Från DN Ddebatt 5 feb 2003
Forskare kritiserar regeringen för passivitet och ogenomtänkt hållning till krigshotet i Irak.
"Sverige står vid sidan och applåderar"
Den svenska regeringen är på väg att avsäga sig möjligheterna att bidra till en positiv lösning av Irakfrågan inom FN:s ram. Sverige riskerar att få stå vid sidan om och applådera ett krig, som regeringen inte analyserat förutsättningarna för. Av omsorg om FN:s trovärdighet bör Sverige kräva att vapeninspektörerna får den tid de behöver. Den svenska hållningen måste också vara att en ny resolution i säkerhetsrådet är ett absolut krav för att FN skall anses stå bakom ett anfall på Irak, skriver åtta professorer och forskare.
I riksdagsdebatten den 24 januari demonstrerades en nästan
total
enighet om betydelsen av FN som upprätthållare av internationell fred och säkerhet.
Att värna om FN:s auktoritet, som led i ett försvar för
en internationell rättsordning, är en traditionell svensk linje. Denär
naturlig för små stater i en värld där stormakter annars helt
skulle dominera scenen. Den svenska regeringen stöder således ocksåsäkerhetsrådets
resolution nummer 1441 från den 8 november 2002 om Irakfrågan.
Resolutionen är värd begrundan eftersom den kan utgöra en formell grund för
ett omfattande krig med många döda; ett krig som Sverige i så fall blir
medansvarigt till.
I resolutionen talas om att Irak påtagligt brutit ("material breach")
mot tidigare resolutioner och att man nu ger det en sista möjlighet att ta på
sig sina förpliktelser till nedrustning vad gäller massförstörelsevapen.
Rådet upprepar varningen att Irak skulle möta "allvarliga
konsekvenser" om man inte ger vapeninspektörerna omedelbar och direkt
tillgång till anläggningarna i Irak och om man fortsätter med brott mot
resolutionerna. Det har varit klart för delegaterna att
formuleringen "allvarliga konsekvenser" också kunde innehålla ett väpnat
ingripande - inlägg av USA:s delegat gjorde klart att
tvångsåtgärder skulle komma i fråga.
En första fråga gäller nu i vilken grad Irak påtagligt
brutit mot tidigare resolutioner. Detta i sin tur hänger samman med resultatet
av vapeninspektörernas sökande efter massförstörelsevapen eller spår av sådana.
Det är utan tvekan en mycket svår uppgift, även om
regimen i Irak skulle visa samarbetsvilja.
Det gäller att ta reda på vad slags vapenmateriel som levererats utifrån till
Irak, hur det nsatts samman och modifierats, vad som tillverkats inom Irak, och
hur det lagrats och eventuellt förstörts. Det gäller att klara ut hur ärliga
beskeden från regimen, dess ämbetsmän och militärer är, men också att
skilja ut ogrundade misstankar ochdesinformation från andra håll, också från
CIA. Riskerna för "planterade" villospår kan
inte heller uteslutas. Detta gör att vapeninspektionerna måste få ta tid. Den
föregående inspektionen gavs successivt förlängt mandat. Inspektioner i
samband med tidigare överenskomna nedrustningsavtal
pågår ständigt och kommer så att göra.
Ett beslut i säkerhetsrådet om intervention innan vapeninspektörerna anser
sig ha fullgjort sin uppgift på ett tillfredsställande sätt skulle avsevärt
minska trovärdigheten i FN:s agerande. Därför bör den svenska hållningen, i
konsekvens med omsorgen om FN, vara att kräva att man väntar ut vapeninspektörerna,
även om USA:s otålighet därmed skulle leda till ett ensidigt amerikanskt
agerande.
Om Irak skulle ha kvar några massförstörelsevapen, kan de ju knappast användas
så länge inspektionerna pågår. Om Irak anfalles kan de däremot komma till
användning. Om Colin Powell i dag skulle lägga fram konkreta bevis på att
Irak gömmer massförstörelsevapen, är det inspektörernas uppgift att
analysera bevisen och att sedan se till att vapnen förstörs. Först om Irak
inte
medverkar till detta bör krig kunna komma i fråga.
En andra fråga gäller vad som rimligen bör
menas med "allvarliga konsekvenser". Vilket stöd har säkerhetsrådet
i FN-stadgan för ett
eventuellt beslut om att inleda ett krig?
Enligt stadgan krävs "hot mot freden, eller brott mot freden, eller
aggressionshandling", det vill säga i praktiken en attack mot en stat
eller hot om en omedelbart förestående sådan. Från USA:s sida har framhållits
att man redan är
inblandad i ett krig, mot terrorism. FN:s säkerhetsråd har också förklarat
att kampen mot terrorismen är ett krig i FN-stadgans mening.
