|
|
Startsida
|
Kriget
som redan pågår Irak, landet med världens andra största oljereserv, hotas
åter av krig. USA och Storbritannien planerar för en massiv attack. Truppförflyttningar
och andra förberedelser har pågått i månader. Men kriget är redan igång. Åtminstone i delar av Irak. I
de norra och södra sk flygförbudszonerna patrullerar amerikanskt och brittiskt
stridsflyg dagligen. Här anfalls främst militära men också civila mål. Bara
i år har över 60 attacker genomförts, alltså mer än en i veckan. – Detta hände för en månad sedan, säger den irakiske
kommunrepresentanten från Nasiriya som guidat oss till kratern i marken. Vi
befinner oss i ett platt ökenlandskap några mil utan staden Nasiriya i södra
Irak. Det är tidig eftermiddag och temperaturen ligger kring 45 grader i
skuggan. Vår grupp har precis besökt Uruk där Abraham, de kristnas,
judarnas och muslimerna anfader, anses vara född. Några hundra meter från
denna historiska plats finns den krater vi nu beskådar. – Det var en raket som slog ned här. Se er omkring, det
finns inget militärt här, bara ett bostadshus, säger Raad Aziz, vår guide
och ständige följeslagare under Irak-besöket. Kommunrepresentanten från
Nasiriya nickar instämmande och pekar mot byggnaden knappt 50 meter bort. Det finns många spår i Irak efter elva års
flygpatrullering och återkommande anfall. Och det är många som drabbats.
Resterna av det raketnedslag vi såg kunde lika gärna ha drabbat bondefamiljen.
Antalet döda och skadade från dessa elva år räknas i tusental. *Den norra flygförbudszonen upprättades av USA,
Storbritannien och Frankrike i och med Gulfkriget våren 1991. Den södra upprättades
i augusti 1992. I båda fallen motiverade västmakterna beslutet med att
civilbefolkningen, kurderna i norr och shiamuslimerna i söder, skulle skyddas.
Efter att zonen utvidgades 1996 omfattar den nästan halva Irak. Gränsen för den södra och största zonen går strax söder
om Bagdad vid den 33 breddgraden. Den norra zonen börjar vid 35 breddgraden, söder
om staden Mosel, och omfattar både de kurdiska självstyrande provinserna och
områden som kontrolleras av Bagdad-regeringen. I zonerna gäller flygförbud för Iraks militärplan. De
senaste åren har den irakiska regeringen återupptagit civila
passagerarflygningar mellan Badgad och destinationer som Mosul i norr och Basra
i söder. Men det är inte riskfritt. De civila flygplatserna och deras radaranläggningar
är återkommande måltavlor för bombangreppen. Frankrike drog sig ur samarbetet 1999 och har därefter
kritiserat flygförbudszonerna. Men USA och Storbritannien fortsätter, med utgångspunkt
från flygbaserna Prins Sultan i Saudiarabien och Incirlik i Turkiet, att
terrorisera Irak. Vad har de för rätt att göra detta? Ja, sanningen är att de tar sig den rätten i kraft av sin
militära styrka. De kan ta sig den rätten därför att inget land i väst,
precis som inget av länderna i säkerhetsrådet, vågar säga stopp och belägg
på allvar. USA och Storbritannien har ingen resolution i säkerhetsrådet
att stödja sig på. Tvärtom är det ett direkt brott mot både FN-stadgan och
folkrätten att kränka ett annat lands luftrum och gång på gång angripa
militära och civila mål i landet, vilket irakierna är noga med att framhålla. – Till och med Kofi Annan har fördömt detta, påpekar
Raad Aziz. Det är USA som inte lyder FN. * Vi har givit oss ut i kvällsmörket i Basra, mångmiljonstaden
i söder nära gränserna till både Iran och Kuwait, och sökt upp biskopen för
den lilla kristna församlingen. Gabriel T Kassab är välkomnande och lägger gärna
