjlighet till arbete och i vars
grannskap man inte sett något av den utlovade återuppbyggnaden. Bremer har försummat
dessa unga män, och överallt där han misslyckats har Moqtada al Sadr klokt
bestämt sig för att lyckas. I slumområden befolkade med shiamuslimer från
Bagdad till Basra organiserar ett nätverk av Sadr Centers ett slags
skugg-rekonstruktion. Finansierade genom donationer skickar dessa centers
elektriker för att fixa el- och telefonledningar, organiserar lokal sophämtning,
monterar reservgeneratorer, kör ambulanser, dirigerar trafiken där
gatubelysningen inte fungerar. Och, ja, de organiserar milisen också. Al Sadr
tog Bremers ekonomiska offer, klädde dem i svart och gav dem rostiga
Kalashnikovs. Hans milis skyddade moskéer och statsägda fabriker när
ockupationsmyndigheten inte gjorde det, men på några områden gick de också längre
med att nitiskt genomdriva islamisk lag genom att tända eld på spritbutiker
och terrorisera kvinnor utan slöja. I själva verket är den enorma ökningen
av den sortens religiösa fundamentalism som al Sadr representerar en annan
sorts bakslag för Bremers chockterapi: om återuppbyggnaden hade skapat arbete,
säkerhet och service för irakier hade al Sadr berövats både sin uppgift och
många av sina nya anhängare. Vid samma tid som al Sadrs
anhängare ropade ”Ner med Amerika” utanför Gröna Zonen hände något som
skulle förändra allt i en annan del av landet. Fyra amerikanska legosoldater dödades
i Falluja, och deras förkolnade och styckade kroppar hängde som troféer över
Eufrat. För de ultrakonservativa skulle attacken visa sig vara ett förödande
slag från vilket de aldrig skulle hämta sig. Med dessa bilder hade plötsligt
inte investering i Irak någon likhet med en kapitalists dröm. Den liknade en
makaber nattmara som blivit verklig. Dagen när jag lämnade
Bagdad var den värsta dittills. Falluja var under belägring och brigadgeneral
Kimmitt hotade med att förgöra al-Mahdi-armén. Det slutade med att omkring
2000 irakier dödades under dessa två fälttåg. Jag släpptes av vid en
kontrollstation flera kilometer från flygplatsen och lastades sedan in i en
buss till trängseln fylld med entreprenörer, släpande på väskor som packats
i all hast. Fastän ingen kallade det så var detta en evakuering. Nästa vecka
lämnade 1500 entreprenörer Irak, och några regeringar började flyga sina
medborgare ut ur landet. På bussen pratade ingen; vi bara lyssnade på
eldgivningen från granatkastare medan vi sträckte på halsarna för att se det
röda skenet. En man som bar på en portfölj märkt KPMG beslöt att lätta upp
stämningen. ”Finns det business class på det här flyget?” frågade han
den tysta bussen. Bakifrån bussen ropade någon ”Inte än.” Det skulle säkert dröja
innan business class infördes i Irak. När vi landade i Amman förstod vi att
vi kommit ut i sista minuten. Den morgonen hade tre japanska civilanställda rövats
bort, och deras tillfångatagare hotade att bränna dem levande. Två dagar
senare försvann Nicholas Berg och sågs inte igen förrän det dök upp en film
som visade hans halshuggning, ett än mer skräckinjagande meddelande till de
amerikanska entreprenörerna än de förkolnade kropparna i Falluja. Detta var
starten på en våg av kidnapping och mord på utlänningar, de flesta affärsmän,
från en rad olika länder: Sydkorea, Italien, Kina, Nepal, Pakistan,
Filipinerna, Turkiet. Vid slutet av juni hade över nittio entreprenörer
rapporterats döda i Irak. När sju turkiska entreprenörer bortrövades i juni
begärde tillfångatagarna att ”företaget skulle säga upp alla kontrakt och
återkalla sina anställda i Irak.” Många försäkringsbolag slutade sälja
livförsäkringar till entreprenörer, och andra började begära premier så höga
som 10 000 dollar i veckan för en enda västerländsk chefstjänsteman –
samma pris som vissa upprorsmän lär betala för en död amerikan. För sin del beslöt
organisatörerna av DBX, den märkliga handelsmässan i Bagdad, att flytta mässan
till den underbara turiststaden Diyarbakir i Turkiet ”bara 250 km från den
irakiska gränsen.” Ett irakiskt landskap, men utan dessa skrämmande irakier.
Tre veckor senare kom bara femton personer till en konferens om
Irak-investeringar i Lansing, Michigan, organiserad av handelsdepartementet. Värden,
den republikanske kongressmannen Mike Rogers, försökte försäkra sina
skeptiska lyssnare genom att säga att Irak ”i grova drag liknar en trakt var
som helst i Amerika.” Utlandsinvesterarna, som erbjöds den fria marknadens
alla tänkbara lockelser, är tydligen inte övertygade. Det är fortfarande
ingen som skrivit på något kontrakt. Keith Crane, en ekonom hos Rand
Corporation som har arbetat åt CPA, sade rent ut: ”Jag tror inte att
styrelsen för ett multinationellt företag kan godkänna en större investering
i denna miljö. Om folk skjuter på varann är det ju svårt att göra affärer.”
