|
|
Startsida
|
Bo
Lindblom, Laholm; Folkrätt
och mänskliga rättigheter Folkrätten
eller den internationella rätten ska reglera staters förhållande till
varandra. Den bygger på sedvanerätt, avtal mellan grupper av länder och
internationella konventioner. Vissa delar av folkrätten, till exempel om skydd
för diplomater, började utformas redan under medeltiden. Brott mot folkrätten
är så vanliga att de olika reglerna hittills mest har tjänat som en sorts
moralisk gräns: alla regeringar, generaler och myndigheter vet vad de måste
ljuga om eller bortförklara eller be om ursäkt för. Det är praktiskt. En
viktig del av folkrätten har också varit att stater inte ska blanda sig i
varandras inre angelägenheter. Vad en regering utsätter delar av sin egen
befolkning för, det har inte andra regeringar haft rätt att blanda sig i. De mänskliga
rättigheterna avser däremot att sätta gränser för hur en regering får
behandla både sina egna medborgare och andra enskilda människor som de har
makt över. Hur de mänskliga rättigheterna respekteras har till stor fått
bevakas av frivilligorganisationer, just därför att folkrätten begränsar
regeringars möjligheter att lägga sig i vad andra regeringar gör på
hemmaplan. Undantaget är när internationella organ inom FN:s ramar agerar mot
ett lands regering och då med stöd av ett stort antal medlemsländer. Möjligheterna
till sådana ingripanden begränsas kraftigt av att ledande stormakter genomgående
skyddar mindre länder som är deras klienter i det storpolitiska spelet. Och om
stormakterna själva kränker de mänskliga rättigheterna har de goda möjligheter
att blockera eller ignorera beslut inom FN. De fem länder som har givits vetorätt
i säkerhetsrådet har alla bidragit med exempel. Frivilligorganisationer
för mänskliga rättigheter har i flera fall stött insatser av internationella
observatörer och även närvaro av fredsbevarande styrkor i ett konfliktområde.
Däremot har de inte förespråkat militära insatser för att erövra ett land
och avsätta en diktator eller en militärjunta. Risken att ett stort antal
redan förtryckta ska dödas eller allvarligt skadas vid ett militärt angrepp
talar mot sådana försök. Det nu aktuella angreppet mot Irak visar också det
godtycke som kommer att känneteckna ett system där ett enskilt land tar på
sig rollen som världspolis, och detta även om man har fått med sig några
vice-sheriffer och en dansk u-båt. I den
blandning av skäl som framförts för att rättfärdiga kriget mot Irak har
koalitionens talesmän nämnt Saddam Husseins användning av tortyr. I den
senaste årsrapporten från Amnesty International redovisas fall av tortyr i 75
länder. Jag vill med detta påpekande varken ursäkta eller förringa övergreppen,
bara ge en antydan om varför det är otänkbart att bruket av tortyr skulle bekämpas
med militära interventioner. Man har också anfört att Saddam på andra sätt
har angripit landets egen befolkning, bland annat med giftgas vid massakern i
Halabja. Men man förtiger då att detta skedde medan Saddam ännu var en
uppskattad allierad till sina nuvarande fiender, och att han också efter
Halabja fick ta emot militärt och ekonomiskt stöd från bland andra USA och
Storbritannien. Man bortser dessutom från att lika katastrofala övergrepp har
genomförts av indonesierna i Östtimor, av den burmesiska militärjuntan i dess
kamp mot minoritetsfolken, av kineserna i Tibet och Sinkiang, av turkarna i
deras förtryck av kurderna, av ryssarna i Tjetjenien och av Guatemalas militärer
i deras räder mot den maya-indianska landsbygdsbefolkningen i början av
80-talet. I många av dessa och i en lång rad liknande fall har de skyldiga
regeringarna dessutom haft stöd och beskydd av världens ledande militärmakt.
Det totala godtycket i angreppet mot Irak borde alltså vara uppenbart. Mot ett sådant
resonemang kan man invända att det inte går att jämföra förtryck i olika länder.
Och det är sant. Men därav följer också att man inte kan överlåta åt något
enskilt lands regering att avgöra "var det är värst", att peka ut
ett antal länder som "ondskans axelmakter" och att inleda ett
angreppskrig mot just dessa länder, eller några av dem. Återstår
då möjligheten att Irak utgör ett så allvarligt militärt hot mot andra länder,
eller att det snart kan komma att göra det, att ett förebyggande krig var nödvändigt
som en form av självförsvar. Om man ser till koalitionens förutsägelser om
hur kriget skulle gestalta sig, förefaller det tveksamt om ens angriparna själva
har trott på den här hotbilden. Både Saddams fortsatta innehav av hemliga
massförstörelsevapen och den påstådda kopplingen till Al-Qaida har förblivit
helt obevisade. Ännu med de två största städerna omringade och utsatta för
förödande bombanfall har Iraks militärer inte satt in några kemiska eller
biologiska stridsmedel. Inte heller har de utfört några spektakulära
terrorattacker i motståndarnas hemländer. Motsättningen
mellan folkrätten och de mänskliga rättigheterna har funnits i mer än femtio
år. Det är välkommet att den nu mera allmänt uppmärksammas av politiker,
ledarskribenter och debattörer. Den lösning som förespråkas av
Bush-administrationen leder ohjälpligt in i en återvändsgränd där laglöshet
råder. Världens länder måste snarast möjligt återgå till FN-spåret och
till ökade befogenheter för den internationella domstolen. Att USA har
blockerat utvecklingen av en internationell domstol är beklagligt men inte avgörande.
Inte ens världens mäktigaste militärmakt kan i längden agera tvärtemot en
överväldigande majoritet av FN:s medlemsstater. USA är beroende av sin handel
med omvärlden. Om regeringen i Washington driver maktens arrogans alltför långt
kommer det att leda till ett sönderfall som inte kan botas med aldrig så
smarta bomber. Behovet av begåvade, kunniga och förutseende politiker är större
än behovet av begåvade vapen. Bo Lindblom, Byv. 32, SE-312 95
Laholm, Sweden |