Vad vill vi

Våra paroller

Vilka är vi

Hur kontaktar du oss

Demonstrationer

Pressklipp i bild och foton

Pressklipp text

Länkar

Från Omvärldsbilder nr 1 2003
Irak-konflikten - priset för att inte ha klarat miljöanpassning

 Ett krig mot Irak kan också analyseras som ett misslyckande i att miljöanpassa den amerikanska ekonomin. 

 I årets första Omvärldsbild ett referat av ett material om USAs oljeberoende och en tänkbar ny världsordning byggd på billig olja efter ett regimskifte i Irak. 

Författare till de refererade artiklarna är Michael Renner, erkänd expert från Worldwatch Institute på sambanden mellan naturresurser och konflikter. 

Renners artiklar utgör sammantaget en beskrivning av hur administrationen i USA ser framför sig en ny världsordning kring oljan byggd på långvarig ockupation av Irak och en kraftig ökning av oljeflödet från landet, framtvingat av de krav återuppbyggnaden efter ett krig reser. 

Av särskilt intresse är att analysen låter sig läsas som att ett krig mot Irak är en konsekvens av USAs misslyckande att klara en miljöanpassning inom energipolitiken. 

Renner argumenterar för hur globala miljöhänsyn och hållbarhetsaspekter är en av de starkaste fredsstärkande faktorerna, eftersom de per definition syftar till ett minskat oljeberoende. 

Bush-administrationens starka band till olje- och naturgasindustrin är välkända. Renner pekar på hur president George W. Bush bokstavligen växt upp i kulturen kring, och även själv ägnat sig åt oljeutvinning, samt hur vicepresidenten Dick Cheney tidigare verkat som chef för ett oljebolag. Även arméministern och handelsministern kommer från oljeindustrin. 

Av större intresse är att vicepresident Cheney lett och varit ansvarig för en energipolitik som allvarligt försvårat de internationella ansträngningarna att minska klimatpåverkan i världen. Politiken har skapats i samråd med en rad oljebolagschefer. 

"USAs oljeförbrukning väntas öka med en tredjedel under de närmaste två årtiondena"

Denna energipolitik bygger på antaganden om en ständig tillväxt av oljeförbrukningen och god tillgång till billig olja. USAs oljeförbrukning väntas enligt prognoserna i denna politik öka med en tredjedel under de närmaste två årtiondena. För att möjliggöra detta har administrationen varit pådrivande i det inhemska borrandet efter olja och vill nu upplåta även arktiska naturreservat åt oljeutvinning. 

Detta räcker dock inte för de enorma behov som förutses. Administrationens National Energy Policy Development Group, ledd av vicepresident Cheney, konstaterade i en rapport förra året att den inhemska oljeproduktionen kommer att minska med 12 procent de närmaste 20 åren. USAs beroende av importerad olja - som redan stigit från ca 30 procent 1985 till ca 50 procent idag - kommer därmed att öka till 60-70 procent kring år 2020. 

För att klara detta har Saudiarabien hittills varit den främsta tillgången. Dess oljetillgångar beräknas motsvara en fjärdedel av kända tillgångar i världen, och landet är världens största enskilda oljeproducent. Landet har upprepade gånger visat att det är berett att träda in och genom ökad produktion kompensera bortfall från andra producenter, såsom skedde vid revolutionen i Iran och efter Iraks invasion av Kuweit. 
-

Irak - som idag betecknas som en skurkstat - skulle med ett av USA kontrollerat regimskifte snabbt kunna förvandlas till en kompletterande källa av rikt flödande olja av hög kvalitet och lågt pris, eftersom landet har de största kända oljereserverna efter Saudiarabien. 

Dessa tillgångar har ännu inte kunnat utnyttjas fullt ut, eftersom landets oljeindustri lamslagits av kriget mot Iran 1980-88 och Gulfkriget 1991 samt bristande underhåll av anläggningarna sedan dess, mycket till följd av sanktionspolitiken mot landet. Sanktionerna har alltsedan 1990 förhindrat alla planer på att ta ytterligare oljefält i bruk. 

