|
|
|
|
Artikeln censurerad av Umeå kommun
2002 Varför artikeln inte
ställdes ut på NorrlandsOperan Artiklen utställd på Antikvariat & Bokhandel i Umeå
november 2002 i väntan på polisingripande |
Individualismen uppenbarar sig som massfenomen i vissa territorier, vilka kommit att belägra människan med kulturnegativitet som vapen. Den som inträder i dessa offentliga rum uppmanas att vara nog i sig själv. Några krav ställs inte på denna konsument, annat än i uppmaningen att söka sig en omedelbar tillfredsställelse av, om så krävs, självsuggererade behov. Den hegemoniska bekvämlighetsfilosofin har ersatt livet självt med livsstilen som bärande idé. I livsstilshysterins kölvatten upprättas självupptagna lyckomaskiner. Var och en bygger sig ett Schlaraffenland utifrån olika, främst kvantitativa preferenser. Denna kollektiva individuation drabbar ett samhälle i förfall. En narcissistisk människa föds, som säger att: "det moderna samhället finns. På det bygger jag min trygghet, självkänsla och identitet. Jag behöver inte försvara det vidare." Var och en sin egen lyckas slav; så har den senmoderna människan tagit gestalt i en oanständig rättfärdighet. Såsom varande orättfärdigt utpekas allt som inte uppfyller individens krav. Det med naturen överensstämmande utdöms däremot som orättfärdigt. Det rättfärdiga är vad som kan avkrävas den Mammon som har förmågan öka kvantiteten av det materiellt gripbara. Vardagsmänniskan är en skönande som speglar sig i glansen av sin egen ynkedoms självtillräcklighet. Hon har en härligt dynamisk nukänsla av att surfa fram genom framtidens löftesrika ängder i nuflödets epicentrum. Framsteget har blivit normalitetens tankefigur, för att vi skall glömma vad som utgör kvalitativa framsteg. Massmänniskan har blivit sin egen Gud. Detta monstrum ställer sig inför sig själv i den döde Gudens ställe och ställer maktanspråk som alls inte borde ankomma dödgrävaren. Den moderna människan håller hårt på sin subjektiva attityd, men bryter alla gränser av allmän giltighet. Hennes självhävdelse tar sin ansats i en styvnackad, men hållningslös hållning. Skaparförmågan brister och förstörelselustan frodas. Med trivsel som härskri är hon fast förankrad i det subjektiva. Hon är fattig på idéer och vilja, men överlastad med personliga intressen. Hon är full av skäl, men saknar själ. Denna vardagsmänniska känner vällust i att avspegla den viljelösa politiska korrektheten för dagen, vilken befriar henne från det essentiella kravet att existera i vilja och med vilja. Denna trivselfilosof ställer en barriär av liknöjdhet mellan sin avundsjuka materialism och avvikande föreställningar. Hon frånsäger andra rätten att misskreditera hennes val av den specifika mängden multimediekonsumtion att vegetera i. Massmänniskan lider av en annan typ av hybris än den som inspirerar till missionerande, men hur kunna missionera ett blott kvantitativt budskap? I detta ligger ju ingen kvalitativ skillnad eller upphöjelse att bibringa medmänniskan, bara en uppsättning föreställningar som alla vill dela; nämligen de som förkunnar den egna förträffligheten och ofelbarheten. Sådana fåstaviga slagord kan massmänniskan låta fukta även andras läppar; att självförhärligande hävda sig leva i enlighet med sig själv och sin egen bestämmelse. I denna tid härskar puritansk renlighetshysteri med en moral utformad efter det liv man rent praktiskt råkar föra. Man framhärdar i rättfärdigandet av sig själv och sina egna konforma handlingsmönster, som vore dessa den käraste bland egendomar. Slumpen blir lag och det egna radhuslivet yttersta normgivare. Någon yttre instans fordras inte för egotisten. Vi kan ställa hårdare krav på den västerländska kulturens arvtagare. Det puritanska sågar bort alla myter som tynger samvetet. Det rena samvete materialisten så vinner är en skänk från djävulen. Varje skuldmedvetenhet blir för den hysteriskt rättfärdige ett misslyckandets kainsmärke. Den personliga integriteten har kommit att omfatta värderingar som förut delats. Denna pluralism har eroderat grunden för en sammanhållen mänsklighet. Detta puritanismens rike befinner sig i ett plågsamt självdöende, som manifesteras i det medelmåttighetens stridsrop som går ut på att förflyktiga allt fast och sänka allt högt. Rättfärdighetshetsen får mången att lugnas av varningstexter på cigarettpaket. Den valda regimen ansvarar för att njutningen inte är mer än vällovligt hälsovådligt. Det är blott en smärre synd att fela om det sker under den sekulära myndighetens överinseende, så kan livets inneboende otrygghet förträngas. Massmänniskan väljer att lära sig den politiska korrektheten från förmenta auktoriteter. Till skillnad från traditionella auktoriteter lever dessa nya herrar under pseudonym, vilket gör att den auktoritetsbefriade, jämlika nutidsmänniskan inte grips av det äckel som annars vore på sin plats mot de nya översteprästerna. För att frigöra sig från den ångest som kravet på materiell framgång och annan normalitet framkallar, tillgrips ständigt nya stimulanser. Likt den fullfjädrade cynikern hos Oscar Wilde känner nittiotalsmänniskan the price of everything and the value of nothing. Dessa realister av dagens värld uppfattar sig alla som individuella, men blir aldrig annat än individuella ting. Det är en integrerad del av massmänniskans psykologi att förneka sin normalitet. Må hon lida av klåda, utan att kunna klia sig! Här krävs ett återuppväckande av romantiken, och i dess förlängning medeltidens andliga individualism. Till sin hjälp i strävan efter något större har romantikern kontakten med det översinnliga. I romantiken finner vi detta i en platonsk eller rättare nyplatonsk medvetenhet om idévärlden och vår egen skentillvaro. Vi måste ständigt jämföra det futtiga, ofullkomliga nuet med en drömtillvaro i vardande. Massmänniskan har bara ork att relatera sitt liv till mediala bilder. Endast mot dessa kan hon sträva, framåt tror hon. Istället väljer hon den till synes enklaste lösningen, som hetsar sensibiliteten till underkastelse. Den smärtsamma medvetenheten om det transcendenta ställer krav på den medvetna. Här finner vi en anarkistisk individualism vars väsen är värdighet, inte materia. Hon har en tragisk men samtidigt heroisk inställning till livet. Den måttlöst torra och svårsmälta rationalism som en gång inbjöd till en romantisk uppgörelse, är lika hotande idag som då. Den unkna småborgerligheten sipprar fram ur folkhemmets katakomber. Mer utbredd än någonsin är samhällets krav på utslätning av det fundamentalt individuella; det som inte låter sig uttryckas i kvantitativa termer. Det romantiska utgör hoppet om att nå en vändpunkt i massifieringsprocessen; det fönster som kan vädra ut unkenheten. |
|
|
|
|
|
|