Halmstadsregionens nätverk
för fred i Mellanöstern

Vad vill vi

Våra paroller

Vilka är vi

Hur kontaktar du oss

Demonstrationer

Pressklipp i bild och foton

Pressklipp text

Länkar

Överste Bo Pellnäs varnar för tvivelaktiga rapporter om Saddam Husseins Irak:

"Lita inte på USA"

Min egen erfarenhet av amerikansk underrättelsetjänst är att hur lätt underrättelser fabriceras. Jag ledde en internationell gränsövervakningsstyrka på gränsen till Bosnien åren 1994-95. USA ogillade projektet och presenterade fotografier i FN:s säkerhetsråd om lastbilskonvojer över gränsen, bilder som jag med hundra procents säkerhet vet var osanna. Min slutsats är att även en demokrati är beredd att nyttja lögner för att gagna egna intressen, skriver överste Bo Pellnäs.

Man behöver inte fundera över om kriget kommer, utan snarare när kriget kommer. Efter den amerikanska administrationens alla utfästelser att avväpna och avlägsna Saddam Hussein, är det föga sannolikt att man inte med vapenmakt måste infria sina löften.

Det amerikanska intresset i Mellanöstern stavas olja. Inte så att man måste äga eller kontrollera de irakiska oljekällorna. Nej, det är inte nödvändigt, trots de problem som samvaron med de saudiska prinsarna skapar och i vilken USA:s handlingsfrihet skulle öka om man kontrollerade den irakiska oljan. Den amerikanska politiken mot Irak styrs av andra faktorer.

När oljekrisen var ett faktum i början av sjuttiotalet, beslöt en rad europeiska stater, inte minst Sverige, att vidta mer eller mindre drastiska åtgärder för att minska det framtida oljeberoendet. I vårt land ändrades byggnormer, isolerades fastigheter med statliga understödspengar, höjdes skatter på olja och bensin och drevs en kampanj som fick oss att stiga upp ur badkaren och övergå till snabbesök i nybyggda duschkabiner. I USA drog man helt andra slutsatser. Man fattade ett strategiskt beslut att för framtiden säkerställa en tillräckligt god tillgång på olja. Det var ett beslut som krävde en långsiktig inriktning av landets säkerhetspolitik. Man kan konstatera att en sådan har upprätthållits, oavsett vilken administration som härskat i Washington.

När USA efter andra världskriget stiger fram som en supermakt, är man fortfarande självförsörjande med olja. I dag täcker de egna källorna endast cirka 10 procent av det totala behovet och förbrukningen ökar stadigt. Trots intensiva försök världen över att finna nya områden med oljetillgångar förblir Mellanöstern den helt dominerande basen för amerikansk oljeförsörjning.

Mot denna bakgrund är det otänkbart att USA skulle kunna acceptera att en kärnvapenmakt vid sidan av Israel utvecklas i Mellanöstern. Lika kortsynt som när det kejserliga Tyskland runt förra sekelskiftet utmanade Storbritannien genom att bygga upp en stark flotta, lika oförståndigt har Saddam Hussein utmanat amerikanska intressen i sina försök att bygga en stark maktposition i Mellanöstern. Han tycks inte förstå att den handlingsfrihet som förelåg i det kalla krigets balansakt mellan supermakterna nu är utraderad. Att det han i dag möter är ett USA som inte ser sin makt beskuren av det kalla krigets nukleära skräckscenarier, utan snarare är övertygat om att dess handlingsmöjligheter är obegränsade.

President Bush och hans rådgivare har sedan länge bestämt sig. Saddam Hussein skall avlägsnas och detta kräver att ett krig mot Irak genomförs. Förberedelserna har pågått under lång tid och är troligen mer omfattande än vad som hittills framkommit.

Granskningen från amerikansk sida av den rapport som Irak lämnat till vapeninspektörerna kommer därför troligen att innebära ett underkännande och ett konstaterande att Irak inte uppfyller villkoren i den senaste FN-resolutionen.

Det är möjligt att USA presenterar delar av ett eget underlag som stöd för sitt påstående. Det är min gissning att detta underlag kommer att vara av sådant slag att det svårligen låter sig kontrolleras.

I detta sammanhang, och efter viss tvekan, vill jag lyfta fram mina egna personliga erfarenheter av amerikansk underrättelsetjänst och dess samspel med den amerikanska administrationen. Min tvekan att publicera detta står mot behovet att belysa hur lätt underrättelser fabriceras och presenteras, även i de mest seriösa sammanhang.

Åren 1994-95 ledde jag en internationell gränsövervakningsstyrka i Serbien och Montenegro på gränsen till Bosnien, när Milosevic påstod att han hade stängt gränsen för att tvinga den bosnienserbiske ledaren Radovan Karadzic att godta den så kallade kontaktgruppens fredsplan. USA var motståndare till att styrkan upprättades och såg till att placera en kontrollant vid min sida.

Vid ett tillfälle presenterade USA:s utrikesminister Madeleine Albright ett antal fotografier i säkerhetsrådet, vilka sades visa lastbilskonvojer som passerade gränsen till Bosnien. Problemet var bara att jag med hundra procents säkerhet kunde säga att vi bevakade aktuella gränsövergångar dygnet runt och att bevisligen inga lastbilar hade passerat vid de tidpunkter man hävdade.

Frågan diskuterades i mitt högkvarter, med den brittiske ambassadören och med mina chefer. Jag begärde hos den amerikanske ambassadören i Belgrad att få kopior av fotografierna. Några sådana såg vi dock aldrig till. Det är mycket möjligt att Madeleine Albright agerade i god tro eller inte ställde alltför många frågor om det underlag hon hade fått. Men faktum kvarstår, USA presenterade ett falskt underlag för säkerhetsrådet.

Den slutsats man måste dra är att även en demokrati betjänas av tjänstemän eller politiker som är beredda att nyttja lögner för att gagna egna intressen.

Det skulle vara angeläget och tilltalande om amerikanska invändningar mot den irakiska rapporten kunde hanteras i säkerhetsrådet och resultera i ett enhälligt beslut. Men jag fruktar att tiden håller på att rinna ut. En amerikansk militär operation bör komma i gång senast i mitten av januari. Om min tro att USA bestämt sig för att gå i krig är riktig, är utrymmet för diskussioner i säkerhetsrådet mycket begränsat.

Mot bakgrund av mina personliga erfarenheter anser jag självfallet att de eventuella underrättelser som USA presenterar bör betraktas med kritiska ögon. Det finns dock anledning tro att en granskning av deras sanningshalt blir näst intill omöjlig. Inga europeiska stater har en underrättelsetjänst med en sådan kapacitet att den självständigt och fullt ut kan värdera ett amerikanskt underlag.

Jag förutsätter därför att EU:s länder mer eller mindre hamnar i en tvångssituation. Antingen måste vi på osäker grund acceptera det amerikanska underlaget eller ställa oss själva i en situation där vi på lika osäker grund hamnar i ett politiskt motsatsförhållande till USA i en avgörande och strategiskt mycket betydelsefull fråga.

Endast ett Europa som nära samordnar sin säkerhetspolitik och sina försvarsansträngningar kan i någon mån balansera det starka amerikanska inflytandet över världspolitiken. Men dit är det långt att vandra och själva staplar vi svenskar ständigt hinder på vägen i vårt motstånd mot alla federalistiska tendenser inom EU.

BO PELLNÄS