Freds- och konfliktforskaren Wilhelm Agrell uppmanar regeringen:

"Stöd inte ett krig som föder terror"

En amerikansk-brittisk attack mot Irak är i det närmaste oundviklig. USA övergår från ett krig mot terrorism till det rakt motsatta, ett krig som riskerar att föda terror. USA kommer med berått mod att stärka just de stämningar i arabvärlden som man säger sig vilja försvaga. Sverige bör inte, direkt eller indirekt, stödja ett krigsföretag som saknar en sammanhängande och begriplig folkrättslig, säkerhetspolitisk och humanitär motivering, skriver freds- och konfliktforskaren Wilhelm Agrell.

Fjärde medeltida korståget mot Palestina spårade ur på ett tidigt stadium. Det berodde inte på bristande militära resurser eller oklar ledning. Venetianerna, den dominerande sjömakten i Medelhavet under 1200-talet, tyckte att kriget för att befria de heliga platserna denna gång lämpligen kunde börja med att det bysantinska riket krossades. Erövrandet och plundrandet av det kristna Konstantinopel var visserligen inte teologiskt klockrent. Men bytet blev rikt och de maktpolitiska positionsframflyttningarna i östra Medelhavsområdet betydande.

Världen befinner sig nu på en deprimerande och förnedrande åskådarplats i väntan på ett krig mot Irak som inget tycks kunna stoppa. FN:s vapeninspektörer har börjat verka och Irak har överlämnat den med all sannolikhet sista slutdeklarationen av landets kapacitet för framställning av biologiska och kemiska stridsmedel. Detta skulle i ett annat läge ha kunnat vara betydelsefulla steg men riskerar nu att i realiteten bara bli en liten kuriositet som snart kommer att vara dränkt i dånet från det annalkande kriget.

USA, den makt som i detta fall suveränt bestämmer över krig och fred, inledde i somras förberedelserna för kriget med målsättningen att en gång för alla krossa Saddam Husseins regim, inte för att åstadkomma ett godtagbart besiktningsprotokoll. Den militära styrkeuppbyggnaden syftar inte till att tvinga Irak till efterlevnad vad gäller vapeninspektioner utan till krig. Detta är helt i enlighet med det strategiska koncept Bush-administrationen lagt fast och som innebär ett skifte till principen om förebyggande anfall mot regimer som man anser utgör framtida potentiella hot.

Kriget är i det närmaste oundvikligt och orsaken till detta är enkel: Styrkeuppbyggnaden kan liknas vid en lång uppförsbacke som efter en kort tid följs av en nedförsbacke. Inte ens supermakten USA kan hålla så stora militära resurser samlade och operationsdugliga under någon längre tid.

I augusti 1914 innebar mobiliseringen av Europas arméer att krigsförberedelserna kom att diktera de politiska besluten. 2002 innebär hangarfartygsgruppernas och förrådsfartygens avseglande ett val som endast kan stå mellan krig och förödmjukande återtåg. Nedräkningen har för länge sedan börjat.

Det världskrig mot en osynlig motståndare som USA deklarerade den 12 september 2001 har nu alltså lett fram till Bagdad. Den inledande krigsinsatsen i Afghanistan blev en framgång - men inte i första hand för de amerikanska vapnen utan för Norra alliansen som i skydd av bombmattorna kunde ta hem spelet och vinna det mångåriga inbördeskriget mot talibanregimen.

Gentemot den osynlige motståndaren är det svårare att precisera resultat. Tusentals terrorister, möjliga terrorister och andra misstänkta har tagits av daga eller fängslats. Men är det många eller är det få? Går det över huvud taget att bedriva ett krig mot terrorismen som ett världsomspännande militärt fälttåg?

Riktigt var Irak kommer in i bilden är inte lätt att begripa och argumenteringen är på denna punkt så osammanhängande att den är svår att kritisera. Inga trovärdiga kopplingar mellan den irakiska regimen och terrordåden den 11 september 2001 och därefter har presenterats. Detta kan inte tolkas på annat sätt än att det inte existerar något sådant underlag eftersom det annars omgående skulle lagts fram för FN:s säkerhetsråd och åberopats för att motivera ett anfall mot Irak folkrättsligt.

Detta leder fram till den första allvarliga invändningen mot ett krig.

