|
|
Startsida
|
Nedanstående
artikel är del 5 av några tankar om konfliktlösning som under titeln Human
Needs, Humanitarian Security – and the War in Iraq publicerades 12
februari 2004 och vars författare är Johan Galtung, professor i fredsforskning
och chef för Transcend, ett nätverk för fred och utveckling. Övriga fyra delar har rubrikerna: Human needs and the life expectancy of concepts and
words Humanitarian Intervention = Humanitarianism +
Intervention Human Security = Human + Security The War in Iraq Hela artikeln, inklusive hänvisningar,
finns på adressen http://www.transcend.org/t_database/articles.php?ida=262
Ett alternativ: Att lösa konflikterna i och runt IrakLåt oss sedan se på Irak ur
konfliktsynpunkt, sett som kontroverser mellan målsättningar, inte nödvändigtvis
mellan grupper. I det senare fallet kan våld bli följden av att konflikter
inte omdefinierats så att parterna kan hantera dem utan våld. Trassliga
konflikter med våldsamheter förutsätter en begränsad och begränsande
fredsdiskussion. Här finns enligt ovanstående fyra utvecklingsfaser: ·
identifiera parterna i konflikten ·
identifiera deras målsättningar ·
dela in målsättningarna i legitima
och illegitima, med utgångspunkt
från BHN. (Basic human needs, grundläggande mänskliga behov) ·
försöka förena de legitima målsättningarna Här finns elva intressenter i
konflikten i och utanför Irak, tre intressenter i Irak och åtta utanför, med
förbehåll för att parterna kan bli uppdelade i flera och några kan
tillkomma. Intressenter
i Irak Kurder som önskar - självständighet eller åtminstone
en mycket hög grad av självstyre - och turkmener som vill ha säkerhet,
möjligen självstyre i förhållande till kurderna Sunnimuslimer som
önskar -regera Irak från Baghdad -som en sekulariserad, socialistisk välfärdsstat
(ba’athism) Shiamuslimer som
vill ha - en islamsk republik i Irak, åtminstone
för dem själva Intressenter
utanför Irak USA som vill ha
direkt/indirekt kontroll över Irak från Baghdad för: - världspolitisk kontroll över
Gulf-regionen och även över Eurasien - företagsekonomisk kontroll över
oljan, även världspolitisk - judisk-kristen fundamentalism, också
för att skydda Israel Storbritannien som
vill - göra upp räkningen med Irak från
tiden för imperiets glansdagar - ha en speciell relation, att bli
utvald av det land som är av Gud utvalt Japan som vill - ”normalisera Japan” genom att
legitimera den japanska militären (SDF) - ha en speciell relation, att bli
utvald av världens stormakt nummer 1 Australien, Spanien etc.
som önskar -USA:s hjälp mot terrorism i utbyte
mot ett deltagande Frankrike, Tyskland
som önskar -att EU skall agera oberoende av USA i
utrikespolitiska och säkerhetsmässiga hänseenden Turkiet som vill - undvika kurdiskt självstyre som ett
prejudikat för kurder i Turkiet - ha skydd för turkmenerna Syrien, Jordanien, Kuwait, Iran
som önskar - undvika ett angrepp från USA - få goda relationer med det nya Irak Saudiarabien som
önskar -överleva, pressat som landet är
mellan wahhabism och USA 11 intressenter, 19 målsättningar är
en förenkling men bättre än ”världen mot Saddam Hussein”. Att eliminera
massförstörelsevapen och utradera Al Qaedas baser är svepskäl som underrättelsetjänster
måste ha insett vara falska. Saddam Husseins envälde var inte uppdiktat, men fördes
fram i argumenteringen för att det var ett trovärdigt mål. Visst finns det något
äkta i kraven på demokrati och mänskliga rättigheter, men inte som en målsättning
i samband med Hussein. USA:s strategi i Irak stämmer bra överens med de tre
angivna målsättningarna, men problemet är att de saknar kontroll över
situationen. Nästa problem är legitimiteten: hur många
av de 19 målsättningarna är legitima om man utgår från grundläggande behov
och rättigheter? Kurdernas och turkmenernas
legitimitet bygger på rätten till självbestämmande, vilket gör turkarnas
första målsättning illegitimt. Sunnimuslimernas
krav att få regera över hela Irak, i vilket de utgör 21 % av befolkningen,
innebär en illegitim fortsättning på ett kolonialt styre. De politiska målen
kan möjligen bli legitima inom sunnikontrollerat område. Shiamuslimernas
målsättning skulle också kräva demokratisk legitimitet och kan inte genomföras
med majoritetsbeslut utan att det strider mot mänskliga rättigheter. USA:s målsättningar
är illegitima utan mandat från folket i Irak, länderna i Gulfregionen och
Eurasien. Ett mandat från USA är naturligtvis otillräckligt. Storbritanniens
målsättningar återspeglar identitetsproblem som måste lösas i
Storbritannien. Japans
identitetsproblem kan också bara lösas i Japan. Australiens, Spaniens etc.
målsättningar, liksom Storbritanniens och Japans, kan inte genomföras i Irak
på bekostnad av irakiska folkets BHN, (grundläggande mänskliga behov). Frankrikes/Tysklands
målsättningar är legitima om länderna har folken bakom sig. Saudiarabiens målsättningar
återspeglar ett socialt problem som måste lösas i Saudiarabien.
