Skärmsegling över Röda havet

Jag ser ner på det pepsodentgröna havet fyrtio meter under mina solbrända, sandiga fötter. Båten i vilken min navelsträng är fästad påminner om en leksak i ett badkar. Selen stramar åt kring låren när skärmen då och då rycker till i den kraftiga vinden. Ordet som kretsar i mitt huvud likt pelikanerna cirklar kring fiskodlingen nedanför, det ordet börjar på f och slutar på -ridfullt.
Av Daniel Karlsson
Hela förmiddagen har jag väntat på att vinden skall mojna. De mysigt bohemiska killarna och tjejerna vid strandklubben tycker nog jag är lite underlig som är så otålig på att få komma upp i luften. Amerikanskan med det där typiskt amerikanska leendet försöker lugna ner mig och berättar om de erkänt glupska hajarna i viken; bestar på både en och flera meter som väntar med öppna klaffar när linan går av och jag handlöst faller ner i det djupa, djupa havet. Skadad för livet som jag är tillägger hon snabbt och lika amerikanskt; "just kidding".
Smaklös humor känner visst inga gränser här och någon minut senare är det dags igen. När jag precis lämnat över betalningen, i förskott naturligtvis (hajarna?), påpekar den kedjerökande mannen i den läbbigt sjaskiga skjortan att det är OK, jag kan gå nu. Ett girigt leende sprider sig på hans läppar. Jag grimaserar tillbaka och går ner mot båten.

Hangarfartyget

Så kommer vi iväg till sist. Den mullrande dieseln i aktern, solen i ögonen, ett bultande hjärta och mitt ressällskap i fören. De verkar helt nöjda med att få sig en tur ut på sjön. Båten gungar kraftigare ju längre ut i viken vi kommer och farten är om inte imponerande så åtminstone snäppet över snorkeltakt. Å andra sidan är det betydligt mer storslaget att i makligt tempo simma bland korallrevens fiskar i sina tusentals färger.
Ett par minuters färd från stranden stannar vi hastigt och den kedjerökande mannen i den läbbigt sjaskiga skjortan gör i ordning skärmen på flightdeck. Ja, det råkar faktiskt vara en ovanligt passande benämning. Båten är i aktern utrustad med en plattform modell större som snabbt får flygaren att associera till hangarfartyg och ...åh, Top Gun.

Jag ser genom den saltstänkta huven hur manskapet på däck gör redo min F-14 TomCruiseCat för start. Dödsbringande missiler hängs på under de rakbladsvassa vingarna och ångkatapulten kopplas in. Tornet ger klart för start på sitt knastriga flygspråk. Snabbt för jag fram gasreglagen till deras ändlägen och känner hur kraftigt planet vibrerar, det står och stampar, otålig som en fjättrad tjur med kärleksproblem. Efter en sista kontroll avfyras katapulten och tusentals hästkrafter sätts i aktion. Jag pressas hårt mot stolen när startbanan rusar iväg under planet, jag känner hur det snurrar i huvudet, fartygsdäcket försvinner plötsligt ur sikte och vi är i luften.

Lyftet

Om sanning skall råda märker jag aldrig ens när fötterna lämnar plattformen och vinschen börjar mata ut. Särskilt "cool" känner man sig inte heller. Snarare är jag innerligt glad att vi är så långt ut från land att ingen nyfiken strandflanör kan urskilja ens identitet. Det var åtminstone så det kändes tidigare då selen just kopplats ihop med skärmen och jag trippade runt på däcket i en veritabel trandans för att inte tappa balansen. Men nu, ett par meter över båten och stigande, känns det stadigt. Det påminner lite om att flyga helikopter. Även om känslan av att verkligen flyga inte riktigt vill infinna sig vet jag att detta är mitt element. Det är bara i luften jag kan andas.

Färden uppåt den av slöjmoln täckta himlen fortsätter ryckvis. Båten och den kedjerökande mannen i den läbbigt sjaskiga skjortan krymper för varje sekund. Tystnaden här uppe är om uttrycket tillåts - bedövande. Ett svagt motorljud från den nu nästan stillastående båten och ett lätt viskande från skärmen är allt som hörs. Då och då fladdrar det till i duken. Jag ser mig ut över landskapet.

Främling över djupa vatten

I näsans riktning ligger Eilat och Israel. Med sina stora hotell alldeles vid strandkanten är staden lätt att känna igen även från luften. Strax till höger ses gränskontrollen till Jordanien och staden Aqaba. Alldeles nedanför ligger en jordansk patrullbåt och i högt i luften kretsar vad jag antar är en motsvarande flygmaskin. Detta är verkligen inte rätt tillfälle att kränka jordanskt luftrum. Må vinden inte vända.

Jag vrider huvudet ännu mer åt höger och i diset syns de avlägsna bergen i Saudiarabien. Över vänstra axeln skymtar Egypten och Sinai. Om sångaren Sting kände sig som en främling i reggaejazziga "Englishman in New York" vill jag låta hälsa, att det knappast går upp mot detta. Tänk dig själv denna höstbleka skandinav dinglandes över vågorna som smeker stränder i fyra länder. En spännande känsla när man tänker efter.

Fast det behöver man ju å andra sidan inte göra. Det räcker gott med att bara njuta av utsikten. Längre ut i viken ser jag två artfränder. Som små svampar, dock inte av den ätliga sorten, kryper de upp på himlavalvet. Jag avundas dem. Min tid börjar rinna ut i sanden, denna sand som i ökenområdena fyller en tredjedel av Israel. Plötsligt går det upp för mig att det går nedför. Meter för meter kommer båten och den kedjerökande mannen i den läbbigt sjaskiga skjortan allt närmare. Nedfärden går bekvämt. Så plötsligt och helt oväntat smäller det till. Bang! Övertygad om att linan gått av står mitt enda hopp till avsaknaden av kött på mina ben. Hajar äter väl bara ordentligt köttrik mat ...eller? Någon sekund senare står det emellertid klart att jag slipper delta i ett experiment av den sorten, hur mycket det än varit till gagn (agn?) för mänskligheten. Linan är hel och allt verkar under kontroll. Det var bara vinschen som släppt en centimeter eller två, tre.

Landningen

Nedkomsten blir helt odramatisk och snart står jag där på däck, befriad från eller berövad på eller bedövad av selen. Under mina badbyxor lyser röda streck där remmarna stramat åt. Färden in mot land går fort när alla upplevelser skall förmedlas till färdsällskapet. Alldeles för snart landar vi intill strandklubben och mannen, ni vet han i den läbbigt sjaskiga skjortan, hoppar snabbt ur och tänder en cigarett. Jag står kvar en stund, ser ut över det glänsande Röda havet, känner vinden som smeker mitt salta hår och frossar i ett minne oförglömligt.
Parasailing eller skärmsegling är en otroligt populär sysselsättning på utländska och företrädesvis badvänliga turistorter. Frågan är varför denna härligt enkla form av flygning inte slagit ut större även i Sverige. Allt som krävs är en villig arrangör som håller med båt och vinsch. Kostnaden är måttlig, upplevelsen härlig och det bästa av allt är att man varken behöver certifikat eller flygerfarenhet. Kort sagt - flygning för alla. Det är detta jag vill kalla folkflyg.