| Royal Air Force
- 80 år 1998 // Av Daniel Karlsson Almanackan visade första april 1918. Runt om i Europa rasade det stora kriget. Visst fanns det många skeptiker till sammanslagningen mellan Royal Naval Air Service och Royal Flying Corps. Flyget skulle aldrig få någon betydande roll i krigföringen - det var så det hade låtit. Skapandet av det nya flygvapnet genom fusionen av marinens och arméns flygande enheter tydde på något annat. The Royal Air Force skulle vara obunden andra försvarsgrenar. Vid födelsen kunde man räkna in 67 000 man och 3 000 flygplan, och med dessa inleddes ett massivt bombardemang mot militära och industriella installationer i Tyskland. Även om flygplanet visade upp sin potential som krigsmaskin så var förlusterna mycket stora. När freden kom till Europa stod Storbritannien med ett flygvapen på 23 000 flygmaskiner, av vilka ett hundratal var luftskepp, och en personalstyrka som nu räknades i hundratusental. Chefen för flygvapnet, Hugh Trenchard och ofta kallad RAF:s fader, fick kämpa hårt för att behålla ens en spillra av den forna organisationen. Kriget var ju trots allt den sista stora väpnade konflikten på vår del av jorden. Trodde man. Det brittiska väldet hade intressen i vitt skilda delar av världen. Flygvapnet fick här en ny, "polisiär" roll. Rebeller i Somalia, övervakande av det nya landet Irak, Palestinakonflikten, Indien, Afganistan. Flygplan som Hawker Hart och bombaren Handley Page Heyford tog efterhand över efter konstruktioner som Bristol F2B Fighter från världskriget. Även hangarfartygsbaserade torpedbombaren Fairey Swordfish såg dagens ljus, ett flygplan som skulle bli betydelsefullt i en framtida storkonflikt. Överlag var det uselt med framåtskridande på konstruktionssidan. Schneider Cup-tävlingarnas värde för flygteknikens utveckling bör inte underskattas. Åtskilliga gånger var det Supermarines sjöflygplan som tog hem trofén, flygplan som låg till grund för Spitfire. Lyckligtvis var framsyntheten hos flygvapenledningen god och man byggde ut flyg-, tekniker- och officersskolorna. Som skolflygplan användes bland annat Avro 504 och Avro Tutor. Andra
Världskriget 1940 utkämpade RAF sina mest betydelsefulla strider någonsin - kampen om hemlandet. Slaget om Storbritannien kommer för all framtid vara förknippat med Spitfire. Vid tidpunkten fanns dock flygplanet enbart vid ett fåtal divisioner. Som bekant var det Hurricane och i mindre skala Boulton-Paul Defiant som fick bära den tunga bördan, vilket de gjorde med bravur. Tyskarna insåg snart att de måste ändra strategi och inledde de nattliga räderna mot London. Bombdivisionerna i RAF hade som alltid hög prioritet. De mindre maskinerna som användes i krigets början ersattes av tunga fyrmotoriga plan som Handley Page Halifax och Avro Lancaster. Genom en rasande effektiv produktionsapparat kunde man mot slutet av kriget flyga över Tyskland med hundra och åter hundra bombplan i en enda räd. Inom RAF:s marina flygenhet är säkerligen Short Sunderland en av de mest kända flygplanstyperna. Tillsammans med Catalina, Walrus och en uppsjö andra flygplantyper stod Kustkommandot för räddningsuppdragen till havs, och inte att glömma, ubåtsjakten. Utan den nya mystiska apparaten som kunde lokalisera ubåtar hade landstigningen i Normandie kanske fått ett helt annat slut. Uppfinningen gavs förkortningen RADAR. Den grundläggande flygutbildningen i RAF genomfördes i stort sett uteslutande på de Havilland Tiger Moth. Senare i utbildningen fick eleverna avancera till, och med, den lika omtyckta North American Harvard. Till sina transporter använde flygvapnet i första hand C-47 Dakota, en typ som senare skulle spela en viktig roll i luftbron till Berlin. Den betydligt mindre Westland Lysander var ursprungligen avsedd för lätt attack, men med sina fina start- och