Halmstadsregionens nätverk
för fred i Mellanöstern

Vad vill vi

Våra paroller

Vilka är vi

Hur kontaktar du oss

Demonstrationer

Pressklipp i bild och foton

Pressklipp text

Länkar

John Pilger: Det otänkbara har blivit normalt.
Glöm inte skräcken.

Översättning Stig Tybrant
The Independent 20 april 2003

 Att rädda en liten pojke får inte bli täckmantel för brotten som begås under detta krig

I söndags satt jag med i publiken vid Bafta-televisionens prisceremoni, och det slog mig hur tyst det var. Här fanns många av det mest inflytelserika medlemmarna i den liberala eliten, författare, producenter, dramatiker, journalister och de som är verksamma inom televisionen, vår huvudsakliga källa för information; och inte någon bröt tystnaden. Den var som om vi var avskurna från världen utanför: en värld med vild, rovgirig kraft och stora brott utförda i vårt namn av vår regering och de av dess medlemmar som styr vår utrikespolitik. Irak är "testfallet", säger man inom Bushs regering, som varje dag allt mera närmar sig Mussolinis definition av fascism. Irak är ett tesfall även för liberaler i väst. När lidandet ökar i detta slagna land till, vad Rödakors-doktorer beskriver som, "otroliga" nivåer av civila förluster i döda och sårade, "debatteras" valet av nästa erövring, Syrien eller Iran, av BBC, som om det rörde sig om en världscup.

Det otänkbara har blivit normaliserat. Den amerikanske essäförfattaren Edward Herman skrev: "Det sker vanligtvis en fördelning av arbetet med att utföra och rationalisera det otänkbara så att direkt brutalisering och dödande utförs av en grupp människor ... andra arbetar med att förbättra teknologin (en bättre gas för kremering, napalm som brinner längre och fastnar bättre, bombfragment som tränger igenom kött så att de är svåra att upptäcka t ex). Det är experternas uppgift, och mediernas, att normalisera det otänkbara för allmänheten.''

Herman skrev detta efter 1991 års gulfkrig, vars nattliga bilder av amerikanska bulldozers som begravde tusentals tonåriga irakiska värnpliktiga, många av dem levande och villiga att överlämna sig till fienden, aldrig visades. På så sätt normaliserades slakten. En undersökning som redovisades strax före jul 1991 av Medical Educational Trust avslöjade att över 200 000 irakiska män, kvinnor och barn dödats eller dött som ett direkt resultat av det amerikaledda angreppet. Detta rapporterades öppet, men "krigets" mordiska natur uppfattades aldrig av allmänheten här i landet, än mindre i Amerika.

Pentagons avsiktliga förstörelse av Iraks civila infrastruktur, såsom kraftanläggningar, vatten- och avloppsanläggningar, tillsammans med ett embargo, lika barbarisk som en medeltida belägring, skapade ett lidande som vi aldrig sett maken till här i väst. Dokumenterade bevis var tillgängliga, volymer av dem; vid 1990-talets slut dog mer än 6000 barn varje månad, och två FN- tjänstemän som ansvarade för det humanitära stödet i Irak, Denis Halliday och Hans von Sponeck, avgick under protester mot embargots dolda verkningar. Halliday kallade det "folkmord".

I juli blockerade Förenta Staterna, understödd av Blairs regering, med berått mod humanitär hjälp värd 5.4 miljoner dollar, allt från vacciner och plasmapåsar till enkla smärtlindrande preparat, allt sådant som Irak hade betalat för och Säkerhetsrådet hade godkänd.

Förra månadens angrepp av de två mäktiga militärmakterna på en demoraliserad, sjuk och till stor del försvarslös befolkning var den logiska fortsättningen på detta barbari. Detta kallas nu en "seger", och flaggorna har hissats. Förra veckan återvände undervattensbåten HMS Turbulent till Plymouth med Jolly Roger, piratsymbolen, hissad. Så passande. Denna atomdrivna farkost avfyrade ungefär 30 amerikanska kryssningsrobotar mot Irak. Varje robot kostar 700 000 pund, totalt  21 miljoner pund. Bara den summan skulle kunna förse ett förtvivlat Basra med mat, vatten och mediciner.

Föreställ er: vad träffade kapten Andreas McKendricks 30 robotar?  Hur många människor dödades eller stympades i en befolkning av vilken näsan hälften är barn? Kanske, kapten, hade de som mål ett palats med tappkranar av guld i badrummet som amerikanarna och Geoffrey Hoon gillar att framställa det. Eller kanske varje robot var utrustad med en sensor som  kunde särskilja George Bushs "onda" från småbarn. Något som är säkert är att målen inte inkluderade oljedepartementet.

