Bakom min rygg står några
hyllmeter med böcker om mänskliga rättigheter,
och om kränkningar av de här rättigheterna. Trettiotre årsrapporter från
Amnesty International är stommen i arkivet. Redan 1970 framhålls det att
den regering som bildades då Ba'ath-partiet erövrade makten 1968
troligen är den mest förtryckande i hela Mellanöstern. Sedan fortsätter
det år efter år med alltmer utförliga rapporter. 1979 noteras det att
Ba'ath-partiet har börjat söka västvärldens stöd. De grupper som
särskilt ofta drabbas av godtyckliga gripanden och tortyr anges vara
kurder, kristna, judar, frimurare, kommunister och shia-muslimer, men
också sådana medlemmar av Ba'ath -partiet som haft invändningar mot den
förda politiken.
Sedan Saddam Hussein i mitten av juli 1979 efterträtt Ahmad Hassan al
Bakr vid makten rapporterades en kraftig ökning av övergreppen.
Tiotusentals shia-muslimer fängslades, ett okänt antal av deras ledande
talesmän avrättades. En utrensning inom Ba'ath-partiet ledde till att 22
av 68 anklagade dömdes till döden. Det kom alltfler rapporter om
systematisk tortyr och om tortyr till döds. Den 22 september 1980 angrep
Irak grann-landet Iran och inledde det krig som varade ända till 1988.
Under den här perioden kulmine-rade också förtrycket inom Irak,
samtidigt som landet mottog ett ganska omfattande stöd från västvärlden,
där man alltså dels prioriterade kampen mot Khomeinis Iran, dels tog
chansen att tjäna pengar på försäljning av vapen och avancerad teknologi.
Från delvis andra utgångspunkter bekräftas den här bilden nu från flera
håll. Den brittiske fredsforskaren Milan Rais "Krigsplan Irak" har
utkommit på svenska. Islamologen Jan Hjärpe skriver i Dagens Nyheter om
Iraks historia under 1900-talet. Teveprogrammet Dokument utifrån visar
en fransk dokumentär om Vännen Saddam. Men många tycks helst vilja
glömma den faktiska bakgrunden. Vi som i flera decennier har arbetat mot
tortyr och dödsstraff minns ändå tydligt det ringa intresse som våra
rapporter och aktioner väckte i massmedierna då förtrycket i Irak var
som värst, det vill säga under 80-talet. Utan att på något sätt förringa
de övergrepp som begåtts av Saddam Hussein och Iraks regering, kan vi
dessutom räkna upp en lång rad andra regeringar som under de senaste 30
åren har gjort sig skyldiga till minst lika allvarliga övergrepp och i
en fullt jämförbar omfattning, i flera fall med direkt eller indirekt
stöd av västvärlden, och då främst USA.
Mycket av det som nu sägs i debatten verkar både okunnigt och förvirrat.
Det framhålls som något unikt att Saddam Hussein har dödat medborgare i
sitt eget land. Visst, det är vidrigt, men det är något som kännetecknar
allt förtryck och alla inbördeskrig. Det sker eller har skett i en lång
rad länder i alla världsdelar. Det påstås också att Irak nu, efter det
förödande kriget mot Iran och det förkrossande nederlaget i Gulf-kriget,
skulle utgöra ett så allvarligt hot mot freden i området, att detta bara
kan botas genom att bomba Baghdad och fullständigt slå ut landets redan
illa sargade armé. Man säger sig frukta att Irak på nytt försöker skaffa
sig atomvapen, men ingen kan förklara varför andra politiskt lika
oberäkneliga och aggressiva länder lämnas utan åtgärd trots att de
kommit mycket längre i att förse sig med sådana vapen. Det hävdas att
Europa måste ställa upp av tacksamhet för USA:s insatser under andra
världskriget, som om dagens president Bush och hans politik skulle ha
någon koppling till Franklin D. Roosevelt. Det hävdas att de som har
invändningar mot det planerade kriget enbart skulle drivas av ett
obotligt USA-hat. Är kravet då att vi till den grad måste älska USA, att
vi ska stödja dess politik oavsett vilken president man har valt och
vilken politik hans regering för?
I det verkliga arbetet för mänskliga rättigheter går det inte att
bedriva någon sorts realpolitik och finna ursäkter för stater som kan
gynna det egna landets ekonomiska eller maktpolitiska intressen,
samtidigt som man svartmålar andra för att rättfärdiga angreppskrig. Det
gäller att hävda vissa grundläggande principer, och att med fredliga
medel beivra kända övergrepp oavsett var de äger rum. Nu åberopas både
Gud och Freden och de Mänskliga Rättigheterna för att rättfärdiga ett
krig som kommer att leda till hundratusentals oskyldiga människors död.
Därmed öppnas portarna till en ny och ytterst farlig världsordning. De
som stödjer detta företag kommer att ha mycket att förklara när det hela
är över.
Bo Lindblom
--
---
Bo Lindblom, Byv. 32, SE-312 95 Laholm, Sweden
0430-223 64; International calls: +46 430 223 64