"I denna analys blir kriget - oavsett om det krävs eller inte för att åstadkomma ett regimskifte - närmast en förutsättning för att verkligen garantera ett stort utflöde av billig olja"

Men när de anläggningar som idag ligger i träda kan byggas upp igen (vilket kommer att kräva stora insatser från den internationella oljeindustrin) och nya fält tas i bruk, så kan oljekranarna öppnas för fullt - vilket med stor visshet också kommer att ske, skriver Renner, eftersom en ny regim på något sätt måste betala för återuppbyggnaden av det som kriget förstört. 

Renner säger det inte rakt ut, men den implicita slutsatsen av denna analys blir att kriget - oavsett om det krävs eller inte för att åstadkomma ett regimskifte - närmast är en förutsättning för att verkligen garantera ett stort utflöde av billig olja, genom att återuppbyggnaden efter den förstörelse kriget åstadkommer skulle tvinga fram en irakisk överproduktion jämfört med idag. 

USA skulle i detta scenario återta den starka kontroll över världsmarknaden för olja som man gradvis börjat förlora under de senaste decennierna. Om Iraks oljekranar vrids på för fullt under amerikansk kontroll, så skulle världsmarknaden nämligen flöda över av olja och priserna pressas ned avsevärt. En följd skulle bli att oljeorganisationen OPECs och andra producenters inflytande kraftigt skulle minska. 

OPEC har redan bekymmer med överproduktion och enskilda medlemsländers önskan att producera mer än de överenskomna kvoterna för att förbättra de egna regimernas ekonomi. Med ytterligare överproduktion och sänkta priser skulle organisationen  kunna komma att bryta samman innifrån. Oljeflödet från Irak skulle också begränsa det inflytande som Ryssland, Mexiko och Venezuela börjat få över oljemarknaden. 
Oljeberoende kräver stora militära insatser

Tillgången till olja har historiskt alltid behövt säkras med starka militära insatser; under det senaste halvseklet främst en amerikansk militär närvaro i området kring Persiska viken. Under senare år har denna närvaro förstärkts genom att nätverket av baser byggts ut från Pakistan och Centralasien till Kaukasus, och från östra Medelhavet ner till Afrikas Horn. Under den allra senaste tiden har "kriget mot terrorismen" angivits som motiv till att bygga ut flera nya baser. 

Bush-administrationen har kategoriskt förnekat att oljan skulle vara en nyckelfaktor bakom önskan att åstadkomma ett regimskifte i Irak. Så sent som i mitten av december (för mindre än en månad sedan) kallade försvarsminister Donald Rumsfeld detta för "nonsens" i TV-programmet 60 Minutes. "Detta har ingenting att göra med olja", sade Rumsfeld. "Bokstavligen ingenting med olja att göra."

Mot detta anger Renner att chefer för oljebolag i det tysta haft ett flertal möten med ledare för den USA-stödda oppositionen. Och han citerar Ahmed Chalabi, ordförande för INC (Iraqi National Congress), som säger att "den framtida demokratiska regeringen i Irak kommer att stå i tacksamhetsskuld till USA för att de hjälpt det irakiska folket att befria sig själva och bli av med Saddam." Och Chalabi tillägger: "Vi förväntar oss att amerikanska bolag kommer att spela en viktig och ledande roll i den framtida oljesituationen i Irak."

I konkurrensen om den irakiska oljan har flera andra länders intressenter fått ge efter för amerikanska intressen. Ryssland, Frankrike och Kina har själva försökt komma in i Irak, vilket enligt Renner förklarar att de verkat som en broms för krigspolitiken. Generaldirektören för ett statligt ryskt bolag med planer på investeringar i Irak citeras i ett uttalande från senare delen av förra året: "Ryska bolag kommer att förlora oljan i Irak för alltid om amerikanerna kommer dit". 

Så hur kan det då komma sig att man lyckades uppnå enighet i säkerhetsrådet kring Irakpolitiken? 

Renners hypotes är att det sannolikt pågått ett spel med dessa konkurrerande intressenter - vilka också har permanenta platser i säkerhetsrådet - bakom kulisserna innan resolution 1441 om Irak slutligen antogs. Renners antagande är att de andra stormakterna skall ha fått löften om en bit av den framtida oljekakan i Irak, och "ingen vill hamna på fel sida om USA". Men de kommer att få arbeta i skuggan av de amerikanska bolagen. 
Alternativen till att gå i krig till följd av oljeberoende

Renner konstaterar att det alltid funnits tungt vägande skäl för att söka förkorta den historiska epoken av oljeberoende, alltifrån allvarliga luftföroreningar i städerna, sura regn och andra svåra miljökonsekvenser, till dagens hot om att hela klimatsystemet håller på att förändras still följd av fossilbränsleberoendet. 

