15 Mars 2002

Läkarna kom in på vårat rum och berättade att dom skulle stänga av din respirator.

Att det bara var den som höll dig vid liv.

Dom frågade om vi ville göra någonting tillsammans med dig innan allt skulle vara över.

Vi klippte en lock från ditt hår.

Sedan undrade läkarna om vi ville stänga av respiratorn, men vi ville inte.

Det skulle kännas så fel.

Vi lämnade ditt rum medan dom gjorde dig fin.

En halvtimme senare fick vi komma tillbaka.

När vi kom in på ditt rum så var det tända ljus runt dig.

Du låg i din säng och såg så fridfull ut, med knäppta händer.

Inga slangar, inga maskiner som gav ifrån sig ljud.

Vi tog upp dig och höll dig i våran famn, och aldrig ville vi släppa taget om dig.

För vi visste att när vi skulle lämna dig så skulle vi aldrig mera få hålla dig i våran famn.

Men livet stannar inte och när vi tre timmar efteråt lämnade dig och kom hem, så möttes vi av en isande känsla.

Dina leksaker låg precis lika utspridda som den dagen då vi åkte till sjukhuset.

Vi kände oss så tomma.

Timmarna gick och blev till dagar som blev till veckor.

Hemma gjorde vi ordning en liten minnesplats.

En minnes plats med ett kort på dig, dina nallar och ljus.

Varje kväll tände vi ljuset för dig och berättade hur mycket vi älskade dig.

Vi började att förbereda oss inför din begravning.

Vi hade bestämt att vi ville se dig en sista gång när du låg i din kista.

Några dagar innan begravningen åkte vi till gravkapellet för att se dig.

Vi hade med oss din snuttefilt som var ett örngott sedan hade vi med oss din favorit nalle, en rockande och dansande teddybjörn.

Jag tog din hand som var så kall och jag önskade att jag skulle få känna värmen ifrån dig en sista gång.

Den 27 Mars 2002 begravdes du i Söderfors kyrka.

Det var så vackert i kyrkan, alla blommor, alla ljus.

Dina dagis fröknar var också där, och dom skänkte en gåva till SOS barnbyar för att hedra minnet efter dig.

Efter cermonin gick vi i ett tåg med din kista och vi sänkte ner den.

Där tog vi vårat sista farväl utav dig vår älskade Robin

Så önskad.

Så älskad.

Så saknad.

Det har gått två år nu sedan du  lämnade oss.

Och vi kan än idag inte förstå det, det kunde inte läkarna heller.

Men dom gjorde allt som stod i deras makt att försöka rädda dig, även fast det fanns högre makter som tog dig ifrån oss.

En utav våra bearbetningar har varit att göra denhär hemsidan.

Vid alla högtids stunder har vi gjort om den.

För oss är den en öppen dagbok som beskriver våra innersta och starkaste känslor.

Där vi bara kan vara oss själva.

För när man upplever en sån här sak att förlora sitt barn så präglas ens liv utav hat, besvikelse, och framför allt sorgen.

Och det viktigaste är att aldrig tränga undan sorgen för det kommer ändå en dag när allt kommer över en.

Tre månader efter din begravning hade din gravsten kommit.

Det var så fint  vid din grav.

Månaderna gick och det blev din födelsedag.

Den dagen då du skulle ha fyllt tre år.

Vi ville göra så mycket för dig den dagen, baka tårta, slå in dina presenter.

Men det enda vi kunde göra var att köpa en vacker bukett till din grav och tända ljus för dig.

Jag minns också den första julen utan dig.

Vi klädde julgranen dagen före julafton.

Och framför granen ställde vi ett kort på dig.

Det blev ett nytt år och alla hjärtans dag.

Vi alla som älskar dig samlades runt din grav.

Vi smyckade med blommor.

Och dina kompisar på dagis hade gjort ett hjärta till dig.

Barnen sjöng också för dig din låt ”blinka lilla stjärna”.

Och vi hade en tyst minut för dig.

Den låten gick du och nynna på nästan hela dar.

Tänk så mycket tid och så många år som togs ifrån oss.

Varje dag vi dukade fram en extra tallrik till dig, men platsen efter dig var och kommer att förbli tom vid vårat bord.

Och idag väntar jag ditt lilla syskon.

Jag vet att du hade tagit emot ditt syskon med öppna famnar.

För du var och är världens underbaraste lilla kille med världens goaste hjärta.

Vi älskar dig och saknar dig.

Mamma o Pappa