landningsegenskaper kom typen väl till användning för transport av hemliga agenter till och från fientligt område. Efterkrigstiden De första jetjaktplanen, såsom Gloster Meteor och dH Vampire, hade introducerats i krigets slutskede. Snart följde Venom och senare allvädersjakten Gloster Javelin. Under Koreakriget stod det klart att RAF behövde ett helt nytt plan som kunde stå upp mot de vassa Mig-planen. Resultatet blev den klassiska Hawker Hunter. Planet lanserades under femtiotalets tidiga år och används faktiskt ännu idag inom RAF som målflygplan. En betydligt mer udda fågel var RAF:s första överljudsjakt, English Electric Lightning. Maskinen som började användas under tidigt sextiotal hade en fantastisk stigförmåga. I slutet på sextiotalet introducerades även McDonell Douglas F-4 Phantom. Planet användes till början av nittiotalet då standardjaktplanet inom RAF blev Panavia Tornado. I den tyngre
divisionen kom English Electric Canberra att starta sin
karriär i början på femtiotalet. Typen användes som
spanings- och bombflygplan och planet var kapabelt att bära
kärnvapen. Ute till havs fanns även RAF:s Avro Shackletons och från slutet av sextiotalet Hawker Siddeley Nimrod. Som radarspanare används numera Boeing E-3D Sentry. På transportsidan gick man från DC-3 via ett flertal Hawker Siddeley-konstruktioner till de Havilland Comet och senare Vickers VC10, Lockheed Tristar och självfallet C-130 Hercules. I många år använde RAF den mycket omtyckta de Havilland Chipmunk för grundutbildning av nya elever. Senare mantlades denna roll precis som i Sverige av Scottish Aviation Bulldog. Den senare jetutbildningen bedrevs på Vampire, Hunter, Jet Provost och från början av sextiotalet Folland Gnat. I slutet på sjuttiotalet blev BAe Hawk standardjetmaskinen vid RAF:s flygskolor. Modern tid Nästa gång RAF stod på krigsarenan var det tillsammans med en världskoalition. Inom två dygn efter den brittiska regeringens beslut att sända styrkor till Persiska viken var de första Tornado-planen på plats i Saudiarabien. Tillsammans med de små, vassa Jaguar-maskinerna utförde de attacker djupt inne över irakiskt luftrum. Över Gulfen övervakade Nimrod-spanare varje rörelse på och under ytan. Totalt hade brittiska flygvapnet som mest 158 flygplan och ungefär 5 500 personer på plats i Mellanöstern. Under den första veckans attacker visade sig RAF:s standardtaktik för anfall mot flygplatser vara förödande - men inte bara för fienden. Tornado-planen flög på lägsta höjd i överljudshastighet, men den karga öknen förmådde inte ge dem något skydd. Taktiken ändrades snart till förmån för höghöjdsbombningar men detta ledde till att RAF hade de största förlusterna av koalitionens flygvapen. Sex flygplan och fem besättningar förlorades. Senare på nittiotalet har RAF bidragit med hjälpsändningar till Sarajevo och övervakande av de skyddade luftzonerna över forna Jugoslavien, samt återigen, patrullering i Persiska viken. Under hela detta årtionde har RAF liksom de flesta andra flygvapen fått känna på ordentliga nedskärningar. Man har avskedat en mängd personal och gjort sig av med flygplan. Vidare har ett flertal baser stängts, bland annat i utlandet. Idag har RAF baser i Tyskland och Kanada samt på Cypern, Gibraltar, Ascension och Falklandsöarna. Totalt har flygvapnet ett tusental flygplan. Framtiden för RAF kommer innebära fler nedskärningar. Enligt "the Strategic Defence Review" som utkom i juli kommer man att bli av med 36 stridsflygplan. Men flygvapnet kommer också att få tillgång till Royal Navys två framtida hangarfartyg på 40 000 ton, nya tunga transportplan (C-17) och de utlovade 232 Eurofighter-planen. Det är ingen risk att landet glömmer bort sitt flygvapen, som den där sommaren på 40-talet räddade landet från att bli en del av Tredje riket.
|