Halmstadsregionens nätverk
för fred i Mellanöstern

Vad vill vi

Våra paroller

Vilka är vi

Hur kontaktar du oss

Demonstrationer

Pressklipp i bild

Pressklipp text

Länkar

GP 25 januari 2003
BRITT-MARIE MATTSSON

Fler tvekar gå i krig

Alltfler länder tvekar att gå i krig mot Irak. Opinionen i flertalet stater är emot. Och den ännu obesvarade frågan är om USA är berett att ensamt ta sig an Saddam Hussein.

I morgon lägger chefen för FN:s vapeninspektörer, Hans Blix, fram en delrapport inför säkerhetsrådet.Blix är angelägen om att framhålla att det inte är en fullständig redogörelse,inspektörerna behöver betydligt mer tid för att göra en korrekt sammanställning. Blix har också lyckats vinna respekt för sin linje, trots att det är säkerhetsrådet som dragit upp de tidsmässiga riktlinjerna för vapeninspektörernas arbete. Det var vid Blix senaste framträdande inför rådet som de fem permanenta medlemmarna- USA,Frankrike,Storbritannien,Ryssland och Kina- försäkrade att den 27 januari inte är det ödesdatum som det antogs vara när resolutionen antogs i början av november.
Men det tickar ändå mot krig.USA och Storbritannien mobiliserar på ett så dramatiskt sätt att det är svårt att dra tillbaka trupperna.
Mobilisering
Och det är mobliseringen som på allvar väckt den internationella opinionen. Både i USA och Storbritannien växer motståndet liksom i övriga nationer som sitter i rådet. I onsdags meddelade också Tysklands förbundskansler Gerhard Schröder och Frankrikes president Jacques Chirac att de vill att kriget undviks. Chirac sade att alla alternativ till krig måste prövas. Frankrike är permanent medlem av rådet och Tyskland har en icke permanent plats.Tyskland tänker motarbeta ett krigsbeslut.
Sveriges statsminister Göran Persson sade dock, i en kommentar, att han inte förstår sig på den tyske kanslerns uttalande.Persson säger att uttalandet är svårbegripligt och anser att det är FN som beslutar och att Sverige tänker ställa upp bakom det beslutet. I praktiken är det de fem permanenta medlemmarna av säkerhetsrådet som bestämmer eftersom de har vetorätt. Ett enda veto sätter stopp för en ny resolution.
Resolution
USA anser att FN redan givit klartecken till ett anfall mot Irak genom den resolution som rådet antog i november och som talar om " allvarliga konsekvenser" om inte Irak samarbetar med vapeninspektörerna och redovisar alla massförstörelsevapen och den kapacitet för produktion som anses finnas. Med "allvarliga konsekvenser" menas militär aktion.
President Bush anser inte att han behöver dra ärendet en gång till i FN utan att det redan finns ett godkännande för en militär insats.Den uppfattningen delas av Storbritannien men inte av Ryssland,Kina och Frankrike som anser att säkerhetsrådet måste få möjlighet att ta ställning sedan Hans Blix lagt fram en mer omfattande rapport senare.
USA ifrågasatte till en början Hans Blix möjligheter att fungera som en effektiv vapeninspektör.Men det är bara hökarna, som mest återfinns som tyckare utanför den amerikanska administrationen, som fortfarande nedvärderar Hans Blix. Den förre folkparti-politikern Per Ahlmark har gått till häftigt personangrepp mot Blix i Washington Times och Wall Street Journal i ett försök att hjälpa sina vänner på den republikanska högerflanken.Ahlmark har hävdat att han känner Blix sedan fyrtio år och därför vet att Blix är ryggradslös och i praktiken utvald av Saddam Hussein . Men Blix är inte längre den anonyme internationelle höge tjänsteman ,som få visste något om för ett halvår sedan, och som därför gick att förtala.Idag bedöms han av regeringar världen över som han kommunicerar med direkt och vars respekt han vunnit genom att strikt hålla sig till det uppdrag han fått av FN.
Irriterat
Det gör att USA har svårt att gå förbi Hans Blix i förtid genom att framställa honom som en person som inte sköter sina uppgifter på det sätt som är tänkt.USA måste i stället hitta andra skäl för att gå till attack mot Irak på egen hand, eller med brittiskt stöd.
George W Bush har den senaste veckan visat stark irritation över den tilltagande kritiken mot den amerikansk -brittiska uppladdningen. Bush säger att USA inte övergivit "FN-spåret" men att USA inte heller tänker fastna i det byråkratiska FN-maskineriet med en rad motstridiga viljor.
För USA skulle det innebära en prestigeförlust, av stora mått, att dra tillbaka trupperna utan att en enda missil avfyrats och med Saddam Hussein kvar som ledare i Irak.
Samarbete
En lösning på krisen skulle vara att Saddam Hussein försvann och att en ny regering tillsattes, utan stridshandlingar. Den nya regeringen skulle kunna samarbeta med FN:s vapeninspektörer.