Om man drar denna analys till dess logiska ändpunkt, utgör det krig som nu förbereds mot Irak priset för att USA tillåtit sig att bli den i särklass mest oljeslösande ekonomin i världen. 

"Det krig som nu förbereds mot Irak är priset för att USA tillåtit sig att bli den i särklass mest oljeslösande ekonomin i världen"

Och ändå hade det inte krävts några orimliga ekonomiska eller politiska åtgärder för att USA skulle kunnat komma ur sin nuvarande energikris med tilltron till dess politiska och kulturella arv intakt. 

Vad som hade krävts, skriver Renner, är precis den slags politik som Bush-administrationen föraktfullt avvisat, däribland de välkända alternativen: 

• Utökad forskning och utveckling av vind- och solkraft, bränsleceller och energibesparande teknologi. 

• Ekonomiskt stöd för energialternativen (i form av förmånliga lån, investeringskrediter, m.m.). 

• En garanterad marknad för förnybara energislag genom lagar och förordningar som gör det möjligt att vind- och solkraftsanläggningar ansluts till det allmänna elnätet. 

• Skapandet av marknader för energisnåla produkter genom statliga uppköp (av t.ex. energisnåla glödlampor och bybrid-drivna bilar). 

• Strängare bestämmelser vad gäller energieffektivitet för bilar, byggnader och eldrivna hushållsapparater. 

• Skatt på fossilbränsleanvändning (där intäkterna skall gå till att utöka förnybara energislag, energibesparingar och transportalternvativ).

Vad Renner dessutom borde ha nämnt är vilken betydelse det skulle haft om USA förmått hålla fast vid den ursprungliga utfästelsen att stå fast vid Kyoto-protokollet om nedskärningar av fossilbränsleutsläpp. 

Det hade inte behövt kosta så mycket i en samhällsekonomisk kostnadsanalys (se Omvärldsbilder 020620), och det skulle lett till att incitamenten för att genomföra de alternativ Renner nämner - och många andra - hade blivit så mycket större. 

Men framför allt hade det gjort att USA kommit att ingå som den självklara ledarnationen inom det internationella samfund som arbetar för fred och hållbar utveckling.

Två artiklar av Michael Renner om oljan & Irak:

+ "Post-Saddam Iraq: Linchpin of a New Oil Order", FPIF (Foreign Policy in Focus) Policy Report, jan 2003. (Fullständiga referenser till citat och faktauppgifter)
+ Ta hem artikeln för utskrift (pdf)
 

+ "Blood and Oil - Alternatives to War in Iraq", Worldwatch Alert, nov 2002. (Rikligt med tabeller och fakta om oljeindustrin.) 

-

Mer av Michael Renner:

+ "The Anatomy of Resource Wars", Worldwatch Paper 162, okt 2002.

Beskriver hur plundring av ett lands naturresurser (ofta diamanter och sällsynta mineraler, men också förnybara resurser som timmer) använts som finansieringskälla för en rad blodiga inbördeskrig. 

-

Ytterligare bekräftande källa:

+ "Is Oil America's Real War Aim?", Charles Recknagel, Globalvision News Network, 030109

(Analytisk nyhetsartikel, som bl.a. citerar New York Times från den senaste veckan, där Renners analys bekräftas i alla väsentliga delar. Även avvikande meningar citeras dock.)
 

Några Omvärldsbilder kring fossilbränslen och alternativa energikällor:

+ "Politiska och samhällsekonomiska dilemmor kring kolutsläpp", 021219
+ "Vindkraften i världen ökade med nästan en tredjedel förra året", 020110 
+ "Issmältningen i Antarktis går snabbare än väntat", 020321
+ "Kostnaderna för att rädda klimatet inte så stora som det hävdas", 020620
+ "Fotavtrycken som visar hur stor plats vi tar på Jorden", 021205