|
titelblad
artiklar
avhandling
biografi
länkar
|
Romantiken kan ge intryck av att
vara en senväg i mänsklighetens
utveckling mot en allt klarare uppfattning om världen och avmystifiering
av förmoderna föreställningar. Jag finner att den svenska
romantiken uttalar åtskilligt av intresse även för vår
tid och framtiden. Mitt intresse för Atterboms
och Stagnelius
livsåskådning och livskänsla, kommer sig i
mångt och mycket av att jag tycker mig kunna se en tydlig
överensstämmelse mellan de bådas filosofiska spekulationer
och deras inställning till livet på jorden. Per Daniel Amadeus Atterbom föddes 1790 och växte upp i Åsbo
i Östergötland. Han levde och verkade under större delen av
sitt liv i Uppsala. Atterbom ägnade sig
åt att skriva skönlitteratur, litteraturkritik och historia. Atterbom var under lång tid den fosforistiska
rörelsens mest framträdande gestalt, som dess främste poet och
talesman. Rörelsens språkrör var främst tidskriften Phosphoros som utgavs 1810-13. Senare blir Atterbom i tur och ordning professor i såväl
filosofi som estetik. Närapå jämnårig med Atterbom föddes Erik Johan Stagnelius 1793. Han
växte upp i Gärdslösa på Öland. Liksom Atterboms var Stagnelius far präst. Efter avlagd
kansliexamen bosätter sig Stagnelius i Stockholm, där Stagnelius
var offentlig tjänsteman på Ecklesiastikkontoret. Stagnelius
höll sig i det stora hela utanför striden mellan den nya och gamla
skolan. Att Stagnelius ställde sig utanför de litterära
strider Atterbom och hans fosforister
gav sig in i, har snarare att göra med Stagnelius personlighet än
verkliga åsiktsskillnader mellan denne och Atterboms
så kallade "nya skola". Stagnelius var en olycklig,
något avvikande figur. Han dog 1823, delvis till följd av
långvarig sjukdom och missbruk av opium och alkohol. Den svenska
romantiken lät sig inspireras av den tyska, idealistiska filosofin. Ett
bestående avtryck från den romantiska perioden är att en
omsvängning i litterärt intresse i Sverige sker från den
franska till den tyska kultursfären. Norden - dit man inräknade
Tyskland - stod för det karga, rena, äkta, den djupa filosofin. Atterbom och Stagnelius är typiskt romantiska skalder
som i relativt liten utsträckning sprider sina gracer över andra
skolbildningar. Andra tidens huvudgestalter såsom Geijer och
Tegnér, var mer splittrade. Atterbom
vänder sig ofta mot typiska upplysningsdrag, såsom vad han
uppfattar vara ett överdrivet nyttotänkande och en
själlös religiositet. Det ligger nära till hands att
karakterisera den avfallsmyt vi finner hos
många romantiker, som en metafor för vad de kan ha uppfattat som
upplysningens avfall. Med detta skulle avses ett avfall från religion
och idealism in i materialism och gudsförnekelse. Fransk-klassicismen
delar upplysningens optimism, vilken kontrasteras mot romantikens pessimism.
Romantiken längtar till det översinnliga, för vilket det
förflutna, exempelvis medeltiden, blir en symbol. Det förflutna som
förkroppsligar denna romantikens längtan efter det
översinnliga, är i sig själv en idealbild. Medeltiden är
inte bara de riddare som räddar väna jungfrur, står i gunst
hos en rättmätig konung, fruktar den ende guden och dräper
onda drakar. Den är också digerdöd, vidskepelse och
korstågsmassakrer. Ja, mitt hjerta
tillhör det Förflutna, mitt hufvud det
tillkommande, och det som man kallar närvaro är, för mig,
egentligen icke till. Hjerta, det är det
tidiga 1800-talet, romantiken och dess känslosvall. Hufvud,
det är 1700-talet med dess förnuftsdyrkan och tilltro till
framåtskridande. Detta är ett gott exempel på slitningarna
hos Atterbom mellan det nya och gamla.
