Naturen
|
I Atterboms tänkande speglar naturen först och främst det
ideala. Atterbom har i enlighet med sin
panteistiska ådra en ljusare syn på naturen än den gnostiskt präglade
Stagnelius. Atterbom förmår, som panteistiskt
influerad, bättre uppskatta sinnevärlden, då han ser den som besjälad.
Naturen visar det mystiska, ursprungliga gudaväsendet. Stagnelius naturbegrepp är mer materiellt än Atterboms. Naturen symboliserar enligt främst den förre
ett avfall från en högre, tidigare existens. Denna tanke hämtade Stagnelius
från tysken Böhme och dennes franske efterföljare
Saint-Martin. Hela naturen får, genom att bli underkastad ständig förändring,
lida med människans fall. Den är drabbad av sorg och saknar det
självmedvetande som krävs för att själv lyfta sig till det ideala. Naturen
har inte längre samma genuina skönhet. På samma sätt har själen genom sin försyndelse
förlorat sin skönhet. Människans har dragit med sig naturen i sitt fall från
preexistensen. I mindre utsträckning har naturen själv vållat detta fall.
Stagnelius tillmäter skalden viss förmågan att höja naturen. Det värdefulla i
naturen är inte oberoende av skaldens verksamhet. Naturen blir således helt
innehållslös då skalden lyfter sin hand från den. I sitt förfall är naturen
ändå en storslagen reminiscens av sitt ideala förflutna. |
||
|
|
|
|
|
|
|
|