Halmstadsregionens nätverk
för fred i Mellanöstern

Vad vill vi

Våra paroller

Vilka är vi

Hur kontaktar du oss

Demonstrationer

Pressklipp i bild och foton

Pressklipp text

Länkar

DN Debatt 3 november 2004

Det officiella Sverige talar med låg röst om Irak. Jämfört med Vietnamkrigets dagar är det nästan tyst. Men det är hög tid att kräva ett slut på en situation i Irak som alltmer uppfattas som en ockupation. Det så kallade kriget mot terrorismen utförs i strid mot internationell rätt och de humanitära konventionerna. Oavsett nattens valutgång i USA är det viktigt att vi tydligt talar om var Sverige står i Irakkonflikten. Det skriver Sveriges förre FN-ambassadör Pierre Schori.

"Vi måste kräva ett slut på ockupationen av Irak"

Förre FN-ambassadören Pierre Schori kritiserar regeringens tystnad om konflikten.

Det officiella Sverige talar med låg röst om Irak. Jämfört med Vietnamkrigets dagar är det nästan tyst. Men det är hög tid att kräva ett slut på en situation i Irak som alltmer uppfattas som en ockupation. Det så kallade kriget mot terrorismen utförs i strid mot internationell rätt och de humanitära konventionerna, frågor som Sverige traditionellt starkt värnar om. Oavsett nattens valutgång i USA är det viktigt att vi tydligt talar om var Sverige står i Irakkonflikten. Det skriver Sveriges förre FN-ambassadör Pierre Schori.

Daniel Planalp, 21-åring från San Diego i Kalifornien, sade i en intervju i New York Times: "Detta är Vietnam. Jag vet inte ens varför vi för krig här. Vi slåss nu för att överleva. Irakierna vill inte ha oss här. Om de ville ha oss här, då skulle de hjälpa oss."

Det var vad ingen i Bushlägret ville höra. Men anden är ur flaskan. Allt fler i USA jämför nu kriget i Irak med katastrofen i Vietnam. För bara några månader sedan var Vietnam ett tabuord.

George W Bush har gjort vad han kunnat för att få väljarna att tro att Irakkriget och den FN-sanktionerade insatsen mot talibaner och al-Qaida i Afghanistan är samma "krig mot terrorismen". Men även här har republikanerna fått höra argument som de inte vill höra. Det olagliga kriget har gjort Irak till en magnet för internationell terrorism, har John Kerry upprepat. Kriget har skapat "ett nytt Afghanistan i Irak", summerade debattören Francis Fukuyama.

Samtidigt stiger oron på Wall Street. Den officiella kostnaden för kriget anges till 120 miljarder dollar hittills. Men lägger man till den totala effekten av kriget på USA:s ekonomi, kan siffran mer än fördubblas, enligt en nygjord gemensam studie av forskare från Brookings Institution i Washington och Center for International Economics i Australien (NYT:s ekonomibilaga 24/10). Studien hävdar att den amerikanska ekonomin har förlorat 150 miljarder dollar på grund av det stora och växande underskottet (3,5 procent av BNP), högre oljepriser och den allmänna osäkerheten som påverkar finansmarknaderna, investeringsklimatet och konsumenternas köpvilja. Sammantaget skulle således kriget ha kostat 270 miljarder dollar hittills. Den summan motsvarar nästan en procent av BNP sedan krigets början för halvtannat år sedan.

I en annan studie har den ansedde Yale-ekonomen William Nordhaus förespått att ett utdraget krig skulle kosta upp till 1 900 miljarder dollar.

Många frågar sig vad Bushadministrationen egentligen varit ute efter i Irak? Var det bara regimskifte? Men det regimskifte som kommer är säkert inte av det slag som de neokonservativa drömde om, ej heller leder det till de konsekvenser som de såg framför sig. Det Irak de planerade för, finns helt enkelt inte. Drömmen blev i stället till en mardröm för tusentals amerikanska familjer och många fler irakiska.

Angår Irak oss? Självfallet. Vi håller alla andan och undrar vad som skall hända med USA och Irak nu efter presidentvalet. Hur kriget slutar, kommer att påverka oss alla.

Det officiella Sverige talar med låg röst om Irak. Jämfört med Vietnamkrigets dagar, ett krig som på intet sätt hade samma regionala och globala konsekvenser som Irak, är det nästan tyst.

Man kan säga, att handlingarna talar mera än orden. Sverige har ju klokt nog stått emot inviterna att gå med i den så kallade koalitionen. Och när vi talar, så åberopar vi folkrätt och FN.