Visserligen är regimen i Bagdad att se som en terrorregim, men den kan knappast
jämföras med talibanregimen i Afghanistan, som ju verkligen
hade al-Qaida under sitt beskydd. Ett tyst samförstånd kanske existerar mellan
Irak och olika terrorister. Men att därför anse krig mot Irak som juridiskt
legitimt är knappast rimligt förrän en starkare koppling bevisats. Det är
också värt att notera att företrädarna för
Storbritannien inte motiverar sin hållning med terrorhotet.
Däremot är det ingen tvekan om att den irakiska regimen terroriserar den egna
befolkningen och
särskilt vissa grupper i den. FN:s rätt att ingripa för att skydda en utsatt
befolkningsgrupp diskuteras, och goda skäl kan ges för "humanitär
intervention" i akuta lägen. Men kan man hävda att läget nu är mer akut
en tidigare?
Om en intervention i Irak grundas på terrorismhotet bör detta först
dokumenteras tydligare, till exempel genom ett tilläggsmandat till inspektörerna
att också belysa kopplingen mellan Bagdadregimen och internationell terrorism.
En tredje viktig tolkningsfråga vad gäller
resolution 1441 och den situation som kan komma är frågan om ett aktivt beslut
om väpnad intervention krävs från säkerhetsrådets sida om vapeninspektörernas
rapport skulle tyda på att Irak förfogar över massförstörelsevapen.
Måste en ny resolution till för att fastställa att det föreligger ett akut
hot mot internationell fred och säkerhet, innan FN kan anses st bakom ett krig?
Eller räcker det med att säkerhetsrådet avvisar ett "negativt"
resolutionsförslag, till exempel från Syrien, med innebörden att evidensen för
hotet inte är tillräckligt stark för ett krig?
Frånsett det uttalade svenska förtroendet för processen i FN har den svenska
regeringen inte varit särskilt aktiv i den offentliga
diskussionen om hur man nu bör tolka resolution 1441 och hur man kan påverka säkerhetsrådet.
Det finns nu fyra EU-länder i rådet, och det
skulle vara av stor principiell betydelse om man tillsammans etablerade
tydligare kriterier för hur stora hot mot freden som verkligen skall få föranleda
att FN auktoriserar en väpnad
intervention.
Likaledes är det viktigt att proceduren för hur man ska ta så tunga beslut läggs
fast. Krävs det en positiv bekräftelse av beslutet innan man intervenerar, det
vill säga ett majoritetsbeslut i rådet (minst 9 av 15 röster och inget veto)?
Skulle det kunna räcka med att
rådet diskuterar frågan utan att ta något nytt beslut?
I detta läge menar vi att den svenska hållningen borde vara, att en ny
resolution
i säkerhetsrådet måste vara ett absolut krav för att FN skall anses stå
bakom ett anfall på Irak.
Med tanke på att Sverige enligt FN-stadgan är förpliktat
att ställa upp med väpnade förband om så fordras, är det onekligen nödvändigt
att dessa frågor också diskuteras hos oss. Debatten borde grundas på en bred
analys av konsekvenser av ett krig, ekonomiskt och mänskligt för hela världssamfundet,
vilket ska vägas mot följderna av en utebliven intervention. I en sådan
analys måste de skador FN:s auktoritet kan få vägas in, där man jämför två
lägen: vilka blir skadorna för FN av att USA och allierade startar ett eget
krig
utanför FN, jämfört med om FN inskrider och därmed får mer eller mindre berättigade
anklagelser på sig att gå stormaktens ärenden.
Den svenska analysen av dessa frågor är knappast tillfredsställande, och vi
är nu i ett läge där Sverige riskerar att få stå vid sidan om och till och
med applådera ett krig, som vi inte riktigt tänkt igenom förutsättningarna för.
Vad värre är - vi tycks vara på väg att avsäga oss möjligheterna att påverka
ett ödesdigert skeende, där vi borde kunna
bidra till en positiv lösning, inom FN:s ram.
Bengt Gustafsson
Professor i teoretisk astrofysik, Uppsala
Gunnar Arbman
Forskningschef, Försvarets forskningsinstitut
Karl-Erik Eriksson
Professor em i fysikalisk resursteori, Chalmers
Per Larsson
Konsult
Kerstin Lindahl-Kiessling
Professor em i zoofysiologi, Uppsala
Jan Prawitz
Före detta laborator, Mariefred
Lars Rydén
Professor, chef för Baltic University Programme, Uppsala
Peter Wallensteen
Professor i freds- och konfliktforskning, Uppsala