|
|
Startsida
|
Jörgen Johansen
och Jan
Öberg på DN Debatt 21 febr. 2003 "Kofi
Annan kan stoppa kriget"
Låt
oss hoppas att kriget mot Irak aldrig kommer att få ett godkännande från Förenta
nationerna. FN:s stadga är klar; organisationens högsta mål är "att rädda
kommande släktled undan krigets gissel" och att "vapenmakt icke
kommer till användning annat än i gemensamt intresse". Det finns inget
gemensam intresse att göra det som planeras mot Irak.
Regeringar, redaktörer,
kommentatorer och till och med de som verkar för att stödja Förenta
nationerna uttrycker för närvarande som sin uppfattning
att ett krig mot Irak är, eller kommer att vara, godtagbart om Förenta
staterna och andra går tillbaka till FN:s säkerhetsråd och får ett
"FN-mandat", innan de går till anfall. Men detta
är ett
felaktigt resonemang och skulle kunna medföra att FN som fredsorganisation upphör
att existera. Om man anser att det planerade kriget innebär
eller medför en kränkning av folkrätten, blir det inte mer folkrättsenligt
av ett sådant mandat. Om man anser att kriget är moraliskt felaktigt
eller orättfärdigt, gör inte ett sådant mandat att det blir riktigt eller rättfärdigt.
Om
man anser att kriget inte har något att skaffa med konfliktlösning, utan måste
placeras i kategorin angreppskrig, förvandlas
inte kriget till klok politik genom en resolution som oundvikligen blir ett
resultat av kohandel mellan de fem permanenta
(och kärnvapenförsedda) medlemmarna av säkerhetsrådet och de övriga tio
medlemmarna, under ledning av Colombia. Säkerhetsrådet
har ingen magisk formel eller någon sorts trollstav att svänga som förvandlar
krig till fred och mänsklig dårskap till klokhet.
En säkerhetsrådsresolution som rekommenderar
krig är inte samma sak som ett "FN-mandat", fast det ofta heter så.
Det är svårt att tro att något
i stil med en allmän omröstning bland alla medlemmar av generalförsamlingen
skulle kunna resultera i klartecken att sätta i
gång. Fortfarande
är entusiasmen för detta krig väldigt liten bland världens folk. Om säkerhetsrådet
med en överdriven uppfattning om sin egen betydelse skulle besluta att
säkerhetsrådet är den högste domaren och att
domedagen nu har kommit, skulle allt tal om att "det internationella
samfundet" står bakom ett krig mot Irak vara grovt missvisande. Det är
som om ett
"FN-mandat" för en del fungerar så att de känner sig bättre till
mods med detta krig. Regeringen i Sverige, som exempel
på ett land vars solidaritet med FN aldrig har ifrågasatts, verkar hoppas att
den inte skall tvingas kritisera Förenta staterna.
Om det finns ett sådant FN-mandat, skulle det
bli möjligt för Sverige att säga: "Ja, vi tycker inte om krig, men det här
kriget har ett mandat från FN och därför är det godtagbart för oss." Den
danska regeringen har, med alltjämt några dagar kvar som ledare för EU, förklarat
sig villigt att delta direkt i kriget om ett sådant
mandat finns. Mot ett
"FN-mandat" finns
två viktiga argument. 1)Utan
ett sådant mandat kommer det att blir avsevärt mycket svårare för många
stater att acceptera det hela och göra gemensam sak med det.
Det vill säga, att Förenta staterna i stället skulle stå
ensamt och bära den tunga bördan av en politisk, rättslig och moralisk
katastrof.
2)Det
skulle rädda FN från att dras ner i ett moras
som heter bombningar, invasion, ockupation och kontroll av Irak, för att inte nämna
de humanitära följderna och de resurser som
krävs för att bygga upp landet, fysiskt såväl som psykologiskt.
Utan FN-mandat kan FN säga att "det inte sker i vårt
namn" och förbli en äkta fredsorganisation som motsvarar sin stadgas
bokstav och anda. Enkelt uttryckt, om George W Bush och människorna
kring honom vill förgöra Irak, borde de göra det ensamma. FN får aldrig
missbrukas för att legitimera någon medlemsstats krigiska politik. FN kan
knappast överleva med upprepade förödmjukelser som i
fallen Kroatien, Bosnien-Hercegovina, Kosovo, Makedonien, Somalia och
Afghanistan. Kriget
mot Irak har
nu pågått i elva år. Sedan den 11 september i fjol har säkerhetsrådet förlorat
i legitimitet på grund av ett antal resolutioner som antagits. Den
tragiska nya tolkningen av själva folkrätten och tillämpningen av denna har
allvarligt undergrävt grundvalen för ett system, uppbyggt för att hantera
internationella konflikter. De principer och konventioner som utvecklats sedan
westfaliska freden har skadats, på grund av en paranoid hämndpolitik efter
attackerna mot Pentagon och World Trade Centre. Denna förlust
av
legitimitet är naturligt nog mer uppenbar bland världens 1 300 miljoner
muslimer. De håller på att förlora förtroendet för en organisation, i
vilken 80 procent av de permanenta medlemmarna av det högsta organet är
kristna länder. Sett utifrån de fyra permanenta medlemmarnas överlägsenhet
har dessa, kan man säga, kristna bomber och de delar Gamla testamentets sätt
att se på världen; "de andra" är antingen med oss, eller också
emot oss och att då måste de utplånas. När FN accepterade
att använda folkrätt i stället för straffrätt för reaktionen på 11
september, öppnade FN dörrar som kommer att (miss)brukas av många aktörer i
framtiden. Intill dess hade politiska brott och våldsbrott hanterats av polis
och inte av militär. Denna förändring är mycket farlig. USA beslöt
därefter, och FN accepterade, att använda sig av principen om "självförsvar",
men med en fördröjning
av nära en månad (från 11 september till den 7 oktober).