Platon som vattendelare
Från Platon och nyplatonismen följer båda de två
stämningslägena i romantiken, vilka vi kan kalla det ljusa och det
mörka. Dels kan Platon tolkas så att vi i sinnevärlden inte
kan uppnå något värdefullt och att vi inte bör
fästa oss vid det förgängligt sköna som finns där,
dels till glädje över att det fullkomliga faktiskt existerar
någonstans. Världen innehåller såväl en
ändlig - fallen - som en oändlig aspekt, speglande det ideala. Atterbom tar främst till sig det ljusa inom
platonismen, medan Stagnelius betonar det mörka. Det ljusa
sönderfaller vid en närmare granskning av romantikens alster i
två bitar; först en transcendental känsla, en längtan
till något överlägset denna värld. Romantikern
gläds över att sinnevärlden trots allt avspeglar
idévärlden. Denna föreställning kallar jag adagio. Alternativet
är en glädje över just den värld man lever i, vilken
här benämns livsbejakelse. Således talar vi om tre livsattityder, det mörka eller Weltschmerz, adagio,
samt livsbejakelse. Vi upptäcker betydelsen av att författaren
ställer krav på sig själv på viss konsistens mellan
inspirationskällor, livsåskådning och livsattityd,
för att uppnå något slags intellektuell harmoni. Det är
främst en skildring av livsattityden som jag
avser att uppnå, då livsåskådning och
inspirationskällor behandlats åtskilligt i tidigare arbeten om
svensk romantik.
Adagio -
Stagnelius
I adagio-känslan är sinnevärlden en
gudomlig uppenbarelse av idévärlden. Glädjen i livet
står främst att finna i en längtan till ett mer idealiskt liv
bortom denna värld. För att kunna skåda det sköna,
måste människan i möjligaste mån försöka
förgudliga sig själv, en tanke hämtad från Plotinos. För Stagnelius är denna vilja
istället en hybris och grund till avfallet. Den sinnliga kärleken
är ett försök att realisera det omöjliga; den är fenomen-människans dåraktiga strävande
att bliva Gud. Stagnelius ser kärleken till kvinnan som ofullkomlig och
underlägsen. Kärleken till kvinnan borde blott tjäna som
reminiscens av det högre, förlorade livets kärlek. För
Stagnelius står det klart att kärleken mellan människor
är evigt förmäld med en brist, medan kärleken i naturen besvaras.
Ju högre lif, ju större kval du
röner.
Adagio -
Atterbom
I Lycksalighetens ö låter Atterbom sin
hjälte Astolf, mot slutet ångra att han
inte besvarat Felicias kärlek, då han uppfattat denna kärlek
som jordisk, medan hans hjärta hörde det ideala till. Astolf i Lycksalighetens ö drabbas av spleen
över att vara den avancerade intellektuella individ han är. Det
för romantikern karakteristiska, livliga fantasilivet
omöjliggör världslig lycka. Tack vare att något heligt
slumrar inom människan, kan konstnären höja de fallna till
himlen. Råämnet för konstnärens verksamhet är
materiellt och han lyckas tygla detta. Konstnären förmår
behärska naturen. Konstnären förvandlar alltså det
materiella till något idealt, vilket för romantikern är ett
helt fenomenalt förvandlingstrick. I romantikens beundran för
behärskandet av naturen, kan spåras reminiscenser av
upplysningstankar. I det tidigare fallet rör det sig dock inte om att
tvinga naturen, utan att vädja till det djupast liggande hos denna, att
väcka det slumrande, andliga i naturen. Naturen är
dessförinnan nödvändighetens rike, medan konsten, samt
historien, där n stora människan verkar, är frihetens
domäner. Poesi är bland konsterna den friaste och högsta
formen, vilken förmår höja sinnevärlden till det eviga.
Konsten, långtifrån att imitera det sköna i naturen,
tvärtom är den princip, som gör denna skön. En i dvala
liggande intelligens, stiger naturen från den dova sömnen. Fosforisterna uppfattade sig leva i gryningstimmarna till
en ny poesins stortid, som skall föra ut ur
Nyttans jernålder. Vi finner en
utvecklingstanke, där människan i trappsteg når allt
högre. Sådan optimism uppfattar vi såsom tillhörande
upplysningen och det senare 1800-talets utvecklingstro.
Den anses däremot i allmänhet inte vara ett karakteristiskt drag
för romantiken. Detta är ett exempel på att de båda
epokerna delvis överlappar varandra. 1817 beger sig Atterbom
på en resa till Tyskland och Italien. Denna resa är ett gott
exempel på Atterboms benägenhet till
aktivitet. Han tror på möjligheten att själv företa sig
något kreativt, medan Stagnelius inte tilltror
resandet någon frälsande kraft. Uppgivenheten passiviserar honom.
