GP debatt Publicerad: 2003-01-24
På tröskeln till ett krig
Med USA:s väldiga uppladdning är det lätt att se ett krig som närmast oundvikligt. Någon form av seger, slut på den repris av en gammal dålig film som Bush talat om, måste den amerikanske presidenten kunna åstadkomma. Om inte hänsyn till FN och världsordningen räcker, kanske följderna av ett krig är det som ändå får USA att avstå, skriver Anders Mellbourn.
Om
vi ska tro förhandsspekulationerna, blir den första rapporten till FN:s säkerhetsråd
från Hans Blix och hans inspektörer i Irak på måndag ganska odramatisk.
Inspektörerna kommer att berätta att de efter en trög start kommit igång med
inspektionerna, haft vissa problem med de irakiska myndigheterna, funnit de
dokument och sammanställningar man fått ofullständiga och på några punkter
bekymmersamma. De kan inte säga att de ännu funnit något riktigt allvarligt
men att de för den skulle inte kan utesluta att Irak har någon form av massförstörelsevapen.
Vad vi nu vet har inspektörerna bara hunnit besöka en fjärdedel av de platser
och installationer som de enligt FN:s listor ska undersöka. De har ännu inte i
någon större omfattning haft tillgång till olika underrättelsetjänsters
uppgifter och inte heller kunnat ägna sig åt spaning från luften i tillräcklig
omfattning.
Inspektörerna kommer att begära mer tid. Det kommer att vara ett fullständigt
rimligt krav utifrån det mandat de har från säkerhetsrådet.
Flera stater i säkerhetsrådet, särskilt då USA:s allierade som Frankrike och
Tyskland, kommer att upprepa sin uppfattning att det nu inte finns anledning för
säkerhetsrådet att anta någon ny resolution som skulle ge klartecken för ett
militärt ingripande mot Saddam Hussein och hans regim i Irak.
USA kommer sannolikt att vänta med sin samlade reaktion, men inte mer än ett
dygn till tisdag 28 januari, då president Bush ska hålla sitt årliga tal i
kongressen om tillståndet för nationen.
Om vi utgår från vad Bush och hans regering sagt de senaste dagarna kommer
presidenten att uttrycka sitt missnöje med inspektionerna så här långt. Han
kommer i någon form att säga att Irak redan bryter mot säkerhetsrådets
resolution om inspektioner och avväpning av massförstörelsevapen. Han kommer
likaså med någon formulering att understryka att hotet från massförstörelsevapen
i Irak inte kommer att vara borta förrän Saddam Hussein fått lämna makten.
Det mesta talar alltså för att en stor majoritet i säkerhetsrådet inte ser
anledning att inom den närmaste tiden inleda ett krig mot Irak, samtidigt som
USA hävdar att behovet av ett militärt ingripande i praktiken redan är
belagt.
Det här går inte ihop. Det ser inte ut som om USA-presidentens linje från i höstas
- att driva Irakfrågan i FN - går att förena med hans övertygelse att
diktatorn i Baghdad måste störtas.
En mer kallhamrad analys kan då hävda att de kritiska rösterna ganska snabbt
kommer att tystna i det ögonblick som USA inleder en militär aktion, alldeles
oavsett om den förankrats i säkerhetsrådet eller inte.
Det är redan anmärkningsvärt att ingen av USA:s traditionella rivaler,
Ryssland eller Kina med permanenta platser i säkerhetsrådet, förefaller vara
lika bekymrade för USA:s krigsplaner som vännerna i Västeuropa. Och varken
Tyskland eller allra minst Frankrike kommer när allt kommer omkring heller att
bita sig fast i sina invändningar, allra minst om ett krig skulle utveckla sig
bra för USA. Och USA-ledningen kommer att kunna hävda att den ändå låtit
FN-maskineriet verka tillräckligt länge.
Varför skulle då världens enda supermakt låta sig hindras av vankelmodiga
européer eller hel- och halvdiktaturer i FN för att göra världen fri från
en förhatlig envåldshärskare?
Må så vara. Men även den mäktige undergräver i längden sin egen makt om
han inte tar hänsyn till andra. Och den världsvida allians mot terror som USA
inte främst med brutal kraft utan också med inte obetydlig diplomatisk finess
fått samman efter 11 september kräver ett pris i ömsesidig respekt för att
kunna bli beständig.
