Halmstadsregionens nätverk
för fred i Mellanöstern

Vad vill vi

Våra paroller

Vilka är vi

Hur kontaktar du oss

Demonstrationer

Pressklipp i bild och foton

Pressklipp text

Länkar

DN 16 mars 2003

Oljeintressen bakom många krig

Lennart Pehrson

new york. Nej, Irakkrisen handlar inte bara om olja. Men oljan utgör en viktig förklaring. Och många, många av de ofta blodiga konflikter som rasat i modern tid har oljan som huvudskäl.

"No blood for oil" står det på plakaten när demonstranter världen över protesterar mot USA:s förväntade krig mot Irak.

För mängder av kritiker är det en självklarhet att president George W Bushs enda syfte med ett militärt angrepp är att ta kontroll över Iraks väldiga oljereserver och säkra stabila oljeleveranser från hela Mellan Östern-regionen.

Riktigt så cynisk behöver man inte vara. President Bush har visserligen lite problem med att även för de amerikanska väljarna förklara vad han egentligen vill i Irak. Men bristen på klarhet i hans budskap innebär inte nödvändigtvis att man bara kan avfärda andra motiv än oljan. Kampen mot terrorismen och rädslan för nya attacker mot USA spelar säkert en roll. Det är också sannolikt att Bush tagit intryck från de rådgivare som säger att han kan spela en historisk roll genom att förvandla ett Irak utan Saddam Hussein till en demokrati som sedan kan få hela arabvärlden att reformera sina politiska system.

Men det blir ändå närmast näpet när hårdkokta herrar som Bush, hans vicepresident Dick Cheney och försvarsminister Donald Rumsfeld slår ifrån sig för allt vad de är värda och förklarar att oljan, den har verkligen inget att göra med vad som är på gång i Irak. Deras syften är minsann mer ädla än så.

I verkligheten går det inte att ta bort oljan ur Irakekvationen. Irak har nämligen mycket olja. De kända reserverna är världens näst största efter Saudiarabiens och fem gånger större än USA:s. De kan räcka för att täcka USA:s oljeimport på nuvarande nivå de kommande hundra åren.

Dessutom har olja, och makten över oljan, haft en central betydelse för den ekonomiska, militära och geopolitiska utvecklingen under de senaste hundra åren och så lär det förbli för överskådlig framtid.

I det huvudkontor som oljejätten Exxon Mobil - världens största industriföretag med en omsättning på över 200 miljarder dollar - placerat i en parkliknande förort till Dallas i Texas sitter prognosmakare och försöker se framåt. De medger att visst kan alternativa ickefossila energikällor öka i betydelse. Men eftersom efterfrågan på energi kommer att öka, kanske med så mycket som 40 procent fram till 2020, kommer oljan ändå att behålla samma dominerande ställning som i dag. Helt klart försöker ett företag som Exxon Mobil att diversifiera sig geografiskt och hämta mer olja från Ryssland och länder i Afrika. Men Mellanöstern kommer lika fullt att ha kvar sin viktiga strategiska position.

Det är därmed ofrånkomligt att USA som världens enda supermakt strävar efter oljemakt och ett starkt inflytande i regionen kring Persiska viken.

Oljan har fungerat som smörjmedel i världsekonomin. Den har lagt grunden för en långsiktig tillväxt. I USA, inte minst, har tillgången på olja varit en förutsättning för en livsstil byggd kring konsumtion, för en behaglig medelklasstillvaro i förorterna.

Ända sedan första världskriget har oljan varit avgörande för militära framgångar. Som minister ansvarig för den brittiska flottan fattade Winston Churchill innan krigsutbrottet det avgörande beslutet att överge kol som drivmedel och basera Storbritanniens "marina överhöghet på olja". Under andra världskriget kunde USA luta sig mot sina oljetillgångar när de tyska och japanska oljelagren sinade. Oljan fanns hela tiden med i spelet under efterkrigstidens avkolonisering, Suezkrisen 1956 och andra konflikter under kalla kriget, inklusive den mellan Israel och arabländerna.

