Halmstadsregionens nätverk
för fred i Mellanöstern

Vad vill vi

Våra paroller

Vilka är vi

Hur kontaktar du oss

Demonstrationer

Pressklipp i bild och foton

Pressklipp text

Länkar

Historien tål inte vakuum

Publicerad i DN 21 maj 2003 23:12

Essän den 21 maj 2003
USA:s självpåtagna kallelse att frälsa världen från Saddam är inte frukten av en ideologisk komplott utan kulmen på en historisk process. År 2003 har stora likheter med år 1898.

Det stora landet i väster: en liten grupp aktiva republikanska intellektuella i och utanför regeringen tar kommando över utrikespolitiken. USA ger sig in i ett krig på en rad mer eller mindre skakiga grunder, vinner en enkel seger och står när krutröken lagt sig med en de facto-koloni i knäet. "Imperialism!" skriar kritikerna, "Frihet och civilisation!" svarar de republikanska aktivisterna.

Känns det igen? Det må låta som en beskrivning av de senaste två årens amerikanska drama. Wolfowitz, Perle, Kristol och Kagan är namn som kommit att susa över världen, att viskas tillsammans med ord som "sammansvärjning" och "klick". "Nykonservativa" har plötsligt blivit en viktig del av vårt politiska lexikon.

Enligt vitt spridda teorier har denna grupp kapat den amerikanska militära maskinen och styr den nu mot riskfyllda, blodiga äventyr som de hoppas ska frälsa världen med demokrati, men som många tror gör den till en långt farligare plats att leva.

Faktum är att scenariot ovan är drygt ett sekel gammalt. Det är taget från en nyutkommen bok, "First Great Triumph" av diplomaten och historikern Warren Zimmermann, som beskriver ett annat monumentalt skede i USA:s utrikespolitiska historia: det spansk-amerikanska kriget 1898. Även då drev en sammansvetsad grupp män - främst bland dem Theodore Roosevelt (som blev president tre år senare), Henry Cabot Lodge och Alfred Mahan - USA mot ett krig som många såg som oväntat, onödigt och ogenomtänkt. Men då, som nu - som alltid i historien - kan inte allt skyllas på en grupp individer.

För att kunna genomdriva sin "kupp" behövde Roosevelt och hans allierade historiens vindar i ryggen. Och det gäller i samma höga grad de nykonservativa år 2003.

När ett inbördeskrig bröt ut på den spanska kolonin Kuba 1895 var Theodore Roosevelt, som 1897 utsågs till vice minister för flottan, med Zimmermans ord "intellektuellt, psykologiskt, och känslomässigt inställd på att få Förenta staterna att gå i krig". Så även hans goda vänner Henry Cabot-Lodge, senator från Massachusetts, och Alfred Mahan, kapten i flottan och författare till den inflytelserika boken "The Influence of Sea Power upon History 1660-1783".

De såg alla USA som en nation som inte bara kunde utan borde tävla med de andra stormakterna om världsherravälde. Deras syn drevs till stor del av socialdarwinistiska idéer om den anglosaxiska rasens överlägsenhet, och till viss del av den strategiska åsikten att USA kunde hotas av växande tyska och japanska ambitioner ifall de inte starkare markerade sin närvaro i Asien och Latinamerika.

Men framför allt delade de en djup tro på Amerikas "skickelse" att civilisera världen, och en tro på militära medel för att förverkliga detta öde. Med Rudyard Kiplings ord, skrivna i samband med just detta spansk-amerikanska krig, skulle de "axla den vite mannens börda" och "utkämpa fredens barbariska krig".

De fick medvind för sina argument av en stark antispansk opinion bland många amerikaner (Spanien var på den tiden sinnebilden för det riktigt gamla Europa). Inbördeskriget, mellan den spanska kolonialadministrationen och en grupp frihetskämpar ledda av José Martí, rapporterades nämligen som ovanligt blodigt och grymt i den amerikanska pressen. Och när det amerikanska slagskeppet "Maine" sänktes av en explosion i Havannabukten den 15 februari 1898, och drog med sig 268 amerikanska sjömän i djupet, såg Roosevelt och hans allierade sin chans.