Det är ett " dröm-scenario" som lett till en intensiv diplomatisk offensiv, både från USA och andra nationer i säkerhetsrådet.Tanken är att Saddam skulle erbjudas att gå i exil och få garantier för att han inte skulle gripas. Att Saddam skulle gå med på en sådan lösning frivilligt anses inte troligt ,det är istället kretsarna direkt utanför den inre cirkeln som uppges vara föremål för påtryckningar. Det är ett farligt och högt spel för de irakier som skulle kunna tänka sig att delta, Saddam har visat hänsynslöshet mot sina riktiga och påstådda fiender.
Det är oklart hur diskussionen går i den amerikanska regeringen.Flertalet EU-ambassadörer i Washington, som har goda kontakter i administrationen,påpekar att det är svårt att skönja några sprickor i den utåt sett hela fasaden.Men amerikanska kommentatorer hävdar att det är utrikesminister Colin Powell som blivit alltmer isolerad med sin ambivalenta hållning till en krigsinsats. Powell hade, påpekas det, samma försiktiga attityd inför och under Gulfkriget 1991.Vicepresident Dick Cheney och försvarsminister Donald Rumsfeld var , i andra positioner, också inblandade i Gulfkriget och var redan då kritiska till Powell. George W Bush far, som han oftast talar om som "dad", står i nära kontakt med sin son. Det var Bush den äldre som fick till stånd den koalition med arabstater, som under FN-flagg , drev Irak ur Kuwait.
Intern kritik
Den amerikanska militärledningen sägs vara lojal utåt men kritisk internt.Skälet skulle vara att insatsen är oklar och att risken att misslyckas är för stor om en del av uppdraget är att få tag på Saddam Hussein personligen. Men när män och kvinnor skeppas iväg sluts ändå leden.
Det talas ofta om USA:s rädsla för förluster.De hänger främst samman med den brådströtade reträtten från Somalia 1992 sedan amerikanska soldater dödats och skändats på gatorna i huvudstaden Mogadishu.
Men Somalia-händelserna var speciella.George Bush bestämde sig, efter Gulf-kriget, att visa att USA inte bara agerade för att klara oljeförsörjningen som det hetat i samband med Gulfkriget.Somalia var en humanitär katastrof efter inbördesstrider och bilder på svältande människor kablades ut inför julhelgen 1991.Bush , som just förlorat sitt återval, ville avgå som en humanitär president och det var ett av skälen - men inte det enda- till att han sände in amerikanska marinkårssoldater i Somalia.
Utlösande faktor
När Clinton tillträdde, och uppdraget visade sig vara ogenomtänkt och svårlöst, omprövades beslutet.Skändningen av de döda amerikanerna blev den utlösande faktorn.
Men att av det dra slutsatsen att USA inte klarar av att få hem döda soldater i liksäckar är att förenkla problematiken. I Vietnam dog omkring 50 000 amerikaner och det var först när det blev en mer allmän inkallning, som också nådde uiversiteten och medelklassen ,som protesterna tilltog i styrka och fredsrörelsen fick sprängkraft.
USA har haft stora förluster i många fler krig.Inbördeskriget, på den egna kontinenten, kostade över 700 000 människor livet. I första och andra världskriget dog omkring 400 000 amerikaner, i Korea-kriget ytterligare 50 000. Washington är huvudstaden som lever mitt bland krigsmonumenten och med den stora krigskyrkogården Arlington, tvärs över floden. I varje liten stad på den amerikanska kontinenten finns minnesmärken med namnen på de unga som dött i krig.
USA tål att få hem sina döda soldater i kistor som draperats i stjärnbaneret och som begravs med militära hedersbetygelser i närvaro av både militära och civila ledare.
Sprickan vidgas
Men den amerikanska allmänheten tål inte oklara uppdrag med höga insatser där presidenten inte förmår att förklara vikten av krigsansträgningen.
Och det är just där som USA nu befinner sig samtidigt som sprickan vidgas till de övriga permanenta medlemmarna av säkerhetsrådet, förutom Storbritannien. Det är inte heller längre bara de "traditionella" USA-kritikerna som protesterar i omvärlden, motståndet mot en attack mot Irak skär djupt in bland dem som vanligtvis har en till USA sympatisk inställning.
President George W Bush jagas inte bara av att det snart blir för ogynnsamt, rent klimatmässigt i regionen , för krig.
Han har inte heller mycket tid på sig att förklara nödvändigheten av kriget för alltfler kritiska amerikaner och en skeptisk omvärld.
Och ödesdatumet har flyttats från den 27 januari till någon gång efter den 15 februari", enligt alltfler källor som citeras i den internationella pressen.

 031-62 42 90 britt-marie.mattsson@gp.se