Ledare
i Arbetaren 21-27 februari 2003
Fem myror är fortfarande fler
Oavsett
om antalet demonstranter var 10 miljoner eller 30 under helgens krigsprotester världen
över var det tillräckligt för att vända media, men för lite för att
tangera George Bush egna - för att inte säga personliga - motiv för att dra
åstad och göra dumt i Irak.
Därmed
inte sagt att protesterna inte får de pro-presidentska spindoctors att klia sig
i huvudet. Lyssnar man på chefen för USA:s nationella säkerhetsråd,
Condolezza Rice, framstår konsulternas strategi tydligt: ”Jag tycker
naturligtvis att det är var och ens rätt att uttrycka sina åsikter i
demonstrationer - vilket inte folket i Irak har möjlighet till - men till
skillnad från demonstranterna är jag beredd att försvara irakiernas rätt
till att göra samma sak.”
Som
om vore det därför USA vill kriga.
Och
på ungefär samma sätt svarade faktiskt den svenska utrikesministern Anna
Lindh i Dagens Nyheter när hon fick frågan hur protesterna hade påverkat
hennes hållning i frågan.
Den
socialdemokratiske ordföranden i utrikesutskottet Urban Ahlin gick steget längre.
I SVT Morgon svarade han att han personligen inte kunde delta i helgens
demonstrationer på grund av sitt engagemang för kurderna i Iran och Irak. Det
vill säga ett traditionellt förlöjligande följt av en paternalistisk klapp på
huvudet, toppat med ett klassiskt clausewitskt generalangrepp: Ni stödjer
regimen i Bagdad. Ni ställer er bakom mördarna. Ni är mördarna.
Detta
förhållningssätt kan inte tolkas på annat sätt än att man egentligen tar
protesterna på allvar. Att man besväras av dem. För ingen som lyssnade på
demonstrationernas talare, i alla fall i Stockholm, kan anklaga dem för att förringa
eller förminska problemet Saddam. Inte heller att inte ägna kraft och
engagemang för den irakiska befolkningen. Dessutom syntes många profiler som
engagerat sig i just kurdfrågan i Iran och Irak i tågen.
Och visst är irritationen över George Bush
skjutgalna finger stort, men så är det ju också han som hotar att bomba en
civilbefolkning och samtidigt köra över världssamfundet i en dubbel
maktuppvisning.
Nu
är det naturligtvis både viktigare och värre hur Bush jr väljer att förhålla
sig till sin omvärld än var Göran Persson och hans utrikesdepartement väljer
att positionera sig, inte minst sedan den svenska rösten i omvärlden har
marginaliserats till ett eventuellt arbetsfält för statsministern personligen.
Icke
desto mindre är det symboliskt när samma maktens språk talas av såväl
svenska som amerikanska ministrar. Och att demonisera det svenska engagemang som
samlade mer än 100 000 demonstranter är långt ifrån den rakryggade
utrikespolitiska hållning som fick Olof Palme att gå längst fram i tåget
under Vietnam-demonstrationer.
Men
till skillnad från George Bush, som redan i första generationen tydligt
aviserat en krigisk inställning till sin omvärld, flankerad av Ariel Sharon
som på outgrundliga vägar gick till en jordskredsseger på samma medicin i
Israel, hävdar den svenska statsministern att det inte skett något egentligt
avsteg från den traditionella svenska fredliga och neutrala utrikespolitiken
utan att ”utstakad linje ligger fast”.
Kanske
är det en av anledningarna till att de gamla freds- och nya globaliseringsrörelsearrangörerna
blev så överrumplade av det stora antalet deltagare?
För
helgens demonstrationer samlade inte bara den sedvanliga större eller mindre rödgröna
vänstern. Alla åldrar och chatteringar fanns representerade.
Fortfarande
under lördagsmorgonen hoppades arrangörerna lite försiktigt att det skulle
komma 10 000 demonstranter i Stockholm trots att rapporterna från Australien
och London redan börjat rullat in. I Göteborg väntades 5 000 och i Malmö
kanske 1 000. Och ännu råder ingen konsensus runt antalet deltagare.
Det
beror ju helt enkelt på vem som skriver historia.
Till
och med mellan opinionsinstituten utbröt rubrikkrig då Dagens Nyheter hävdade
att svenska folket stödde ett angrepp medan Expressen hävdade motsatsen. En förvirring
som även den kan spåras till ett utrikesdepartement som säger ett och gör
ett annat.
Nu
är det ju dumt att haka upp sig på att de största svenska massprotesterna på
många år inte förmår höras genom de tjocka väggarna in till
utrikesdepartementet, när de tillsammans med miljoner andra röster ekade över
hela jordklotet.
Särskilt
när alla hörde dem.
Helgens
protester knöt viktiga band mellan både länder, grupper och generationer och
lyckades gott och väl bjuda krigets propagandamaskin ett rungande motstånd.
Vad
gäller det mest överhängande krigshotet står hoppet fortfarande till
vapeninspektör Hans Blix och hans vassa tunga, tunga list och humanitet.
Men
kanske främst till att den starka opinionen förmår hålla ut genom politiska
rävspel, amerikansk prestige och irakisk diktatur. För det är tunga krafter.
Krafter man gärna hade haft ett utrikesdepartement till att bemöta. Krafter
som just internationell solidaritet kan råda bot på.
Ett
viktigt första steg har tagits. Låt oss hoppas det blir fler.
För
vi får inte sluta uppfostra George Bush och Saddam Hussein, även om det ibland
känns fullt upp med Göran Persson. Och vad EU:s linje egentligen blev efter måndagens
krismöte verkade det finnas flera meningar om.
Krigsprotesterna,
däremot, talade i alla fall i en röst. Och fem myror är fler än fyra
elefanter, fortfarande.