| Genteknikens
fula tryne |
I
Atterboms tänkande speglar naturen först och främst det
ideala. Atterbom har i enlighet med sin panteistiska ådra en ljusare
syn på naturen än den gnostiskt präglade Stagnelius. Atterbom
förmår, som panteistiskt influerad, bättre uppskatta sinnevärlden,
då han anser att den är besjälad. Naturen visar det mystiska, ursprungliga gudaväsendet. Stagnelius naturbegrepp är
mer materiellt än Atterboms. Naturen symboliserar enligt främst
den förre ett avfall från en högre, tidigare existens.
Denna tanke hämtade Stagnelius från tysken Böhme och dennes
franske efterföljare Saint-Martin. Hela naturen får, genom att
bli underkastad ständig förändring, lida med människans
fall. Den är drabbad av sorg och saknar det självmedvetande som
krävs för att själv lyfta sig till det På samma sätt har själen genom sin försyndelse förlorat sin skönhet. Människans har dragit med sig naturen i sitt fall från preexistensen. I mindre utsträckning har naturen själv vållat detta fall. Stagnelius tillmäter skalden viss förmågan att höja naturen. Det värdefulla i naturen är inte oberoende av skaldens verksamhet. Naturen blir således helt innehållslös då skalden lyfter sin hand från den. I sitt förfall är naturen ändå en storslagen reminiscens av sitt ideala förflutna. |
|
|
e-post |
||