Kanske är det den nära koppling som George W Bush och flera av hans nära medarbetare haft till oljeindustrin som gör att de är måna om att tona ned oljans betydelse. USA-bolag kan bli stora vinnare när Irakoljan ska exploateras efter ett krig. Halliburton, där Dick Cheney var vd innan han utnämndes till vicepresident, är ett av de företag som kan räkna med stora order när infrastrukturen i Iraks oljeindustri ska rustas upp. Ett för USA framgångsrikt krig lär betyda att Exxon Mobil och andra stora amerikanska oljebolag kommer att vara i en bättre konkurrensposition än franska och ryska rivaler när oljan ska pumpas upp.

Den äldre George Bush, far till den nuvarande USA-presidenten, hade i alla fall aldrig några problem med att erkänna oljans betydelse när Irak skulle stoppas efter invasionen av Kuwait 1990. Inför Kuwaitkriget året därpå lämnade dåvarande utrikesministern James Baker inga tvivel om att det gällde att skydda USA:s ekonomiska intressen. "Det handlar om jobb, jobb, jobb", förklarade han.

Trots att Bushadministrationen ägnat mycket energi åt att finna en koppling mellan Irak och 11 september-attacken är det inte självklart att terrordåd mot USA är det stora irakiska hotet mot amerikanska intressen. Den stora terrorrisken som behöver bekämpas kan i stället vara att Irak med oljepengar i ryggen kan utföra dåd mot Israel eller andra mål i regionen.

I sin uppmärksammade Irakbok "The threatening storm" konstaterar förre CIA-analytikern Kenneth Pollack att Irak faktiskt hamnar ganska långt ned på listan över stater som stöttat terrorgrupper, definitivt under länder som Iran, Syrien och Pakistan. Men Pollack slår samtidigt fast att Saddam Hussein inte drar sig för att använda en oljemakt för att bygga en ledarställning i Persiska viken, driva Iraks politiska intressen i arabvärlden och aktivt ge sig in i den israeliskpalestinska konflikten.

Kärnvapen och andra massförstörelsevapen kan användas för terrorattacker mot Israel vilket skulle hota såväl stabiliteten i regionen som världsekonomin. Med sådana vapen kan Saddam Hussein också lätt nå merparten av oljefälten i regionen, inklusive de i Saudiarabien. En enda välriktad kärnvapenattack kan i ett slag för lång tid slå ut mellan 75 och 95 procent av den saudiska oljeproduktionen. Det motsvarat ett bortfall från världsmarknaden som vida överstiger de neddragningar som gjordes under 70-talets oljekriser.

Pollacks resonemang bygger på erfarenheten att Saddam Hussein tydligt visat att han inte eftersträvar ekonomiskt välstånd utan politisk och militär makt: "Iraks oljerikedomar har alltid tjänat hans storslagna geostrategiska ambitioner. Saddam har gång på gång demonstrerat att han är beredd att offra Iraks ekonomi, dess samhälle, och befolkningens liv för att uppnå sina politiska mål."

När Saddam Hussein i augusti 1990 invaderade grannlandet Kuwait var målet heller knappast något annat än de oljefält som skulle göra Irak till världens ledande oljeland och ge landet en dominerande position i arabvärlden.

Persiska vikens roll som intressesfär för USA följer också tydligt oljans spår. Före andra världskriget var det britterna som dominerade och USA:s närvaro i regionen var blygsam. 1940 stod USA för 70 procent av världens oljeproduktion och var självförsörjande. Persiska vikens andel var då endast 5 procent men ökade till 20 procent redan 1955 då USA:s hade fallit till 43 procent.

När oljekonsumtionen sedan bara fortsatte att stiga utnyttjade USA all sin överskotts-kapacitet. 1970 nådde USA:s oljeproduktion en toppnivå på 11,3 miljoner fat per dag och en nedgång inleddes.