Något
liknande på straffrättens område skulle vara, att den som blivit angripen söker
upp angriparen en månad senare och (tillsammans med en hop av sina vänner)
bortom alla proportioner utövar sitt "självförsvar" mot det först
begångna brottet. FN:s säkerhetsråds
resolutioner
om Irak representerar en ny tolkning, ännu mer fylld av undanglidningar. Den här
gången skall självförsvarshandlingen
genomföras åratal innan den angripne bedömer att han, kanske, skulle kunna
drabbas, dvs den är förebyggande. Dessvärre
för FN, innehåller folkrätten inga bestämmelser för sådana förebyggande
politiska åtgärder eller förebyggande krig. Sådana
hittar man bara i strategiska dokument som Bushregimen nyligen kommit med. Värre
ändå är att innehållet i dessa dokument raserar principerna för avskräckning,
så att Förenta staterna blir i stånd att använda massförstörelsevapen mot
länder som efter vad som är känt inte har sådana vapen, men som bedöms
kunna ha dem någon gång i framtiden. Trots den
verkligt
stora betydelsen av den pågående vapeninspektionen, utnyttjas denna av Förenta
staterna som ett spel. USA:s
representanter har gjort sitt yttersta för att provocera och hitta irakiska kränkningar
av säkerhetsrådets resolutioner, däribland säkerhetsrådets resolution 1441.
USA:s kapning av den 12 000 sidor långa rapport som producerats av Irak är en
av de allvarligaste i en lång rad av aggressiva handlingar. USA påstår
sig vilja
veta allt om irakiska militära satsningar, men uppenbarligen inte vilka
amerikanska eller andra västerländska bolag som gjort dem möjliga. I stället
för att ta detta som en skymf och tvinga Bushregimen att backa, accepterade de
flesta medlemsstaterna denna grova kränkning av Förenta nationernas anständighet
och integritet. Colin Powell återvände från ett kort besök i
Bogota den 4 december, där han offentliggjort kraftiga ökningar av amerikanskt
militärt bistånd till Colombia. Colombia innehar för närvarande ordförandeskapet
i säkerhetsrådet. I utbyte mot det militära stödet, lovade Colombia
förmodligen att låta USA stjäla Iraks rapport
för att kunna "redigera" den, dvs. censurera den. Kofi
Annan borde
använda artiklarna 99 och 100 i FN-stadgan för att rädda FN.
Trots den allvarliga skada som FN lidit, finns
det ingen annan organisation som kan ta på sig ett globalt ansvar, i den
situation vi står inför. Irakierna kommer inte att lida mindre därför att
"det fanns ett FN-mandat". Ett "FN-mandat" innebär bara att
även FN kommer att ta skada, mest sannolikt utan att den senare går att
reparera. Västländer
som bombar muslimska länder ökar bara hatet mot väst. Antalet potentiella självmordsbombare
och terrorattacker måste
förväntas öka med varje militärt angrepp mot oskyldiga muslimer. De kan omöjligen
se FN som en trovärdig världsorganisation. Låt FN få tillbaka sin ställning som en
legitim aktör som arbetar för "fred med fredliga medel". Låt USA:s
etablissemang stå ensamt som naken angripare. Förenta nationerna har redan
administrerat ett folkmord på bortåt 1 miljon irakier på grund av en
sanktionsregim som bara USA insisterat på att upprätthålla. I artikel
99 av
FN-stadgan står att generalsekreteraren äger fästa säkerhetsrådets uppmärksamhet
på varje omständighet som enligt hans åsikt kan hota upprätthållandet av
internationell fred och säkerhet. Han
står således över medlemsstaternas regeringar. Om han anser att ett av
USA-lett krig mot Irak är ett hot mot världsfreden,
har han
befogenhet att handla. I artikel 100 står det att generalsekreteraren
och sekretariatets personal inte skall begära eller
mottaga instruktioner från någon regering eller från någon myndighet utanför
FN-organisationen. Om generalsekreteraren, Kofi Annan, utnyttjar artikel 99 och
artikel 100 i stadgan, kommer det inte att bli något krig mot Irak. Kommer
han
att göra det? Att låta svansen (USA) vifta på hunden (FN) är
moraliskt oacceptabelt och utgör en kränkning av FN-stadgan. USA har försökt
göra det förut och
kommer att försöka göra det igen. Nu är det dags för FN att hävda sig självt,
hävda det äkta världssamfundet. Eller kommer 2003 att bli ihågkommet av
framtida generationer som det år då ett fåtal medlemsstater, mot den stora
majoritetens vilja, beslöt att förgöra FN som fredsorganisation?
Och klara av det därför att generalsekreteraren och de medlemsstater som inte
ville ha kriget, inte förmådde visa civilkurage i tid? Jörgen Johansen Direktör,
Centrum för Fredsstudier, Tromsö Universitet Jan
Öberg Direktör, Transnational Foundation for Peace
and Future Research, TFF, Lund |