Liberal debatt, 2001
| biografi |
riskbenägenhet tillåts spela fritt, kan bli dyrköpta. Naturligtvis kommer många investeringar i informationsteknik bli lönsamma, och bära på framtidens näringsliv, men utgifterna har blivit väldiga. Inte minst för att anställda skall våga ta risker ger många företag sina företagsledare och nyckelpersoner incitament såsom optioner, och trygghet i form av fallskärmar. Att locka företagsledare till att initiera djärva projekt kan annars vara svårt. Om risktagande saknas, skapas inget nytt, utan resultatet blir endast konventionellt. Risktagande kan ge revolutionerande förändring, medan försiktighet oftast endast ger upphov till mindre nya idéer. I optimistiska perioder, och områden som Silicon Valley är att förlora pengar, eller gå i konkurs inte ett nederlag. Stigmatiserande är där istället att aldrig ha spänt bågen. IT-bubblan hade antagligen minskat i omfattning om kulturen i kiseldalen inte var så positiv till misslyckanden. I det antiauktoritära Silicon Valley finns minst lika bra stötdämpare för misslyckanden som i välfärdsstaten. Medan alla som kan investerar för fullt i högkonjunktur är lågt risktagande opportunt i lågkonjunktur. I orostid drar många investerare bort sitt kapital. Optimistiska decennier av risktagande, kraftigt stigande börskurser och investeringar som 1920- och 80-talen, les années folles och "det glada åttiotalet" avslutades båda med börsfall och ekonomisk kris. Riskbenägenhet i entreprenörskap har både för- och nackdelar. De flesta individer väljer att följa auktoriteter för att minska risken att göra misstag. För att möta minsta möjliga motstånd anpassar man sig. Som Pierre Bourdieu påpekat, har varje generation sin uppsättning arga, unga män. Unga är mer benägna att bryta mot samhällets normer. Yngre har ofta inte hunnit internalisera samhällets normer, utan handlar mer självständigt än äldre, som under decennier integrerats i samhället. Med åren blir människor mindre förtjusta i förändring, och obenägna att ta risker. Vilken inställning som ger störst avkastning och samhällsnytta är en kvistig fråga. Det konventionella har ett positivt värde. Konventioner begränsar individers handlingsutrymme, men skapar därigenom förutsägbarhet och förenklar samarbeten. Olika länder har olika entreprenörskulturer, och i vissa samhällen accepterar misslyckanden utsträckning respektive. I Japan kan en affärsman som misslyckas ta sitt liv, och förväntas åtminstone gråta, vilket svenskar fick förundras över på TV, då japanska bankdirektörer härom året intygade sin förkrosselse. Även i Sverige var en gång i tiden motgång belagt med skam. Under 1800-talet kunde en konkursad svensk affärsman ta sitt liv, oavsett om han som Kreuger hade fört människor bakom ljuset eller inte. Själva fiaskot ansågs vara omoraliskt. Denna gamla tradition står mot en ny riskbenägen. Den tilltagande ungdomskulten har gjort att de äldres försiktighet får stå tillbaks för yngres risktagande. I och med 1968 års revolt mot borgerliga traditioner kom återhållen försiktighet och ordning att förknippas med en auktoritär människosyn. Puritanska dygder övergavs. Det blev mer opportunt att ta risker. Då IT beskrevs som den näring som gestaltar framtiden, tycktes det vara ett klokt risktagande att hoppa på tåget, även om det medförde kortsiktig, finansiell risk. IT-företagare har odlat en självbild av att vara unga, vilda och experimentlystna. Namnet på den bok IT-entreprenören Johan Staël von Holstein skrev, "Inget kan stoppa oss nu! - en generation tar över", uttrycker denna självmedvetna hybris. Att ta risker visar på mod, och är idag populärt såväl i affärslivet som i människors val av idrottsaktiviteter. Avantgardet vill leva farligt i adrenalinstinna idrotter, och riskabla affärsprojekt i den nya ekonomin. I Japan, men även i vår egen tidiga kapitalism, var den vinnande modellen för anställda att livet ut vara trogna ett företag. Att byta arbetsgivare ansågs tidigare visa på en obeständig karaktär, men uppfattas idag som en merit. Nu tillämpas den successiva polygamin i att ofta byta anställning. Den flexible medarbetaren som inte skräms av att otroget byta herre är en risktagare som stimuleras i dagens näringsliv. Risktagande är ett uttryck för människors kreativitet. Okonventionella idéer sammanfaller ofta med vad som enligt rådande uppfattning betraktas som dålig moral. Innovation inom såväl affärs- som kulturliv kan därför dömas som omoralisk. Detta kan drabba såväl genteknik, som att avbilda alltför nakna barn. Skador förorsakas ibland av den som tar stora risker, och inte endast finansiella skador. Inte minst under 1900-talet uppfanns nya, kemiska ämnen i snabb takt. Det har experimenterats med nya material som asbest och PCB som senare visat sig skada människor och annat levande. Ju större risktagande, desto större risk. Risker hör till all näringsverksamhet, men nu förväntas alla ta risker med sina inkomster. Individer inspireras av socialstatens nedrustning till att, genom frivilligt sparande till pensionen, och införande av eget val till premiepension, påta sig större ansvar för den personliga välfärden. Annars hör det till den svenska förmyndarstaten att inte låta individer ta risker i privatlivet. Endast med tvekan anförtros människor att köpa alkohol på helgerna, och vi tillåts inte sitta i bilar utan säkerhetsbälte. Skillnaden mellan att ta risker helt på egen hand, och riskera andras hälsa och välgång är viktig. Vuxna människor borde ha rätt att själva fatta beslut om vilka risker de vill och vågar ta. Att kärnkraft inte tvingas ta detta fulla ansvar är mycket olyckligt. Svenska politiker tar sig rätten att besluta vilka risker allmänheten skall påtvingas och vilka de inte får ta i sina högst personliga liv. Det borde vara tvärtom. |
|
| e-post | ||