Halmstadsregionens nätverk
för fred i Mellanöstern

Vad vill vi

Våra paroller

Vilka är vi

Hur kontaktar du oss

Demonstrationer

Pressklipp i bild och foton

Pressklipp text

Länkar

Bo Lindblom

DEN NYA VÄRLDSORDNINGEN  

Sedan flera år arbetar Amnesty-gruppen i Laholm för en fängslad journalist och parlamentsledamot. Det parti som han tillhör vann en överlägsen seger vid valen för 13 år sedan. Den härskande militärjuntan tillät dock aldrig att parlamentet samlades. I stället fängslades många av de nyvalda. Det beräknas att över 1200 politiska fångar fortfarande sitter inspärrade. Det demokratiska partiets mest kända ledare har i många år hållits i husarrest. "Försvinnanden" efter förnekade gripanden är alltjämt vanliga. Minoritetsfolken utsätts för ständiga övergrepp. Det förekommer tvångsrekrytering för slavarbete i olika militära projekt. Från att ha varit exportör av livsmedel har landet drabbats av en akut försörjningskris. Mer än en tredjedel av alla barn under fem år lider av undernäring. Förekomsten av barnarbete ökar. Det pågår flera väpnade konflikter i landets ytterområden, sedan olika minoritetsfolk gripit till vapen för att försvara sina intressen. Regimen äger och kontrollerar radio, teve och alla dagstidningar. Budgeten för utbildning och sjukvård har skurits ner till ett minimum. Bara 37 procent av barnen i städerna och 22 procent på landsbygden avslutar fjärde klass i grundskolan. Verksamheten vid universiteten går med knapp styrfart och har under långa perioder helt legat nere.

Det här landet kallas vanligen Burma, men militären har döpt om det till Unionen Myanmar. Invånarantalet beräknas vara närmare 50 miljoner. Det demokratiska partiets mest kända företrädare heter Aung San Suu Kyi och har belönats med Nobels fredspris. Den fånge vi arbetar för heter Sein Hla Oo. Han har nu uppnått pensionsåldern och sitter kvar i fängelset i nordligaste Burma trots att strafftiden har gått ut. Hans närmaste anhöriga har små möjligheter att besöka honom. Vi har uppvaktat de ansvariga myndigheterna med omkring tusen brev om hans fall. Vi har inte fått några svar. Burma är föremål för ett antal internationella sanktioner, men militärjuntan hankar sig fram med hjälp av intäkter från narkotikahandeln och ett ökat samarbete med Kina.

Enligt den nya världsordning som har tillämpats gentemot Afghanistan och Irak borde det vara läge för att åtminstone hota med en militär intervention i Burma. Och om det inte hjälper -- bomba militärens fästen! Möjligheterna att sedan snabbt bygga upp en fungerande demokrati torde vara betydligt större än i både Afghanistan och Irak. Men vi som arbetar med landets problem förespråkar inte en sådan lösning. Vi är övertygade om att skarpare men alltjämt fredliga insatser från FN och från världens ledande stormakter ganska snabbt skulle leda till att militärjuntan fick lämna ifrån sig makten till landets politiska majoritet. Säkert skulle invaderande styrkor från USA och Storbritannien hälsas som befriare av flertalet burmeser. Men Burmas militärmakt är tillräckligt stark för att framtvinga åtgärder som också skulle drabba många civila. En militär intervention skulle dessutom skapa en farlig obalans i hela regionen. Konsekvenserna är alltför svåröverskådliga. Priset kan bli för högt.

De som nu hyllar koalitionens insatser i Irak borde rimligen förespråka liknande åtgärder i Burma. Det gör de inte. För detta är vi dem givetvis tacksamma. Men det väcker frågan om hur reglerna för den nya världsordningen egentligen ser ut. När är det bra och viktigt eller rentav nödvändigt att ingripa med vapenmakt? När bör man avstå? Vilka medel bör man då i stället använda? När någon plötsligt ändrar reglerna för världspolitiken vore det en fördel om alla berörda åtminstone får veta hur de nya reglerna ser ut. Tillsvidare vill jag uppmana alla svenska kolleger till Sein Hla Oo att stödja kraven om han frigivning. Hittills är AB den enda tidning som tagit upp hans fall. Lite solidaritet kan aldrig skada. Och det finns ytterligare 74 länder där de så kallade säkerhetsstyrkorna rapporteras använda tortyr. Ofta mot journalister och opinionsbildare.