Domprost Tuulikki Koivunen Bylund

Krönika i radions OBS 2003-02-07

Kriget kommer

Jag har en pappa som är mördare. Han har aldrig suttit i fängelse. Det fanns så många förmildrande omständigheter för hans dödande. Han hade inget val. Han trodde det var nödvändigt. Alla andra gjorde så också. Så gör man i kriget. Man dödar människor från ett annat land. De kallas för fiender. Man dödar människor från sitt eget land. De kallas för desertörer. Min pappa fick medaljer i stället. Jag har fått anledning att tänka på min numera avlidna far under den senaste tiden. Vi håller nämligen på att bli invaggade i tanken på att kriget kommer. Det börjar någon gång i mars och tar slut lagom till sommarsemestern, när vi inte längre har tid att titta på TV. Ekonomin skall bli bättre också, säger de som vet. Världsekonomin har redan tagit ut kriget i förskott. Vi tvingas lyssna till cyniska beräkningar på hur många civila beräknas att mista livet innan kriget blir färdigt. Man är för eller emot kriget. Ungefär som man kan vara för eller emot euro.

Varför säger ingen att krig alltid är ett nederlag för mänskligheten, för människovärdet, för humanismen, för demokratin, för alla de värden som hålls heliga i högtidstal. Varför säger ingen att i krig finns det inga segrare, har aldrig någonsin funnits. Blod och tårar, ett ohyggligt lidande är kriget. De som dör, lider inte mest. Kriget har en förmåga att deformera alla som kommer i kontakt med det. Jag vet för jag har själv varit med i andra världskriget. Visserligen föddes jag några år efter fredsslutet, men jag var med. Kriget fortsatte livet ut i min pappas sovrum i mardrömmarna. När jag vaknade och hörde ett förtvivlat skrik, lärde jag mig, att någonstans i Karelen, hade det nu igen blivit genombrott i fronten och stridsvagnen vällde fram. När de bombade husen byggts upp, när skogen vuxit igen och när flyktingarna hade fått tak över huvudet, fanns det andra skador, som inte syns men som finns kvar i generationer. Krig är hemskt. Vem skall hindra att det uppstår? Någon samlad aktion från de svenska kyrkoledarna har man inte sett. Svenska kyrkans biskopar är fullt upptagna av att hålla kvinnoprästmotståndarna på gott humör. Pingstvänner och katoliker håller trosförhör med ärkebiskopen. Frågor om liv och död saknar prioritet.

I min elakhet har jag tänkt att svenskarna tar lite väl lätt på kriget eftersom det sedan länge alltid varit någon annan, som stått för det smutsiga hantverket. Andra har fört krig och vi har tittat på. De svenskar som haft inblick i verkligheten och arbetat i FN- tjänst de senaste åren är för få, för att få sin röst hörd. De nysvenskar som själva drabbats av krig är marginaliserade och har ingen talan i det offentliga samtalet. Det är krig på avstånd vi i Sverige är vana vid. Därför blir likgiltigheten så genomträngande. Någon annans blod flyter, någon annans älskare försvinner, någon annans barn blir föräldralösa. Det kriget, som nu verkar komma, är dessutom inget krig vi är vana vid. Det kriget kan förorsaka att jämvikten mellan kulturer och religioner rubbas, att terrorismen ökar. Då finns vi kanske där, mitt i kriget i vår Sörgårdsidyll, tvingas försvara oss, blöda ner våra händer. Det hade vi inte tänkt oss. Om kriget kommer, kommer den inte till ett avlägset land. Kriget kommer på ett eller annat sätt – till oss.

Det kanske vi skulle tänka på, när vi är för eller emot.

Tuulikki Koivunen Bylund är domprobst i Uppsala.