När invasionen började uppmanades britterna att ge "support'' till soldater som utsänts olagligt och odemokratiskt för att döda människor som vi inte hade något otalt med. "Det yttersta testet på vår professionalism'' är hur befälhavaren McKendrick beskriver ett oprovocerat angrepp på en nation utan u-båtar, utan örlogsflotta och utan flygförsvar, och nu utan rent vatten och elektricitet och, på många sjukhus, utan bedövningsmedel vid amputation av små lemmar, söndertrasade av granatsplitter. Jag har på andra ställen sett hur detta utförs, med munkavle för patientens mun.

Ett barn, Ali Ismaeel Abbas, en pojke som förlorat sina föräldrar och sina armar i en granatattack, flögs till ett modernt sjukhus i Kuwait. Publiciteten räddade honom. Blair säger att han kommer att "göra allt han kan'' för att hjälpa honom. Detta måste vara den yttersta förolämpningen till minne av alla barn i Irak som dött en våldsam död under Blairs krig, och som ett resultat av det embargo som Blair entusiastiskt har bekräftat. Att rädda Ali är ett mediaspektakel, en välgörenhetsföreställning som ersättning för vår rätt till kunskap om omfattningen av de brott som begås mot ungdomar i vårt namn. Låt oss nu se bilderna på "hur dussintals sönderslitna kvinnor och barn lastas upp på truckar" vilket Rödakors-läkarna såg.

När Ali hade flugits till Kuwait hindrade amerikanarna Save The Children från att sända ett plan med medicinsk utrustning till norra Irak, där 40 000 är desperata. Enligt Förenta Nationerna har halva Iraks befolkning bara tillräckligt med mat för några få veckor till. Chefen för the World Food Programme säger att 40 miljoner människor i världen löper en allvarlig risk på grund av oredan i samband med den humanitära katastrofen i Irak.

Och detta är en "befrielse"? Nej, det är en blodig erövring, som vittnar om Amerikas masstöld av Iraks resurser och naturtillgångar. Fråga människorna på gatorna till vilka rädslan och hatet mot Saddam Hussein har överförts, faktiskt under en natt, till Bush och Blair och kanske till "oss''.

Så stor är Blairs dårskap att det brådskar med att planera hans försvar. Som om han var ett språkrör för försvararna rapporterade Andreas Marr, BBC:s politisk huvudredaktör: "[Blair] sa att de skulle kunna ta Bagdad utan blodbad, och att irakierna till slut skulle jubla. Och på båda dessa punkter har det bevisats att han hade rätt.''

Vad innebär ett blodbad för BBC:s man på Downing Street? Kvalificerar sig mordet på 3000 människor i New York:s tvillingtorn ? Om hans svar är ja så är tusentals döda i Irak under den senaste månaden ett blodbad.  En rapport anger att över 3000 irakier dödades inom 24 timmar eller mindre. Eller säger försvararna att vissa människor har mindre värde än de som vi känner? Nedvärdering av mänskligt liv har alltid varit viktig vid jakten på imperiemakt, från Kongo till Vietnam, från Tjetjenien till Irak.

Om, som Milan Kundera skrev, "människors kamp mot makt är minnenas kamp mot glömska", då får vi inte glömma. Vi får inte glömma Blairs lögner om massförstörelsevapen vilka, som Hans Blix nu säger, var baserade på "fabricerade bevis". Vi får inte glömma hans okänsliga försök att förneka att en amerikansk raket dödat 62 människor på ett salutorg i Bagdad.  Och vi får inte glömma orsaken till blodbadet. I september, när den nationella säkerhetsstrategin tillkännagavs, meddelade Bush att Amerika avsåg att behärska världen med våld. Irak var i själva verket "testfallet". Resten var en charad.

Vi får inte glömma att en brittisk försvarssekreterare för första gången meddelade, att hans regering är beredd att starta ett angrepp med kärnvapen. Hans uttalande är naturligtvis ett eko av Bushs uttalanden. En maffia regerar nu i Förenta Staterna, och premiärministern går i dess ledband. Tillsammans tömmer de nobla ord - befrielse, frihet och demokrati - på sin verkliga betydelse. Den outtalade sanningen är att bakom den blodiga erövringen av Irak finns erövringen av oss alla: av våra tankar, vår humanitet och, inte minst, vår självaktning. Om vi inte säger och gör någonting, är segern över oss slutgiltig.