lite tid på att berätta för några nyfikna svenskar om lidandet i landet. Och
som alla andra lyfter han fram barnen, som de värst drabbade. – Barnen drömmer mardrömmar och gråter på dagarna. Det
är klart de är rädda, säger han. Överflygningar av de amerikanska och brittiska planen är
vardagsmat för Basras invånare. Men de skrämmer, precis som Bushs och Blairs
upptrappade hot om ett fullskaligt anfall med bombplan och kanske
hundratusentals soldater. – Ett krig vore fruktansvärt, säger Gabriel T Kassab, och
nämner de två krig stadens invånare drabbats av de senaste tjugo åren. Först
kriget mot Iran på 1980-talet, sedan den USA-ledda alliansens angrepp 1991. – Under Gulfkriget hade vi inget vatten och ingen mat,
fortsätter han. Många dog i striderna i Basra. Denna gång kanske det blir ännu
värre. Situation idag är nämlingen mycket allvarligare än före
Gulfkriget. En av församlingens viktigaste verksamheter är att hjälpa de
fattiga. Man har startat ett dagis, bedriver undervisning, tar hand om de gamla
och ensamma och delar ut gratis medicin till behövande. De flesta som söker hjälp
är muslimer. Men det stöd församlingen, som omfattar drygt 1000 kristna
familjer, kan erbjuda är bara en droppe i havet för Basras 2-3 miljoner invånare. – Före sanktionerna var Irak ett annat land, säger
Gabriel T Kassab. Sanktionerna innebär att man tar död på folket lite i
taget. Mat och meciner saknas. Barnen blir inte bara smala, också deras tänkande
tunnas ut. De unga har inget framtidshopp. Sanktionerna är ett straff mot Iraks
folk. En liten del av pengarna till den breda verksamheten kommer
från kollekten, men det mesta är bidrag från utländska kyrkliga
organisationer. Gabriel T Kassab är själv en berest man. I hans lilla tjänsterum
i kyrkan ser vi en bild från hans möte med påven. I september i år besökte
han USA för att söka stöd. – Jag mötte flera kardinaler och berättade om hur
sanktionerna drabbar det irakiska folket och om krigshotet. De sa alla att de
inte kan göra något på grund av den politiska situationen i USA. Veckan efter besöket i söder befinner vi oss i staden Mosul
i den norra flygförbudszonen. Krigets närvaro känns overklig. Vi hör flyglarm, irakiskt
luftvärn och muller från vad som skulle kunna vara amerikanska och brittiska
stridsplan. Men ingen reagerar, varken våra irakiska värdar eller folket på
gatorna. Sånt händer nämligen varje dag. Två dagar innan vi åkte norrut nåddes vi av rapporter att
ett område i Mosul-trakten bombats. Fyra döda och elva skadade var vad Bushs
och Blairs utsända mördarpatruller åstadkom i detta fall. Men det sammantagna resulatet av de ständiga kränkningarna
av luftrummet, av de ständigt återkommande anfallen, är mycket större. Det
handlar om att förnedra Irak, att i strid med internationella lagar och regler
förneka landet kontrollen över dess eget territorium. Det finns också en rent militärstrategisk funktion. Genom
att slå ut så mycket som möjligt av det svaga försvar Irak har kvar, minskas
riskerna för amerikanska och brittiska förluster den dag det storskaliga erövringskriget
startar. Under vår resa möter vi många irakier som frågar sig varför
inte USA kan lämna dem i fred, varför Bush & Co verkar näst intill
besatta av Irak och Saddam Hussein. Också Gabriel T Kassab hade tankar kring
detta: – Idag lider USA av en sjuka, Irak-sjukan, de tänker bara
på Irak, förklarade han. När jag var i USA såg jag att de har egna problem,
som fattigdomen. Det struntar de i. Min personliga uppfattning är att det är
oljan de vill åt. Men vi lever på hoppet och ber för fred. Patrik Paulov I Proletären nr 47/2002
|