Hamid Jassim Khamis, chefen för det största läskedrycksföretaget i trakten,
berättade att han inte kunde hitta några investerare fast han erbjöd de
exklusiva rättigheterna att tillverka Pepsi i centrala Irak. ”En massa människor
har kontaktat oss för att investera i fabriken, men nu tvekar man verkligen”.
Khamis sa att han inte kunde klandra dem. Under fem månader har han överlevt
ett mordförsök, ett bilrån, två bomber som placerats vid entrén till hans
fabrik och kidnapping av hans son. Trots att man garanterades
den första licensen till en utländsk bank för att verka i Irak under fyrtio
år har HSBC ännu inte öppnat några kontor, ett beslut som kan innebära att
man går miste om det eftertraktade kontraktet helt. Procter & Gamble har
lagt sitt samriskprojekt på is liksom General Motors. De amerikanska finansiärerna
av lyxhotellet Starwood och biografer har fått kalla fötter, och Siemens AG
har flyttat huvudparten av sin personal från Irak. Klockan har ännu inte ringt
på Bagdads aktiebörs – i själva verket kan man inte ens använda kreditkort
i Irak där det bara är kontanter som räknas. New Bridge Strategies, företaget
som i oktober hade uttryckt sig så översvallande om hur ”ett Wal-Mart- köpcentrum
kunde ta över hela landet”, uttalar sig klart mera ödmjukt. ”McDonalds öppnar
inte sina butiker under den närmaste framtiden,” sa delägaren i företaget,
Ed Rogers, till Washington Post. Det gäller även Wal-Mart. The Financial Times
har förklarat Irak som ”den farligaste platsen i världen att göra affärer
i.” Det är faktiskt en prestation: i sitt försök att skapa den bästa
platsen i världen för att göra affärer på har de ultrakonservativa lyckats
skapa den värsta. Detta är den mest vältaliga kritiken mot logiken bakom en
avreglerad fri marknad. Våldet har inte bara
hindrat investerare att komma, det tvingade också Bremer innan han försvann
att överge mycket i sin ekonomiska politik. Privatisering av statliga företag
är inte aktuell. I stället kan flera statliga företag arrenderas, men bara om
investeraren går med på att inte avskeda en enda anställd. Tusentals av de
statsanställda arbetare som Bremer sparkade har återanställts och betydligt höjda
löner har utbetalats inom den offentliga sektorn i sin helhet. Planerna att
avskaffa programmet för matransoner har också skrotats – det verkar bara
inte vara rätt tid att neka miljontals irakier den enda näring de är helt
beroende av.
Det slutgiltiga slaget mot
de ultrakonservativas dröm kom veckan före överlämnandet. Vita Huset och CPA
hade bråttom med att få igenom en resolution i FN:s säkerhetsråd som skulle
godkänna deras plan för överlämnande. De hade tvingat sig till att ge
toppjobbet till tidigare CIA-agenten Iyad Allawi, ett drag som ska försäkra
att Irak åtminstone blir bunkerstationen för USA:s trupper som Jay Garner
ursprungligen hade tänkt sig. Men om många företagsinvesterare skulle komma
till Irak i framtiden skulle de behöva få en bättre garanti för att Bremers
ekonomiska lagar skulle finnas kvar. Det fanns bara ett sätt att ordna detta: Säkerhetsrådets
resolution måste godkänna den tillfälliga konstitutionen som bestämde att
Bremers lagar skulle gälla så länge interimsregeringen styrde Irak. Men al
Sistrani motsatte sig än en gång detta, denna gång klart, genom att säga att
konstitutionen har ”förkastats av majoriteten av det irakiska folket.” 8
juni antog säkerhetsrådet en resolution som godkände planen för överlämnande
men utan att nämna konstitutionen. Trots detta stora nederlag firade George W.
