Vad vill vi

Våra paroller

Vilka är vi

Hur kontaktar du oss

Demonstrationer

Pressklipp i bild och foton

Pressklipp text

Länkar

Ur FRIA ORD i GP 26 februari 2004

I Irak återstår bara uppgivenhet

Kriget i Irak har snart pågått i ett år. Under hela den tiden har jag varit i regelbunden telefonkontakt med mina vänner i Bagdad och har alltså kunnat följa utvecklingen från första dagen.

Jag är själv född och uppvuxen i Bagdad och upplevde Gulfkriget innan jag kom till Sverige för tio år sedan. Jag vet hur det känns när bomberna regnar, när hus sprängs i bitar och människor dör. Den som inte har upplevt en bombnatt kan inte föreställa sig hur fasansfull det är, vilka ohyggliga minnen man tvingas leva med under återstoden av sitt liv.

Jag vet också vad det innebär att försöka återgå till vardagen igen när bomberna slutat att falla.

I början försäkrade oss både amerikanarna och britterna att livet snart skulle återgå till det normala, man skulle kunna gå säker på Bagdads gator igen.

Men det är fortfarande riskfyllt att vistas utomhus, att göra nödvändiga inköp, att besöka vänner. Min väninna tvingar sig hemifrån varje morgon för att inte förlora sitt arbete på elverket. Promenaden till busshållplatsen är en mardröm. Hon läser ur Koranen hela vägen och ber till Gud att hon inte ska bli överfallen.

Som förälder är man ständigt orolig för sina barns säkerhet. Barnen kan inte gå ensamma till och från skolan, inte vara ute och leka med sina kompisar. Sedan Gulfkriget har en generation av barn gått förlorad genom våld och sanktioner.

När jag pratade med min väninna i går kväll grät hon av förtvivlan. Hennes syster hade blivit våldtagen. Systerns 16-årige son var kidnappad. Två av hans fingrar hade skickats hem till familjen med en begäran om en lösensumma på etthundratusen dollar, en summa som min väninnas familj inte har någon möjlighet betala. Hon trodde inte att de skulle få återse honom i livet. 

Det handlar alltså om en våg av kri­minalitet, som drabbat alla i det iranska samhället, en allmän laglöshet som vi aldrig förut har upplevt. Det har till och med gått så långt att van­liga människor beväpnar sig. Min väninnas familj har skaffat sig en Ka­lasjnikov!

I krigets spår har också följt arbets­löshet och höjda priser, dålig elförsörjning, undermålig sjukvård och rika som roffar åt sig ännu mer på de fattigas bekostnad.

Detta är verkligheten för irakiska familjer idag. Efter åratal av krig och diktatur återstår bara uppgivenhet. Vi har svårt att tro på löften om frihet och demokrati, löften som ges av dem som en gång stödde Saddam.

Vi som har flytt utomlands känner att vi inte längre har något land att återvända till.

Yusra Moshtat