Halmstadsregionens nätverk
för fred i Mellanöstern

Vad vill vi

Våra paroller

Vilka är vi

Hur kontaktar du oss

Demonstrationer

Pressklipp i bild och foton

Pressklipp text

Länkar

Från DN:s ledarsida 10 mars 2006

Ockupationen är ett hinder för fred

Kolumnen: Jimmy Carter om Israel-Palestinakonflikten

Under mer än 25 år har Israel befunnit sig i konflikt med USA och det internationella samfundet. Israels ockupation av Palestina har förhind­rat en heltäckande fredsuppgörelse i det heliga landet, oavsett om palestinierna har saknat en formell regering, om de har styrts av Yassir Arafat eller Mahmoud ­Abbas eller om de haft den senare som president under det att parlament och regering kontrollerats av Hamas.

Förenta staternas position har varit oförändrad sedan Eisenhowers tid. Israels gränser sammanfaller med de gränser som etablerades 1949. Sedan 1967 har den allmänt antagna FN-deklarationen 242 gett Israel uppdraget att dra sig tillbaka från de ockuperade områdena. Denna hållning bekräftades även av Israel år 1978 och 1993 och har betonats av samtliga amerikanska presidenter, inklusive George W Bush. Som medlem i den så kallade Kvartetten - det vill säga USA, EU, FN och Ryssland - har han ställt sig bakom en vägkarta för fred. Men Israel har officiellt avvisat de underliggande premisserna för denna fredsplan genom att formulera oacceptabla villkor och förutsättningar.

Israel har förklarat att man kommer att försöka isolera och destabilisera den nya palestinska regeringen (kanske i samarbete med USA). Valda ämbetsmän kommer att vägras resetillstånd, arbetare från det isolerade Gaza stoppas vid Israels gräns och alla ansträngningar görs för att blockera överföring av medel till palestinierna. Kvartettens särskilde utsände, James Wolfensohn, har föreslagit biståndsgivarna att ge direkt hjälp till det palestinska folket utan att bryta mot de antiterrorism-lagar som förbjuder överföringar till Hamas.

På kort sikt är den bästa lösningen att följa Wolfensohns råd, låta dammet lägga sig och avvakta resultatet av det israeliska val som äger rum senare i denna månad. Hamas strävar nu efter att konsolidera sina politiska framgångar, upprätthålla ordning och stabilitet och undvika alla kontakter med Israel. Det vore tragiskt - särskilt för palestinierna - om de skulle uppmuntra eller sanktionera terrorism.

Det överskuggande hindret för fred är ­Israels kolonisation av Palestina. När jag blev president fanns bara ett hundratal bosättare på Västbanken och i Gaza. President Ronald Reagan fördömde bosättningspolitiken och bekräftade än en gång att resolution 242 förblev "grundvalen för Amerikas strävan efter fred i Mellanöstern". President George Bush den äldre hotade till och med att minska det amerikansk stödet till Israel.

Trots att president Clinton gjorde stora ansträngningar för fredsprocessen skedde en massiv ökning av antalet bosättare under hans period. Det bästa officiella erbjudandet till palestinierna var att återkalla 20 procent av bosättarna, vilket skulle lämnat 180 000 personer i 209 bosättningar som täckte omkring fem procent av ockuperad mark.

Siffran fem procent är starkt vilseledande. Omgivande områden används eller är öronmärkta för utvidgning, vägar binder samman bosättningar med varand­ra och med Jerusalem och breda artärer i landskapet tillhandahåller vatten, avlopp, elektricitet och kommunikation. Denna intrikata vaxkaka delar hela Västbanken i ett stort antal obeboeliga och ofta även helt avskurna fragment.

Dagens Gaza, helt omringat och isolerat, utan tillgänglighet till luftrum, vattenvägar eller Västbanken, saknar politisk och ekonomisk livskraft. Västbankens framtid är lika dyster. Särskilt oroande är att Israel bygger stora betongmurar i tätt bebyggda områden och höga staket på landsbygden - helt belägna på palestinskt territorium. Muren avser att helt omge ett stympat Palestina. Ett nätverk av exklusiva trafikleder kommer att skära igenom vad som en gång var Palestina för att förbinda Isarel med Jordandalen.

Detta kommer aldrig att kunna accepteras av palestinierna eller av det internationella samfundet. Spänning och våld kommer att öka inom Palestina, liksom fientligheten från arabvärlden gentemot Amerika, som kommer att hållas ansvarigt för palestiniernas sorgliga tillstånd.

Genom åren har opinionsmätningar visat att omkring 60 procent av alla israeler föredrar ett tillbakadragande från Västbanken i utbyte mot en hållbar fred. I samma anda vill både ett överväldigande antal israeler och palestinier ha en tvåstatslösning.

Antalet omkomna har ökat under de senaste åren i takt med att ockupationsstyrkorna infört hårdare kontroller. Från september 2000 till mars 2006 har 3 982 palestinier och 1 084 israeler dödats i konflikten. Många har varit barn, 708 på den palestinska sidan och 123 på den israeliska.

Med stor sannolikhet skulle en uppgörelse med palestinierna resultera i ett fullt arabiskt erkännande av Israel och dess rätt att leva i fred. Kompromisslöshet från ­Hamas eller någon terroristgrupps sida skulle övervinnas av en övergripande arabisk vilja att hindra vidare våld och förbättrar situationen för palestinierna.

Vi behöver inte ge upp hoppet om en permanent fred för Israel och frihet och rättvisa för palestinierna om tre grundläggande villkor respekteras:

1. Israels rätt att existera - och leva i fred - måste erkännas av palestinierna och alla andra grannar.

2. Dödandet av oskyldiga människor genom självmordsattacker och andra våldshandlingar måste upphöra

3. Palestinierna måste få leva i fred och värdighet, permanenta israeliska bosättningar på deras mark är ett stort hinder för att uppnå detta mål.

Jimmy Carter var USA:s president åren 1977–81. Under hans ledning övervakade The Carter Center/National Democratic Institute det palestinska valet som hölls i januari 2006.
Översättning: Henrik Berggren
© Project Syndicate and
The Council on Foreign Relations