Bakom detta resonemang om legitimitet
finns ett allmänt moraliskt åläggande att inte uppfylla egna mål på
bekostnad av andra. Återstår då kurdernas, turkmenernas
och shiamuslimernas legitima målsättningar, Frankrikes/Tysklands ambitioner för
EU:s del att inga randstater ska antastas. Storbritannien, Japan Australien etc.
och Saudiarabien har djupt rotade problem, som inte kan lösas genom att
invadera och/eller ockupera Irak. Hur ska vi lösa detta? Genom att EU generellt och de ledande
staterna Frankrike och Tyskland i synnerhet tar initiativ till en konferens om säkerhet
och samarbete i mellanöstern, CSCME, efter modell av Helsingfors-konferensen om
säkerhet och samarbete i Europa, CSCE, 1972 – 75. En punkt på dagordningen
skulle vara Irak, en annan kurderna. Före kriget kunde detta ha lagts till det
fransk/tyska förslaget om fortsatta FN-inspektioner och mänskliga rättigheter
i Irak som presenterades i FN:s säkerhetsråd mars 2003 som ett alternativ till
anglo-amerikansk aggression. Efter kriget är idén om en
CSCME-konferens betydelsefullare än någonsin, men ekonomisk bojkott från
individer och det internationella civila samhället generellt måste kanske till
för att sätta press på de invaderande-ockuperande länderna. Det uppenbara målet
skulle vara de företag som vinner kontrakt i Irak och delar på krigsbytet i
detta klassiska kolonialkrig. Som Arundhati Roy uttrycker det: ”Jag föreslår att vi väljer två
av de större företagen som tjänar på ödeläggelsen av Irak. Vi kunde sedan
notera alla projekt som de är inblandade i. Vi kunde lokalisera deras kontor i
varje stad och varje land runtom i världen. Vi kunde jaga dem. Vi kunde stänga
dem.” Men varför bara två av de större,
och varför bara i USA? För att ta Australien som exempel är Patrick Corp.
(Baghdads flygplats), SAGRIC (jordbruk), Snowy Mountains Electricity Corp
(elektricitet), GRM International (reglersystem), Australian Wheat Board (olja för
mat) och the ANZ Bank (Iraq Trade Bank Consortium) inblandade. För Spaniens del
Soluziona etc. Lösningen för Iraks del är kanske
inte den förenade stat som skapades under kolonialismens tid av det ottomanska
imperiets delar Mosul, Baghdad och Basra; inte heller en uppdelning i 18
provinser, eller, i synnerhet inte, en uppdelning i tre stater. En lösning
skulle kunna vara en federation med stort självstyre inom de kurdiska,
sunnimuslimska och shiamuslimska delarna med en federal huvudstad som inte
skulle vara Baghdad. Kuwait, den 19:e provinsen innan landet avstyckades 1899
som ett protektorat inom det brittiska imperiet, skulle kunna bli en självständig
associerad medlem med en ställning liknande Liechtensteins i förhållande till
Schweiz. I en sådan federation är en shiamuslimsk diktatur byggd på en
61-procentig majoritet omöjlig. Lösningen för kurderna skulle kunna
vara att stimulera motsvarande autonomier i Syrien, Turkiet och Iran och sålunda
skapa ett Kurdistan av dessa fyra autonomier utan gränsförändringar, men med
ett kurdistanskt pass försett med namnet på ett av de fyra länderna. För USA:s del kunde lösningen beträffande
Iraks säkerhet vara att dra sig tillbaka som i Vietnam och upphöra med sina
hotelser, och för Iraks del att inviterade internationella, fredsbevarande
styrkor. Realistiskt? Avsevärt mera än de
nuvarande amerikanska vapenövningarna. Med de enorma kostnaderna för grundläggande
behov och med förolämpningen av Mohonk Criteria (Mohonk Criteria for
Humitarian Assistance in Complex Emergencies från 1994), har USA nu gett
”humanitär säkerhet” med sin hårda militära metod och den misslyckade
doktrinen om förebyggande anfall ett dåligt namn. Det fanns ingen klar och
akut fara för ett svampformat moln över Manhattan, inga massförstörelsevapen,
ingen förbindelse mellan Irak och Al Qaeda. Men ett mörkt moln av ansvar svävar
över USA, de allierade, underrättelsetjänsterna och media. Huttons
”utredning” kastade skulden på media/BBC. Nästa utredning fokuserade på
CIA-FBI/M16-M15. Men projektet har redan givit USA-imperiet självt och de
allierade som var tillräckligt korkade för att följa USA:s rekommendation ett
dåligt, mycket dåligt namn. Alternativ? Grundläggande behov +
varsam intervention + konfliktlösning. Översättning: Stig Tybrand |