Amnesty om Irak

I mitten av juli 1979 tog Saddam Hussein makten efter Ahmad Hassan al
Bakr. Det ledde omgående till en försämring av läget för de
medborgerliga och politiska rättigheterna i Irak. Redan under hösten
1979 uppmärksammade Amnesty International en rad övergrepp. Insatserna
rapporterades i Amnesty International Report 1980:

"Twenty-one people were executed shortly thereafter (juli 1979) and a
subsequent purge of members of the party and the armed forces resulted
in arrests and further executions. There was increasing opposition to
the government from certain elements  of the Shi'i community. Political
activity, including anti-government demonstrations and speeches, the
distribution of leaflets and attacks on officials, met with a harsh
government response. Widespread arrests and executions of Shi'is
occurred and in April 1980 large numbers of Iraqis of Iranian origin
were deported across the border into Iran. Members and supporters of the
once legal Iraqi Communist Party (ICP) continued to face a government
directed campaign of intimidation marked by extensive arrests,
short-term detention without trial and torture, as a matter of routine.
- - - In addition, Kurdish opposition in the autonomous region (of
Kurdistan) contonued, including hit-and-run attacks on government
officials and property, and the government responded with arrests and a
number of executions."

Här finns alltså redan nästan alla de inslag som sedan, med något
varierande omfattning, präglat rapporteringen under hela 80- och
90-talet. En första större landrapport publicerades den 29 april 1981,
med titeln "Iraq: Evidence of Torture". Av denna rapport och av den
fortlöpande rapporteringen framgår det att förtrycket i Irak hade ökat
kraftigt sedan landets armé den 22 september 1980 trängt in i Iran.
Enligt samtida bedömningar i svenska medier förhöll sig stormakterna
"strikt neutrala" till det här kriget, men det har senare framkommit att
USA lämnade betydande ekonomiskt och vapentekniskt stöd till Irak, medan
Sovjetunionen på motsvarande sätt försökte bistå Iran. Situationen
komplicerades av att Sovjetunionen tidigare varit Iraks enda allierade
och försett Irak med vapen som inte kunde repareras eller laddas med
utrustning från västmakterna.

Amnestys rapporter om övergrepp i Irak fick inget större genomslag i
västliga medier. I några fall möttes de med direkt desinformation, som
då talesmän för USA:s regering försökte göra gällande att
giftgasangreppet i Halabja gjorts av iranska styrkor, men den helt
dominerande taktiken var att man förteg rapporteringen eller återgav den
mycket kortfattat på undanskymd plats.

Bo L