Med hjälp av militära planer skrivna av Mahan, påtryckningar från Lodge i kongressen, och agressiva framstötar från en stridslysten Roosevelt inom regeringen, drevs den svage president McKinley oundvikligen mot att förklara krig. När så skedde, den 20 april, var listan av motiv nästan spöklikt familjär. Den amerikanska interventionen rättfärdigades med bland annat skydd för mänskliga rättigheter, självständighet för kubanerna, försvar av amerikanska ekonomiska intressen (amerikaner ägde i stort sett hela sockerindustrin på Kuba) och ett krystat hävdande av amerikanskt säkerhetsintresse då "tillståndet som råder på Kuba är ett ständigt hot mot vår säkerhet", som det hette i presidentens meddelande till kongressen.

Själva stridigheterna, där Roosevelt deltog personligen med sina berömda Rough Riders, blev inte långvariga. Spanjorerna på Kuba kapitulerade i början av juli. Som av bara farten norpade amerikanerna även åt sig de spanska kolonierna Puerto Rico och Filippinerna. Även Hawaii, som länge stått på de amerikanska imperieivrarnas önskelista, kom med på ett hörn. USA hade tagit steget ut i världen, och världen skulle aldrig bli sig lik.

Var då kriget mellan USA och Spanien år 1898 en ren produkt av denna grupps ränksmiderier? Med ett sekel mellan oss och dessa händelser är det lätt att konstatera att svaret är nej. Det spansk-amerikanska kriget var, med Zimmermans ord, mycket mer av en "kulmen" på en långvarig utveckling - visserligen ivrigt påhejad av en grupp imperieromantiker som hade stort men ändå begränsat inflytande på vad som skedde - än en historisk "avvikelse".

1898 var USA ett land med en enorm maktpotential, både ekonomiskt och militärt. Åren som följde på inbördeskrigets slut 1865 hade sett en dramatisk ekonomisk tillväxt och expansion av USA:s yta. USA hade också skaffat sig en flotta som kunde tävla med Europas mäktigaste länders, men som fram till dess inte hade kommit till stor användning.

Men än viktigare - och det är här Roosevelt och hans krets kommer in i bilden - var en snabbt växande lust att bruka denna makt utanför landets gränser.

När stater som Washington, Wyoming och Utah gick med i Unionen på 1880- och 90-talen stod det klart att den kontinentala expansionen var över.

Historikern Fredrick Jackson Turner drog 1893 slutsatsen att the frontier inte längre fanns. Denna ständigt flyttbara gräns hade format det amerikanska psyket, menade han, och nu behövde den en ersättare. Det enda alternativet var i Turners ögon "en kraftfull utrikespolitik".

Detta rimmade väl med den syn Roosevelt, Mahan och Lodge företrädde. USA var visserligen långt ifrån enat bakom dem - bland de så kallade anti-imperialisterna fanns så framträdande amerikaner som före detta presidenten Grover Cleveland, industrimagnaten Andrew Carnegie och Mark Twain - men samtidigt var det många som delade denna vision. De tyckte att USA skulle ta sin plats på den världspolitiska scenen. Och Kuba, insåg de snart, utgjorde den perfekta möjligheten.

Med detta i bakhuvudet kan man ställa sig frågan om attacken på Irak den 19 mars 2003 var en "avvikelse" eller en "kulmen" - om det var ett projekt drivet av en liten grupp republikanska intellektuella eller snarare en spegling av USA:s plats i ett större historiskt skådespel.

