|
|
Startsida
|
12 maj 2004 Dagens Huvudledare i DN Dagarna
efter den 11 september var alla amerikaner. Nu förklarar president Bush att
delar av hans egen krigsmakt är oamerikansk. Men tortyren i Abu Ghraib-fängelset
handlar mindre om USA än om nykolonialismens problem.
Mot
mörkrets hjärta Kanske
är det leendena som är värst. Den där typen av grin som vi alla känner igen
från familjealbumet där dottern står med en fotbollsbuckla eller sonen med
sin första abborre. Mannen
och kvinnan på bilden är inte ute på en familjeutflykt. De poserar bakom en
sammantryckt massa av mänskliga lemmar. Kroppsdelarna är irakiska,
avhumaniserade men levande. I ett annat sammanhang skulle det kunna handla om
amerikanska collegeungdomar som trängt in sig i en telefonkiosk. Men nu går
tankarna till likhögarna i ett koncentrationsläger. Tortyrbilderna
är obarmhärtiga. De skapar sin egen kraft genom att väcka känslor och
associationer bortom alla välavvägda analyser. I sig ger de inga svar om det
komplicerade problem som är dagens Irak. Men de hamrar hem en enkel sanning:
befriarna har blivit förtryckare. Det
där är inte vi, säger många amerikaner just nu. De som har gjort detta är
oamerikaner, säger president Bush. Men för föräld-rarna till en av de
anklagade soldaterna är det självklart att han är en god amerikan som
"bara lydde order". De hänvisar till brev och e-post där han
beskriver hur han klagat över tortyren men beordrats att fullfölja den. De
vill ha en offentlig rättegång i USA. Men
även andra har svårt att
svära sig fria från ansvar. Arméer och nationer består av individer, påpekar
Washington Post. Alla amerikaner är kollektivt ansvariga för vad dessa
individer har gjort: "varje felriktad bomb, varje död civil, varje
sodomiserad fånge är vår." Frågan
är bara vilka "vi" är i det här sammanhanget? Sanningen är att det
skulle ha kunnat omfatta stora delar av Europa. Ty även om många européer
motsatte sig USA:s agerande var de i princip villiga att stödja en FN-ledd
intervention i Irak. Av det goda skälet att det finns situationer då enskilda
nationers integritet måste kränkas med våld för att hindra folkmord och
hejda aggressiva diktatorer. Men
det "gamla" Europa
ville till skillnad från USA i det längsta undvika krig. Denna inställning
hade inslag av feghet och eftergiftspolitik. Men bakom fanns också år-hundraden
av historisk erfarenhet koncentrerad till en viktig insikt: den nation som med våld
lägger under sig en annan tar på sig en stor och svårhanterlig börda. Tortyren
i Abu Ghraib-fängelset är inte ett amerikanskt problem, utan ett kolonialt.
Hade det funnits digitalkameror tidigare i historien skulle vi ha ett skräckkabinett
fullt av bilder med holländs-ka brutaliteter mot indonesier, belgier som
stympar armar i Kongo och fransmän torterande algerier. USA
kan inte lastas för viljan att ta itu med Saddam Hussein, en diktator med
ohyggliga brott på sitt samvete. Vad Bushregeringen däremot måste stå till
svars för är den självgodhet och de metoder med vilka man gick till verket. Bushregeringen
åsidosatte FN och internationell rätt. Den manipulerade bevis om massförstörelsevapen.
Den bröt mot Genevékonventionen. Budskapet var tydligt: eftersom vi har en högre
moralisk rätt på vår sida kan vi strunta i de bräckliga regler som världen
upprättat för att förhindra krigets kaos. Här
fanns en brist på historisk insikt, en irrationell föreställning om att det
goda motivet att ta bort Saddam Hussein och bygga demokrati i Irak skulle
garantera framgång när väl den militära segern var vunnen. De tvivelaktiga
medlen solkade ner ändamålet. Många
amerikanska beslutsfattare tycks ha trott att den nya, goda amerikanska
kolonialismen skulle vara mer framgångsrik än den gamla, onda europeiska. Vad
de då glömde var att också "den vite mannens börda" i Europa ofta
drevs av den tidens upplysningsideal. Det bestialiska folkmordet i Kongo blev möjligt
därför att europeiska intellektuella trodde att kung Leopold skulle skydda
afrikanerna från arabisk slavhandel. Som författaren Aimé Césaire påpekade
för nästan ett halvsekel sedan: kolonialismen avciviliserar kolonisatören,
brutaliserar honom och väcker dolda instinkter till våld, rasism och moralisk
relativism. Kanske
kan något gott ändå komma
ur de hemska bilderna från Abu Ghraib. I bästa fall har de gett USA en
snabbkurs i kolonialismens dialektik. Ur denna erfarenhet skulle nya gemensamma,
internationella strategier kunna födas. Strategier där inte bara avsikterna är
goda utan även metoderna. Den
vite mannens börda finns inte. Men väl ett gemensamt globalt ansvar.
|