De inhemska protesterna mot Vietnamkriget innebar dock att nya militära åtaganden var svåra att genomföra. I stället försökte USA hitta pålitliga allierade. I det läget blev det shahen av Iran, som tidigare kommit till makten med CIA:s hjälp, som i praktiken gavs uppgiften att balansera Saudiarabiens feodala oljemakt i regionen. Shahens excesser av olika slag, även de som hängde ihop med 70-talets oljekriser, tolererades fram till den muslimska revolutionen under ledning av ayatolla Khomeini.

Året därpå, 1980, gick Saddam Hussein i krig mot Iran, delvis lockad av tanken att ta över de stora iranska oljefälten i sydvästra delen av landet. När krigslyckan vände och det ett par år senare såg ut som om Iran skulle vinna och USA-hatande iranska ayatollor var på väg att bli den dominerande kraften i regionen valde USA:s dåvarande president Ronald Reagan att gå in på Saddam Husseins sida. Förtreten att Saddam var en tyrann som lierat sig med Sovjetunionen svaldes. Irak fick militära leveranser, underrättelsematerial och ekonomiskt stöd och USA valde att inte protestera när Saddam Hussein använde kemiska massförstörelsevapen mot den egna kurdiska befolkningen.

I dag står det tämligen klart att när USA såg Saddam Hussein som ett skydd mot de egna oljeintressena så bidrog det till att USA togs på sängen av invasionen i Kuwait 1990.

Samtidigt valde USA att stötta fundamentalistiska muslimer i Afghanistan i kampen mot den sovjetiska ockupationsmakten. Den tidens frihetsrebeller blev sedan den förhatliga talibanregimen som kom att avsättas i det krig som USA inledde i Afghanistan efter 11september-attacken. Det fattiga Afghanistan är nu inte någon oljemakt men dess geografiska läge innebär ändå att landet är viktigt för säkra transportleder för olja från Centralasien.

Efter kalla kriget är oljan numera något som skulle kunna föra USA och Ryssland närmare varandra. Eftersom framstegen varit begränsade både på det säkerhetspolitiska och ekonomiska området har energi och olja blivit det stora samarbetsprojektet. Ryssland, som förra året åter blev världens största oljeproducent har olja att sälja och USA har ett allt större importbehov.

Men David Victor, som leder Stanforduniversitets program för energi och hållbar utveckling, varnar för obefogad optimism. USA har vägrat att garantera de fordringar på mellan 7 och 12 miljarder dollar som Ryssland har i Irak. Det vore trots allt att inbjuda till anklagelser om att oljan styr krigsplanerna. David Victor tror dessutom att oljepriserna kommer att falla tillbaka efter ett Irakkrig och att det då kommer att visa sig att Ryssland och USA har olika intressen att bevaka. De ryska statsfinanserna behöver de höga oljepriser som blir en börda för USA:s konsumentdrivna ekonomi.

Prisutvecklingen på olja efter ett Irakkrig är dock närmast omöjlig att förutspå även om det kan vara lätt att dra paralleller till prisfallet under Kuwaitkriget 1991. De två oljeanalytikerna James Williams och AF Alhajji varnade nyligen i en artikel i branschtidningen Oil & Gas Journal för att USA i stället står inför en ny prischock som kan bli mer allvarlig än oljekriserna 1973 och 1979.

Det finns en rad illavarslande tecken. Det är politiskt oroligt i flera producentländer. Överskottskacapiteten har reducerats. Strejken och den politiska krisen i Venezuela har lett till ett betydande bortfall på världsmarknaden. Till skillnad från 1991 är oljelagren i USA nu mycket låga, lägre än de varit sedan 70-talet, samtidigt som den egna produktionen är nere i 5,7 miljoner fat per dag och beroendet av importerad olja ökar.

USA har möjlighet att dämpa häftiga prisryck genom att använda den strategiska oljereserven, men faktum kvarstår att mer än hälften av den olja som konsumeras nu är importerad. Få bedömare tror annat än att importandelen kommer att fortsätta växa.

Mycket talar därmed för att beroendet av olja från länderna vid Persiska viken till stabila priser snarast kommer att öka ytterligare framöver.

För diagram mm – se Dagens Nyheters hemsida www.dn.se