Ett amerikansk-brittiskt krig mot Irak utan reellt internationellt stöd och utan begriplig koppling till bekämpandet av faktisk terrorism kommer med stor sannolikhet att försvaga och i värsta fall bryta upp det internationella samarbetet på detta område. USA övergår från ett krig mot terrorism till något som alltmer avtecknar sig som det diametralt motsatta, ett krig som i sin förlängning riskerar att föda terrorism.

Detta är ännu tydligare utifrån de regionala konsekvenserna av ett krig. USA kommer med berått mod att stärka just de strömningar i arabvärlden som man säger sig vilja försvaga, samtidigt som detta med stor sannolikhet blir fallet med de regimer och samhällsskikt som hittills varit USA:s bundsförvanter. Det är här de verkligt stora riskerna med ett andra Irakkrig, och framför allt en efterföljande militär närvaro, avtecknar sig. Vilka regimer i regionen tror USA kommer att kunna hålla sig kvar om de stödjer en amerikansk ockupation av ett arabiskt land?

Bakom krigsplanerna finns en större global strategi. Regimen i Bagdad skall bytas ut, Irak sättas under förmyndare, oljan tillföras världsmarknaden, Mellersta Östern "stabiliseras" och världen bli en bättre plats. Demokratin behöver inte vara beroende av svårgripbara gradvisa processer utan kan installeras uppifrån genom att de som står i vägen fysiskt pulvriseras.

Detta bygger på ett fundamentalt feltänkande. Den sydvietnamesiska regimen föll inte samman därför att den var odemokratisk utan därför att den som USA-beroende marionett saknade legitimitet. President Karzai i Afghanistan må vara hur välklädd och demokratisk som helst - han kan endast hållas vid liv så länge han omges av amerikanska livvakter.

Idén att successivt fylla världen med amerikanska militärguvernörer, vicekungar och den goda sidans Quislingregimer återspeglar en gränslös naivitet. Vill vi för alltid kompromettera demokratin som politiskt system och förhållningssätt måste detta vara den mest effektiva metoden.

För det internationella samfundet kan det i extremfall vara nödvändigt att tillgripa våldsmedel. Detta gällde i slutet av Bosnienkriget och borde ha gällt inför folkmordet i Rwanda. Men det handlar just om extremfallen, den rutinmässiga användningen av krig som universalinstrument i den internationella politiken sedan slutet av 1990-talet är i grunden något helt annat.

Ett krig mot Irak kommer rimligen att medföra mycket stora förluster - åtminstone för förloraren. Till detta skall fogas de okalkylerbara och okontrollerbara följderna av krigshandlingar, ett sammanbrott av den irakiska staten och av en vidare destabilisering i hela regionen. Det finns inget rimligt humanitärt syfte som rättfärdigar ett sådant hasardspel.

Sverige delar åskådarplatsen med många andra. Vi kan inte påverka förloppet, vad vi däremot kan påverka är vårt eget förhållningssätt till det och därmed vårt framtida agerande internationellt.

Jag anser att Sverige skall kunna delta i och även vara en drivande kraft i verkliga humanitära interventioner. Varje sådan insats innebär emellertid ett mycket stort ansvar politiskt, militärt och humanitärt för de liv som direkt och indirekt sätts på spel.

Sverige bör också samarbeta för att förebygga, försvåra och bekämpa internationell terrorism. Det handlar både om nationella säkerhetsintressen och internationell solidaritet. Inte ens de mest missgynnade har något att hämta i den slags värld terroristerna vill skapa.

Men Sverige bör inte stödja ett krigsföretag vars direkta och indirekta effekter för den berörda civilbefolkningen varken utgör en central planeringsförutsättning eller låter sig påverkas av utomstående, ett krig som dessutom saknar en sammanhängande och begriplig folkrättslig, säkerhetspolitisk och humanitär motivering. Sverige bör inte heller direkt eller indirekt delta i en process som raserar viktiga och mödosamt uppbyggda internationella konventioner och normsystem.

För ett litet land har självständiga bedömningar och ställningstaganden i centrala internationella frågor en betydelse som går långt utöver själva sakförhållandena eller möjligheterna till inflytande. Det är genom dessa ställningstaganden som landets ledning visar medborgarna att man förmår hävda nationella intressen, också i en tid då mycket av en tidigare självklar suveränitet överlåtits till andra.

Wilhelm Agrell