Enligt vad vi hittills vet är det lätt att luta åt det förra svaret. Kriget kom högst oväntat och "bevis" om irakiska kopplingar till terrorister och irakiska massförstörelsevapen verkar balansera någonstans på gränsen mellan halvsanningar och rena lögner. Men framför allt passar likvideringen av Saddams regim i de nykonservativas planer att åstadkomma "a clean break" i Mellanöstern, som bland andra Perle och Douglas Feith (nu en av de neokonservativa topparna i Pentagon), skrev i en rapport åt dåvarande israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu 1996.

En av nycklarna till denna omvandling var att Saddam Husseins regim skulle fås på fall. Men samtidigt gäller det att undvika att förblindas av ett alltför konspiratoriskt tänkande, precis som med vårt sekelgamla exempel. Man kan nämligen se en ganska tydlig kurva i amerikansk utrikespolitik efter kalla krigets slut, där de nykonservativa, precis som Roosevelt och hans vänner, råkar passa in i ett större skeende.

Det som skedde när Berlinmuren föll skakade om det internationella systemet. Plötsligt var USA världens enda stormakt med en massivt överlägsen militär potential. Det gjorde att amerikanerna ställdes inför ett val: antingen nedrusta och bli ett land bland andra, eller bevara sin makt.

I början av 90-talet, under förste president Bush, togs beslutet att bibehålla en "unipolär" värld där USA var den enda stormakten. Detta val uttrycktes klarast i ett internt Pentagondokument från 1992, skrivet av Paul Wolfowitz under dåvarande försvarsministern Dick Cheneys ledning, där det gjordes klart att USA:s "främsta mål" var att "hindra uppkomsten av en ny rival". Vad som däremot saknades i detta tänkande var en klar, organiserande princip för att motivera ett amerikanskt maktmonopol, och en politisk vilja att bruka den.

Famlandet fortsatte under president Clinton. Men när Boeingplanen kraschade in i World Trade Center - och, vilket är lätt att glömma, i Pentagon - infann sig där plötsligt samma sorts kombination av politisk vilja, utrikespolitiska möjligheter och aktiva intellektuella som fanns 1898, en kombination som än en gång lett till att den amerikanska kolossen spänt sina muskler.

Chocken från 11 september gav plötsligt utrymme att utnyttja all den latenta militära övermakt som funnits under Clintonåren, men som "bara" kommit till användning i mindre, humanitära interventioner. Irak utgjorde ett perfekt mål - precis som Kuba på sin tid - med sin strategiska position i oljerika men instabila Mellanöstern, och med en militärt svag men bevisat mordisk regim vid makten.

Vad de nykonservativa kunnat bidra med är just den sortens drivkraft baserad på moraliska principer som Roosevelt, Lodge och Mahan använde för att förmå USA att starta krig mot Spanien. Liksom då är de övertygade om att USA har en "skickelse" att leda världen mot en bättre framtid. Men i stället för att tala om den vite mannens börda, som var populärt för hundra år sedan, talar de nykonservativa i dag om demokrati.

Vad har då framtiden i sitt sköte? Ser man till erfarenheten från ett sekel tillbaka är det uppenbart att USA aldrig blev den aggressivt imperialistiska och militaristiska nation som Roosevelt hoppades i sina mer entusiastiska ögonblick (och han hade många sådana). På samma sätt kan man tänka sig att de mest revolutionära neokonservativas drömmar kommer att balanseras av andra krafter - USA är trots allt en komplicerad politisk best, och mycket hänger fortfarande i luften, både i Irak och inrikespolitiskt i USA.

Men samtidigt innebar det spansk-amerikanska kriget onekligen att USA fick ett nytt sätt att se på sig självt, och att världen fick en ny bild av USA. Det var plötsligt ett land att räkna med. Och om erfarenheterna från ett gryende amerikanskt århundrade i det förflutna - med åtskilliga interventioner, regimförändringar och ockupationer i länder som Nicaragua, Haiti och Dominikanska republiken - kan fungera som något slags guide för vad som komma skall, har vi bara sett början av denna "nyfunna" amerikanska iver att använda sin militära makt.