Det som skulle kunna skapa en gemensam front mot Saddam Hussein och hans regim
är odiskutabla bevis för att han i dag utgör ett direkt hot mot sin omvärld
med massförstörelsevapen som är färdiga att använda. Hittills har inte
vapeninspektörerna funnit sådana och USA har inte med hänvisning till sina säkerhetskällor
velat röja vad man påstår sig veta. Att Saddam skulle vilja ha massförstörelsevapen
och vinna en maktposition med hjälp av dem bestrider ingen insiktsfull bedömare.
Men frågan nu är vad han har och lätt skulle kunna skaffa sig, inte vad han
vill.
Det går inte att utesluta att USA strax efter vapeninspektörernas rapport lägger
fram sina egna bevis för något hittills okänt och med dessa avslöjanden som
grund mer eller mindre direkt inleder ett anfall.
Men ingen verkar riktigt tro att USA har sådana bevis. Och då kvarstår frågorna,
om det verkligen är värt en stor krigsinsats för att få Saddam Hussein bort
från makten.
Med den väldiga uppladdning i trupp och material och i presidentretorik som USA
gjort och fortfarande gör, är det lätt att se ett krig som närmast
oundvikligt. Någon form av seger, slut på den repris av en gammal dålig film
som Bush talat om, om måste den amerikanske presidenten kunna åstadkomma.
Men om inte hänsyn till FN och världsordningen räcker för att vara krigsavvärjande,
kanske följderna av ett krig är det som ändå får USA att avstå.
USA och stora delar av omvärlden vill ha lugn och stabilitet i persiska viken
och i de stater som har världens största oljereserver. Massförstörelsevapen
i händerna på terrorister ses efter 11 september som det största säkerhetspolitiska
hotet. Några direkta band mellan Saddams Irak och bin Ladins extremistiska
islamister finns inte. Men redan nu stöder Irak självmordsbombare i Israel.
Och även om Irak efter tidigare FN-inspektioner på 1990-talet och över tio år
av ekonomiska sanktioner, inte utövar något direkt hot i grannskapet i dag,
skulle det kunna göra det i framtiden om Saddam Hussein sitter kvar.
Men det är fullt befogat att fråga sig om inte ett krig nu snarare skulle
kunna öka hotet mot stabiliteten i både regionen och världen jämfört med
dagens oklara förhållanden med bibehållet sanktions- och inspektionstryck på
Irak från FN.
Här finns oron för att Irak ändå har viss förmåga att redan efter ett
anfall använda särskilt biologiska vapen mot grannländerna. Även om ett krig
skulle bli kort och framgångsrikt för USA, finns också risken för bestående
bitterhet och att islamisk fundamentalism växer sig än starkare på olika håll
i världen, inte bara i Mellanöstern utan även i det känsliga Syd- och
Sydostasien. Stabiliteten i viktiga grannstater som Turkiet och Saud Arabien
skulle kunna undergrävas.
Den inre situationen i den konstlade statsbildningen Irak med skilda folkgrupper
skulle snarast kunna förvärras efter ett krig. De ekonomiska skadeverkningarna
både direkt och på världsekonomin kan bli betydande. Skulle USA styras enbart
av aktuella ekonomiska intressen, borde det inte leda till krig nu.
Och beräkningarna vad ett krig över huvud taget skulle kosta i människoliv -
en kvarts miljon döda nämns - är skrämmande.
En kallt kalkylerad omsorg om stabiliteten i regionen fick USA och de viktigaste
västländerna att på 1980-talet cyniskt backa upp Saddam Hussein också när
han använt gas i kriget mot Iran och mot kurder i det egna landet. Hotet från
den islamiska fundamentalismen i den gamla regionala stormakten Iran, ansågs då
allvarligare för den säkerheten än Saddam Husseins brott mot de mänskliga rättigheterna.
Även om många maktförhållanden är annorlunda i dag, skulle samma
huvudintresse för stabilitet i regionen åtminstone de närmaste månaderna stå
i vägen för ett krig mot Irak.