Men det är hög tid att kräva ett slut på en situation som alltmer uppfattas som en ockupation, med ett tydligt amerikanskt ansikte och sätt att uppträda.

Där man alltför ofta angriper civila mål, inklusive moskéer och populära restauranger, i tätbebyggda områden, som "misstänks" vara "terroristnästen". Tv-bilderna av hur amerikanska stridsplan bombar Bagdads slum och av tortyren i Abu Ghraib har blivit makabra metaforer för Irakfiaskot och fantasierna om att "befria" Irak.

Det är ett så kallat krig mot terrorismen som utförs i strid mot internationell rätt och internationella humanitära konventioner, frågor som Sverige traditionellt starkt värnar om.

Allt detta har skett i en valrörelse där republikanerna förlöjligat och kritiserat FN, talat i korstågsliknande termer om ett krig mellan det onda och goda, och där tv-reklamen för nationalgardet angett som motiv för att ansluta sig "att försvara the American way of life".

Att apokalypsen skulle inträffa vid ett amerikanskt uttåg, tror jag inte på. Kan det bli värre än dagens Irak? USA kunde inte heller lämna Vietnam hette det på sin tid. Ej heller Frankrike Algeriet.

Självfallet måste omvärlden bistå det irakiska folket i dess väg till frihet och oberoende. Ett demokratiskt Irak ligger också i vårt intresse. Säkerhetsrådets enhälliga resolution 1546 den 8 juni var ett viktigt steg i rätt riktning. Resolutionen krävde ett slut på ockupationen utan att bejaka det illegala kriget och gav en tydligare roll än tidigare åt FN samtidigt som en vägkarta till irakisk suveränitet fastlades.

På en punkt är jag dock tveksam. I min slutrapport till UD ställde jag frågan hur FN skulle kunna medverka till att bringa försoning och stabilitet i skydd av en USA-ledd militärstyrka och samtidigt behålla trovärdighet och integritet i världsopinionens ögon.

Det finns inte en militär lösning på Irakkrisen. Men en politisk lösning kommer inte att finnas så länge den USA-ledda ockupationen fortgår. Det verkar alltmera vara just närvaron av amerikanska styrkor som är grogrunden för mycket av den motståndsvilja och vrede som dagligen manifesteras. USA:s soldater har i växande utsträckning tagit upp kampen mot olika grupper i den irakiska nationen som åtnjuter ett visst folkligt stöd och genomför ett till synes framgångsrikt gerillakrig. Därmed har USA också blivit indraget i en inhemsk maktkamp. Men även dessa motståndsgrupper måste utgöra en del av en fredlig lösning på konflikten.

Detta krig kritiseras av "det andra Amerika", av den majoritet som anser att kriget var förhastat eller fel. Liksom under Vietnamkriget, fast snabbare nu än då, ställs kraven på att USA lämnar Irak. Även en starkt konservativ debattör som Edward Luttwak jämför med Vietnam och hävdar att det är klokare för USA att lämna "ett förfelat projekt", ju förr, desto bättre. Och i Washington mumlas det om att Irak kanske blir USA:s "Suez".

Tydligast har den respekterade Harvardprofessorn Stanley Hoffman skisserat en exit strategy (i New York Review of Books, 21/10) under rubriken "Ut ur Irak". Liksom i Palestina är det ockupation som är roten till det onda i regionen, understryker han. I Hoffmans strategi ingår ett datum för uttåg (nästa sommar), ett entydigt uttalande om att USA inte avser att behålla några militärbaser i landet, en rejäl nedskärning av USA:s jätteambassad, kraftigt stärkt roll för FN, en multinationell styrka under FN:s kontroll och med irakiskt ledarskap. Dessutom skall en nyvald regering ha rätt att omförhandla oljekontrakt.

Denna plan passar förstås bäst för John Kerry. Den skulle däremot ta bort hela fundamentet i de neokonservativas storstilade strategier för Irak och Mellanöstern och illusionen om att kunna införa en bajonetternas demokrati i regionen. Samtidigt skulle, med Kofi Annans ord, Bushdoktrinen om förtida militära ingrepp "dö i Iraks sand".

Med Hoffmans scenario skulle också USA - och världen - kunna fokusera på det reella hotet, den växande binladismen. Världen och USA stod enade efter den 11 september. Den enigheten är viktig för oss alla att återupprätta, för en gemensam front mot den internationella terrorismen och dess grundorsaker.

För att komma dit är det viktigt, oavsett nattens valutgång, att omvärlden och Sverige tydligt talar om var man står i denna konflikt.

Pierre Schori