Inte trodde vi att vi Dig skulle mista
att ögon som strålat så klart skulle brista
Denna minnes sida är tillägnad våran älskade son Robin som lämnade oss när han var två år.
Våran lilla son föddes den 26 November 1999 på Akademiska Sjukhuset i Uppsala.
Han växte upp till en liten solstråle som alltid hade ett leende på sina läppar.
Han är älskad utav många och är idag otroligt saknad utav många.
Men Söndagen den 3 Mars 2002 förändrades våra liv för alltid.
Vi hade lagt Robin för natten.
Insvept i hans ”mullis” som var ett örngott somnade han sött.
Men efter några timmar vaknade Robin ock kräktes, men somnade om igen.
Det blev en ny dag och Robin var väldigt matt och blek hela den morgonen.
På eftermiddagen hade Robin blivit snabbt sämre, hans läppar började bli blå
och han var så matt att han inte orkade stå på benen, utan rasade ihop.
Jag ringde efter taxi och vi åkte till akuten.
Där sa läkarna nästan rakt upp i ansiktet att man var dåliga föräldrar genom
att Robin nästan hade gått ner 2kg på lite över ett dygn.
Men vi hade gjort allt, gett han vätska i små mängder.
Han älskade mandariner och jag hade gett honom det.
Men ingenting fick stanna kvar i kroppen.
Vi fick åka vidare till Akademiska Sjukhuset som ligger sex mil bort.
Där fick vi komma upp på intensiven direkt för uppvätskning.
Jag kommer ihåg att jag skulle gå och ringa min man
och berätta att dom hade satt Robin på dropp.
När jag kom tillbaka och såg in genom glasdörrarna till Robins rum så funderade
jag över varför det var så många läkare och sjuksköterskor runt Robins säng.
Jag möttes inne på rummet av en sjuksköterska som bad mig gå ut ifrån rummet.
Hon berättade att Robin hade fått hjärtstillestånd.
Jag greps av panik och började skrika och be henne släppa mig, för hon försökte lugna mig.
Jag tänkte att, aldrig att jag överger mitt barn.
Jag bad till Gud att snälla rädda min son.
Och det kändes som om Robin kände min smärta och rädsla och min önskan,
för hans lilla hjärta började att slå.
När Robins hjärta började att slå började vår svåra kamp, utav förtvivlan, rädsla och hopp.
Läkarna berättade för oss att det nästan hade tagit
tio minuter för dom att få igång hans hjärta.
Och dom kunde inte riktigt förklara för oss varför han fick ett hjärtstopp.
Det enda dom kunde säga var att dom trodde att kroppen fick en chock
utav vätskan Robin fick i droppet och att det var därför hjärtat stannade.
Dom sa även att Robin behövdes läggas i respirator och att dom skulle söva ner
honom och kyla ner honom bara för att kroppen inte skulle behöva ta skada.
Att dom skulle kyla ner honom till en temp på 33 c var för att försöka förhindra
några eventuella hjärnskador.
Robin skulle vara nersövd i två dygn, sedan skulle han väckas upp.
Efter nästan två dygn hade sömnmedlet börjat gå ur kroppen och Robin vaknade till,
men läkarna var tvungna att söva ner Robin igen eftersom han hade så låg kropps temp.
Efter fyra till fem timmar var det dags för Robin att vakna.
Men när han öppnade sina underbara blå ögon så tittade inte han på oss,
utan bara stirrade rakt upp i taket.
Han reagerade lite när han hörde en helikopter landa på sjukhus taket,
för han älskade ju helikoptrar.
Han försökte att vända sig emot ljudet, men klarade inte det.
Jag sa till en sköterska ”vad är det som har hänt?”
En läkare kom in på rummet och sa att dom skulle göra en undersökning för
att se hur pass medveten Robin var utav rörelser och ljud runt om honom.
Testet visade att Robin var så långt ifrån vakenhet och var mer nära medvetslöshet.
Dom trodde att Robin hade ett ökat hjärntryck, att hans hjärna svällde och
att blod inte kunde passera upp till dom viktigaste delarna i hjärnan.
Dom opererade Robin och satt in en tryckmätare i Robins pannben.
Och det visades att hans hjärna svällde.
Läkarna sa att dom var tvungna att söva Robin igen för att försöka få ner
trycket i hjärnan, men dom sa också vilka risker som kunde finnas.
Antingen kunde Robin bli handikappad, eller till och med dö.
Vi ville inte tro på det till en början, men tyvärr så var
vi tvungna att inse att läkarna hade rätt.
Vår lilla älskade Robin skulle dö ifrån oss.
Ingenting fanns att göra och Robin blev hjärndöd.
Respiratorn stängdes av 10 dagar efter att Robin kom in på sjukhuset.
Vi valde att aldrig obducera Robin, vi ville ha honom lika hel och fin som
den dagen för 2 år sedan när han föddes.
Men vi hade kontakt med läkarna och nu idag så vet vi varför Robin blev så sjuk.
Han fick ett allvarligt virus som heter ROTA viruset, och genom det fick han
in streptokocker i blodet som resulterade i blodförgiftning.
Mamma & Pappa