Bush resolutionen som en historisk seger, en som kom lämpligt inför G-8-mötet
i Georgia. Då det var oklart vad som gällde
i samband med Bremers lagar talade Iraks ministrar redan öppet om bryta de
kontrakt som undertecknats av CPA. Citigroups låneplan har avslagits som ett
missbruk av Iraks oljeinkomster. Iraks kommunikationsminister hotar med att omförhandla
kontrakten med de tre kommunikationsföretag som förser landet med dess
katastrofalt dåliga mobiltelefonsystem. Och de libanesiska och amerikanska företag
som inhyrts för att sköta det statliga televisionsbolaget har informerats om
att de skulle kunna förlora sina licenser för att de inte är irakiska. ”Vi
ska se om vi kan ändra kontrakten”, sa Hamid al-Kifaey, talesman för det
styrande rådet, i maj. ”De har ingen uppfattning om Irak.” Denna fullständiga
brist på legal säkerhet innebär att Irak erbjuder alltför stora risker för
de flesta investerare. Men fast det irakiska motståndet
har lyckats skrämma bort den första vågen av företagsplundrare är det ingen
tvekan om att de ska återkomma. Oavsett hur nästa irakiska regering utformas
– nationalistisk, islamsk eller vän av den fria marknaden – kommer den att
ärva en sönderslagen nation med en förkrossande skuld på 120 miljarder
dollar. Då, som i alla fattiga länder i världen, dyker det upp män från IMF
i mörkblå kostymer vid dörren, och med sig har de lån och löften om
ekonomisk högkonjunktur förutsatt att man gör vissa strukturella justeringar
som naturligtvis först blir ganska smärtsamma men som slutligen är väl värda
den uppoffringen. I själva verket har processen redan börjat: IMF är redo att
bevilja lån på 2,5 till 4,25 miljarder dollar i avvaktan på överenskommelser
om villkoren. Efter alltför många förlorade liv kommer Irak att bli ett
fattigt land med politiker som beslutar att införa en politik, förkastad av
den stora majoriteten av folket och med alla de ofullkomliga kompromisser som är
förenat med detta. Den fria marknaden kommer utan tvekan till Irak, men de
ultrakonservativas dröm om att omforma landet till den fria marknadens
idealstat har redan dött, ett offer för en större dröm – en andra
presidentperiod för George W. Bush. Den stora märkliga ironin i
den katastrof som utvecklas i Irak är att chockterapi-reformerna som man trodde
skulle skapa en ekonomisk högkonjunktur som i sin tur skulle återuppbygga
landet istället har skapat ett motstånd som i slutändan omöjliggjorde
rekonstruktionen. Bremers reformer utlöste krafter som de ultrakonservativa
varken förväntade sig eller kunde hoppas att kontrollera, krafter från beväpnade
uppror inom företagen till tiotusentals arbetslösa unga män som beväpnade
sig själva. Dessa krafter har förvandlat År Noll i Irak till motsatsen till
vad de ultrakonservativa trott: inte ett företagens utopia utan en makaber
dystopia där en resa till ett enkelt affärsmöte kan innebära att man
lynchas, bränns levande eller halshuggs. Dessa risker är så stora att global
kapitalism har slagit till reträtt i Irak, åtminstone för tillfället. För
de ultrakonservativa måste detta vara en chockerande utveckling. Deras
ideologiska tro på girighet visar sig vara starkare än själva girigheten. Irak var för de
ultrakonservativa vad Afghanistan var för talibanerna, den enda platsen på
jorden där de kunde tvinga alla att leva efter den mest bokstavliga, orubbliga
tolkningen av deras heliga texter. Man kunde tro att det blodiga resultatet av
detta experiment skulle leda till en förtroendekris: i det land där de hade
absolut makt, där det inte fanns någon lokal regering att skylla på, där
ekonomiska reformer infördes på det mest chockerande och mest perfekta sätt,
skapade de, i stället för en idealisk fri marknad, en misslyckad stat som
ingen rättänkande investerare ville röra vid. Och ändå är det inte
troligare att de ultrakonservativa i den Gröna Zonen och deras herrar i
Washington kommer att revidera sin övertygelse än att talibanmullorna var benägna
att tänka om när deras islamska stat gick under i ett utsvävande Hades av
opium och sexslaveri. När fakta hotar de sant troende sluter de helt enkelt ögonen
och ber intensivare. Vilket är precis vad Thomas
Foley har gjort. Den tidigare chefen för ”den privata sektorns utveckling”
har lämnat Irak, ett land han har beskrivit som ”modern till alla förändringar”,
och har accepterat ett annat förändringsarbete som medhjälpare i George Bushs
återvalskommitté i Connecticut. Den 30 april berättade han i Washington för
en samling entreprenörer om affärsprojekt
i Bagdad. Det var en svår dag att hålla ett optimistiskt tal: den morgonen
hade de första bilderna från Abu Ghraib dykt upp, inklusive en bild av en fånge
försedd med huva och med elektriska kablar fästa vid händerna. Detta var en
annat sorts chockterapi, mycket mera bokstavlig än den Foley hade hjälpt till
med att administrera, men inte helt utan sammanhang. ”Vad ni än ser är det
inte så illa som det verkar,” talade Foley om för de församlade. ”Ni kan
tro mig på mitt ord.” Noter 1. Tofig sa att flera
USA-kompanier hade visat stort intresse av att köpa de statsägda
betongfabrikerna. Detta underbygger en vida spridd uppfattning i Irak att det
finns en avsiktlig strategi att försumma de statliga företagen så att de kan
säljas billigare – en metod känd som ”svält sedan sälj.” 2. Det var i Basra som förbindelsen
mellan ekonomiska reformer och motståndet fick sitt renaste uttryck. I december
förhandlade den fackförening som representerade oljearbetarna med
oljeministern om en löneökning. När de inte kom någonvart erbjöd arbetarna
ministeriet ett enkelt val: öka deras usla lön eller annars skulle de alla
ansluta sig till det väpnade motståndet. De fick en avsevärd höjning. Naomi
Klein är författaren till No Logo och författare/producent till The Take, en
ny dokumentär om Argentinas ockuperade fabriker. Översättning Stig Tybrand |