EfterArbetet 
Ledare onsdagen den 5 februari             

Det är knappast längre någon som tror att de så kallade bevis för att regimen Hussein besitter massförstörelsevapen och har kopplingar till al qaida, som USA:s utrikesminister Colin Powell idag presenterar för FN:s säkerhetsråd kommer att spela någon avgörande roll för om det blir krig eller inte. 

            Krig blir det. USA anser sig ha bevis. Det räcker. 

            Inte heller lär bevisframställningen bli så avgörande för om detta krig kommer att föras inom FN:s ram eller ej, som man kanske kunnat förvänta.             Snarare ska det ses som ett av flera led i att bereda den inhemska opinionen och att påverka de motsträviga staterna i säkerhetsrådet att godkänna ett angrepp.             Viktigare för det senare blir i så fall troligtvis vapeninspektörernas rapport om tio dagar.  

            Bevisen är ytterst avsedda för hemmaopinionen. I USA, där motståndet mot ett krig utan allierade och utan bevis för att det finns en tydlig koppling mellan regimen Hussein och al qaida vuxit hela vintern.             Och i Storbritannien, där motståndet mot ett illegalt angreppskrig är starkt både utanför och inom Labour. 

            Det kan ske direkt. Genom att intala den amerikanska och brittiska allmänheten att Vita Huset inte helt gripit sina krigsmotiv ur luften.             Men också indirekt. Genom att bidra till att skänka kriget den legalitet, som FN-mandat innebär, slår man undan benen för mycket av krigsoppositionen. Det är kanske bevisframläggningens viktigaste syfte.             Och då handlar det framförallt om att påverka den franska regeringen, vars vetomakt hänger, kanske inte som ett svärd, men väl som en irriterande kniv, över Vita Huset.             Tanken är knappast att övertyga Paris om att ett krig är nödvändigt. Det finns inga skäl att tro att USA besitter så starka bevis att de skulle kunna fälla ett avgörande.             Snarare gäller det att erbjuda Frankrike en orsak att ändra inställning.             Nu pågår en intensiv påtryckningskampanj riktad mot Elyséepalatset. Gårdagens möte mellan Chirac och Blair syftade till att övertala Paris att rätta in sig i ledet. På samma sätt kan de åtta europeiska staternas lojalitetsbrev till Bush i förra veckan ses som ett sätt för USA att visa vilket starkt inflytande man har i Europa. Det underförstådda, men måttligt subtila, budskapet är att USA har alla möjligheter att försvåra eller förhindra det fransk-tyska projektet att bygga ett enat Europa som motvikt till USA i världspolitiken. 

            Den amerikanska kalkylen tycks vara att Frankrike har allt att vinna på att åtminstone ge passivt stöd åt ett krig.             Ett nedlagt veto och en bataljon främlingslegionärer, kanske bara ett fältsjukhus, och Frankrike kan räkna med att få vara med och dela på oljekontrakten.             Nu ökar man trycket och ger, med de så kallade bevisen, den franska regeringen ett möjligt svepskäl att använda. 

            Det är en mycket osäker kalkyl.             Det är mer än relationerna till USA och ett juste oljekontrakt som står på spel för den franska regeringen.             Dels har den att hantera en starkt krigskritisk opinion i det egna landet, och i resten av Europa. Dels har den relationerna med den tyska regeringen att ta hänsyn till. För en gångs skull står kontinentens stormakter på samma sida, det vore märkligt att riskera denna relativa enighet.             I det längre perspektivet hotas också den multipolära världsordning som Frankrike sedan andra världskrigets slut tämligen konsekvent förespråkat, en ordning där USA inte ensamt kan diktera spelreglerna, utan där också andra stormakter – givetvis tänker fransmännen här på Frankrike eller det framtida EU – har ett ord med i laget.