|
Startsida
Vad
vill vi
Våra paroller
Vilka är vi
Hur kontaktar du oss
Demonstrationer
Pressklipp i bild
och foton
Pressklipp text
Länkar
| |
Maj Wechselmann i Aftonbladet
2003-02-23
Nej, kriget har inte tagit slut
Bomberna över Afghanistan
kommer att falla igen, spådde den amerikanska professorn Marc Herold från New
Hampshire University när han talade i Stockholm.
Tre dagar senare hade han fått rätt: Mulla Omar hör av sig, talibanerna är på
gång igen och bomberna faller.
90 procent av dem som dödats hittills, när ”talibanbefästningar” bombats,
är i själva verket urfattiga bybor, visar Herold, som har en omfattande
databas om bombningarna.
Målet är de folkrikaste områdena. Bomberna krossar lerhyddorna. Därför blir
de afghanska barnliken också egendomligt gråa och leriga. Herold räknar med
att 40 000 människor dött direkt eller indirekt till följd av bombningarna av
moskéer, affärer, hälsokliniker, byskolor och oljebilar.
De höga dödssiffrorna är ett resultat av, bland annat, att nästan all
elkraftproduktion i Afghanistan bombades av de allierade i oktober 2001. Utan el
och vatten var de få sjukhusen inte i stånd att ge de sårade behandling under
krigets första månader.
* Bombningar som dessa föder vrede, hat och motstånd, sa Herold. Och nya
talibanaktiviteter.
Herold påstår att det med säkerhet har funnits minst 719 ton utarmat uran i
de amerikanska bomber som fällts över Afghanistan (11 ton över Kosovo, 315
ton över Irak).
Jag frågar f d afghanska ministern Sima Samar, numera ordförande för människorättskommissionen
i Afghanistan, om de radioaktiva nivåerna efter bomberna. Hon svarar att den
amerikanska militärmakten inte tillåtit någon afghan att mäta denna nivå.
Maj Wechselmann 2003-02-23
Detta måste svensk tv visa! Publicerad: 2003-02-24
När talibanernas ställningar
i Kunduz faller den 21 november 2001 ger 7 000 talibansoldater upp, på villkor
att deras liv ska sparas. Det är mest pashtunpojkar, 18-24 år gamla, snavande
i långa kaftaner. Många har knappt skägg. Alla binds, hårt, med sjalar och
klädtrasor och förs till krigsherren, miljonären och knarkhandlaren Dostums
gigantiska fort, Quala-i-Janghi.
3 000 talibaner förs därifrån till fängelset Sherbaghan, med plats för
bara 500. De som överlevt sitter där fortfarande.
Bland de övriga utbryter panik, efter ett par dagars väntan utan mat
eller vatten. Två talibaner bryter sig ut och får tag i skjutvapen. Revolten
slås ned, brutalt, av bland andra amerikanska specialstyrkor. Det blir ett
blodbad där flera hundra bakbundna ungdomar dör (vilket bekräftas av
regionchefen i Röda Korset, Simon Brookes). De följande dagarna ska
ytterligare mellan 3 000 och 4 000 ungdomar mördas.
Om detta har den irländske filmaren Jamie Doran gjort dokumentärfilmen
Massakern i Mazar, som är något av det mest skakande jag har sett. Och jag
hoppas innerligt att tv kommer att visa den.
Efter den första massakern lastades flera tusen av de överlevande
talibanerna in i järncontainers, 150-200 i varje, och skickades iväg till
Sherbaghan. När behållarna kom fram hade de flesta av ungdomarna dött av
syrebrist och värme.
Tillsammans med liken kördes de överlevande ut i öknen och sköts.
Enligt Doran, som intervjuat och filmat tre av de lastbilschaufförer som var
med, fanns det 150 amerikanska soldater vid Sherbaghanfängelset. Om de inte
deltog aktivt så gjorde de ingenting.
Två av Dorans vittnen har mördats, men hans film finns som en bit av
sanningen om ett gammalt krig som håller på att bli ett nytt. Den är lämplig
att visa nu när vi är på väg in i ytterligare ett krig.
Maj Wechselmann Publicerad:
2003-02-24
|