Livsbejakelse
- Atterbom
En ljusare och gladare livsattityd än
längtan till är livsbejakelse, ett mer oförbehållsamt
njutande av sinnevärlden. Naturen lever. Gud är identisk med eller
existerar i sinnevärlden. Ett adekvat uttryck för denna attityd
är ett extrovert sinnelag. Livsbejakelsen förekommer hos
främst Atterbom, men kan inte anses vara
karakteristisk för varken våra båda huvudpersoner eller
svensk romantik i gemen. De exempel på ljus livssyn vi finner, beror
främst på att sinnevärlden uppfattas såsom ägande
kvaliteter liknande idévärldens. Det rör sig alltså
snarare om en längtan till än livsbejakelse. Atterbom
begränsar sig främst till längtan till och livsbejakelse. Inte
heller Atterbom är dock alltigenom ljus. Hans
ljusa världsåskådning paras med en melankolisk personlighet.
Weltschmerz
– Stagnelius
Precis som i adagio, är det primära för känslan av
Weltschmerz inte denna värld, utan något ovan det timliga. Med
detta begrepp avser jag till skillnad från adagio en längtan
primärt från sinnevärlden, snarare än till något
bättre. Weltschmerz är en smärta, som romantikern erfar,
då hans högspända ideal möter den krassa verkligheten.
Anlag till Weltschmerz finns redan före denna plågsamma
sammanstötning. Weltschmerz är en känsla som appellerar
främst till introvert lagda individer. När romantikern inte finner
någon harmoni mellan det ideala och det reella flyr han in i sig
själv. Denna livsattityd är av allt att
döma den mest typiska för romantikern och i synnerhet för
Stagnelius.
Romantikerns
flykt ur känslan av Weltschmerz
I likhet med längtan, kan vi vad gäller flykt, tala om en flykt
till och en flykt från. Flykt till innebär en flykt inåt mot
den egna fantasivärlden. Med flykt från avses en flykt utåt,
till världen utanför. Romantikern sjunker gärna in i de egna
idéerna. Detta sker med hjälp av aparta, livsnegativa
föreställningar. Hos såväl Stagnelius som Atterbom finner vi myten om de rena idéernas
avfall. Tanken går bland andra att spåra till Platons Symposion, Plotinos, olika gnostiska författare, Böhme och Schelling. Den
ligger också nära bibelns berättelse om syndafallet, vilket
även hävdas av Atterbom och Stagnelius.
Hos 1600-talsteosofen Böhme, som inspirerat
såväl Atterbom som Stagnelius, gör
sig den första människan skyldig till avfallet genom sin
åtrå till kvinnan. I sagospelen Fågel blå och
Lycksalighetens ö förfäktar Atterbom
åsikten att den jordiska kärleken är ett trappsteg för
att nå det eviga. Kärleken mellan människor beskrivs av
Stagnelius däremot som orsak till människans avfall från Gud.
Men alla människor äro brottsliga - alla hava de vandrat över
glömskans flod. Vari mänsklighetens gemensamma felsteg
består, hava vi sett; det är formens självsmäktiga
differentiering med väsendet, kärleken till kvinnan. Därigenom
blir människan materiell från att ha framlevt en andlig existens i
paradiset. Det jordiska sköna sammanblandas med skönhetens
idé. Huvudpunkten är en mystisk förening mellan de
två, i uråldern åtskilda delarna
man och kvinna. En annan form av flykt är till föreställningen
om den ideala naturen. I vår tid berövas begreppet natur sitt
andliga värde. Den fysiska naturen är idag inte fri från
mänskliga konnotationer, utan benämnes ofta miljö, det vill
säga ianspråkstagen av människan.
Naturen betraktas som en resurs. Stagnelius talar i dikten Allt sen
människor först om materiens slagg. I sina ljusare stunder
uppfattar Stagnelius att naturen uppvisar ideala drag, en mystisk
överensstämmelse med en högre verklighet. Detta skulle kunna
uttryckas som att världen inrättats med ett intimt samband mellan
andligt och materiellt, så att dessa båda dimensioner inte skall
parasitera på varandra, utan hjälpas åt. Vi hamnar
alltså i en holistisk föreställning av kropp och själ
som två sidor av samma mynt. Splittringen mellan materiellt och andligt
är återvunnen. I praktisk livsföring kan vi av allt att
döma karakterisera Stagnelius missbruk av alkohol och opium som en
introvert flykt, då Stagnelius snarare söker en sinnenas
dövning, än en sinnenas njutning. Flykten från är
något oegentlig, oäkta, då den saknar inre harmoni med
själva känslan Weltschmerz, då Weltschmerz till skillnad
från denna sorts flykt är introvert. Praktiskt visar sig denna
extroverta flykt i Atterboms upptagenhet med den
stora uppgiften att återkalla en morgonrodnad för poesin.
|