Ledare i Diakonis tidning Dela med nr 1/2003

Martin Wicklin: Är du modig Göran?

Krig är fred.

Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.

 I romanen 1984 vänder George Orwell upp och ned på begrep­pen och låter tre slogans dominera det samhälle där hans framtidsskildring utspelar sig. Det är i år exakt 100 år sedan George Orwell föddes. Hans litterära produktion handlade nästan alltid om samma sak, att väcka läsarna och uppmärksamma faran med att vänja sig vid lögner från mäktiga regeringar och följ­samma medier.

Jag tänker på Orwell när jag hör George W Bush tala om "kriget mot terrorismen" på det nya årets första dag. Han talar om modiga pojkar och onda skurkar, om goda krig och fega terrorister. Samtidigt meddelar USA:s regering att den ska bygga upp den största krigsmaskinen någonsin. Försvarsutgifterna ska öka till 379 miljarder dollar, varav 50 miljarder dollar ska gå till att betala detta krig mot terrorismen. Med vapenskramlet följer en alldeles speciell dramaturgs. Även dagens slogan: "kriget mot terrorismen" vänder upp och ned på begreppen.

Vicepresident Dick Cheney varnar för att kriget kan pågå i 50 år eller mer. Rådgivaren Richard Perle förklarar att det rör sig om ett totalt krig. "Om vi bara låter vår vision av världen råda och om vi anammar den helt och hållet och om vi inte försöker oss på någon smart diplomati utan i stället bedriver ett totalt krig, så kommer våra barn att sjunga härliga sånger om oss."

Alla krig behöver rättfärdigas men i lanseringen av kriget mot Irak används formuleringar som inte ens den gode Orwell skulle ha kunnat överträffa. Eller vad sägs om försvarsministern, Donald Rumsfelds sätt att kommentera vapeninspektörernas första rapport: "Avsaknaden av bevis", menar han, "är inte bevis på avsaknad".

Men det tycks som om någonting har hänt. Det är inte läng­re lika lätt att påstå för människor att krig är fred. Den 26 oktober demonstrerade hundratusentals människor i USA och Europa mot krigsplanerna. Den växande fredsrörelsen ger en annan bild av USA än den som vi är vana att se. Not in our names - inte i vårt namn - är ett stridsrop som på bara något halvår har samlat tiotusentals aktivister mot ett krig i Irak. Enigheten bakom stjärnbaneret är kanske inte så självklar som den ser ut i CNN.

När George W Bush talar om mod tänker han förmodligen på militärernas mod: viljestyrka, tappra soldater och ärorika fältslag. Soldater utan mod saknar ju som alla vet stridsvärde. Det kan man lära sig i soldatböckerna. De har ingen moralisk stadga, som den brittiske militären Lord Moran har formulerat saken. De modiga soldaterna står kvar på sina poster medan de fega skingras för den lättaste vindpusten på slagfältet.

Det är fegt att tveka, att inte tro på den absoluta sanningen. Så säger retoriken som omger kriget mot terrorismen. Under inkvisitionen brändes sådana tvivlare på bål och de som sak­nade färdiga svar torterades.

Så finns det någon plats för en tvekande, resonerande stats­minister i en värld som målas i svart och vitt, i en värld som rustar för krig?

Göran Persson är inte modig. Men han kan bli. Om vi hjälper honom. Ungefär så uttryckte sig Diakonias direktor Bo Forsberg under en demonstration mot USA:s krigsplaner mot Irak.

Den fråga som Sverige bör ställa sig är: Varför håller vi tyst när det gäller detta absurda skådespel? "Slutet på våra liv bör­jar den dag vi håller tyst om saker som har verklig betydelse", sade Martin Luther King.

Det har inte någon reell betydelse hur vi handlar - hör jag någon invända - sakerna är redan avgjorda, att prompt säga sin mening är mest att göra sig märkvärdig. Som om en enda röst - vår egen - vore så betydelsefull. Är det inte - som Jesus Alcala skriver i en reflektion över modet - just i detta "som om" som hela vår integritet bottnar?