Skatten
i öknen - israeliska flygvapenmuseet
Vi står
i Negevöknens grovkorniga sand. Den milda vinden smeker försiktigt
mitt hår och jag är tacksam. Det är brännande hett
och inte ett moln syns på den azurblå himlen. Det snurrar lätt
i huvudet och jag dricker oavbrutet av mineralvattnet för att uthärda
solen och hettan. Marken är fattig på vegetation och inte en
endaste gång under våra utfärder i den israeliska öknen
har vi fått syn på några andra djur än fåglar
och beduinboskap. Ändå sägs det finnas liv inunder, i den
skyddande kylan under decimetrar av sand och grus.
Av Daniel
Karlsson
Mitt i hjärtat av öknen,
utanför universitetsstaden Beer Sheeva, ligger Hazerims flygvapenbas.
Flygtrafiken är intensiv och inflygningarna exakta. Det israeliska
flygvapnet balanserar fortfarande på gränsen till total perfektion.
Som ett av de yngsta och samtidigt kanske mest prövade flygvapnet
i världen är beredskapen, personalens kompetens och utrustningen
ständigt på topp. De vet utifrån erfarenhet vad det krävs
för att vinna i krig - skicklighet och inte minst, tur. Ett numerärt
överläge är också användbart - och det är
just detta som är staten Israels ändlösa försvarsdilemma.
Ty landet är inte mer än dryga tjugo tusen kvadratmeter stort,
och av detta är två tredjedelar ofruktbart ökenlandskap.
Samtidigt härbärgerar staten Israel ungefär fem miljoner
invånare. Landets grannar, å andra sidan, är anmärkningsvärt
stora. Och stygga.
Sedan statens födelse i november 1947 har israelerna utkämpat
åtskilliga bataljer mot kringliggande stater. De kanske mest kända;
Suezkrisen, sexdagarskriget och Yom Kippur- eller oktoberkriget. De mindre
sammandrabbningarna är oräkneliga. Det råder därmed
inget tvivel om att det israeliska flygvapnets historia är såväl
omfattande som blodig. Som utomstående besökare måste
erkännas att det ofta är svårt att förstå glorifieringen
av kriget och dess hjältar. Samtidigt får man hålla i
minnet de otroliga oddsen och resultaten.
DC-3, trogen tjänare av det israeliska
flygvapnet.
På bilden ett något ovårdat exemplar.
Flygvapenmuseet
Sedan 1991 har det israeliska flygvapenmuseet
varit öppet för allmänheten. Tanken med museet är att
ta vara på de flygplanstyper som tjänat landet och förmedla
flygvapnets historia. De historiska samlingarna intill Hazerim-basen är
bland de mest innehållsrika i sitt slag, och den största delen
är lokaliserad utomhus. Det torra ökenklimatet skyddar de över
hundra flygmaskinerna som alla på ett eller annat sätt spelat
en roll i historien. Flera av planen är fortfarande i luftvärdigt
skick och används vid högtidligheter och evenemang. De flesta
maskinerna härrör från den tidiga jeteran, plan som Gloster
Meteor, Dassault Ouaragan och Mystére. Den klumpiga bombaren Vatour
finns också bevarad i ett flertal exemplar.
I museets ytterkanter kan man göra
riktiga guldfynd.
Här en rad av gamla T-6:or.
Militärtjänstgöring
Många av besökarna på
museet är värnpliktiga som ges ett tillfälle att sätta
sin egen, hårda tjänstgöring i ett historisk sammanhang.
Landets militära policy är stenhård och männens tjänstgöringstid
är cirka tre år. Kvinnorna kommer något lindrigare undan,
knappt två år. Under hela denna period är de personligt
ansvariga för sina vapen. Detta förklarar den för en europé
ovanliga synen av vapen även i den israeliska vardagen. Det är
en underlig känsla att se flickorna och pojkarna som går ner
för att spela volleyboll på stranden, alla med geväret
över axeln.
Det är samma underliga syn som möter oss vid museet. Personalen
består till stor del av kvinnliga värnpliktiga. De möter
upp vid ingången och frågar om vi vill ha guide. Samtidigt
meddelas att det är strikt förbjudet att fotografera flygplan
i luften. Hemkommen till Sverige skulle jag senare upptäcka att jag
brutit mot detta förbud. Trafiken i luften är så intensiv
att det är en omöjlighet att inte få med konturerna av
Magister, Skyhawk och Mirage som små prickar ovanför museiplanen.
Vid ingången erbjuds vi också ta del av den informationsfilm
som visas i en luftkonditionerad Boeing 707. Flygplanstypen som var i tjänst
från början av sjuttiotalet kom att genomföra en mängd
viktiga uppdrag, men få av dem blev omskrivna. Planet på museet
är dock ett undantag. Maskinen agerade som flygande högkvarter
vid den uppmärksammade Entebbe-räden 1976, då israeliska
elitsoldater fritog gisslan i ett kapat Air France-plan med 250 passagerare.
Operationen bedöms som en av världens mest lyckade militära
aktioner och teorierna om anledningen till framgången har varit många.
Bara för några veckor sedan kom jag av en slump över en
artikel, där israelerna påstods fått assistans av övernaturliga
krafter!
Ett av museets exemplar av Spitfire,
i vinglippt version.
En annan individ är det svartmålade plan som flögs av Ezer
Weizman.
Stjärtpartiet på bilden tillhör en Vatour.
Ett land i krig
Flygvapnets historia går
tillbaka till tiden före statens bildande. Underjordiska rörelser
genomförde regelbundet mer eller mindre subventionerade och sporadiska
attacker. Planen man använde var mestadels av typen Auster och Tiger
Moth. Efter avslutat mandat lämnade britterna kvar en del materiel
och ett mer officiellt flygvapen kunde bildas. Man plockade ihop vad man
kunde få tag i, havererade och erövrade maskiner pusslades samman
till flygbart skick. På detta vis lyckades man få flera Spitfire
i luften. Så småningom lyckades man från Tjeckoslovakien
köpa fler Spitfire och den av Avia licenstillverkade Messerschmitt
Bf 109. Exemplar av båda dessa typer finns bevarade på museet.
Planen smugglades in i landet på många konstiga sätt.
Vissa skeppades in under benämningen jordbruksredskap, andra flögs
in från platser så avlägsna att de tangerade planens maximala
räckvidd.
Vid de första stridigheterna under frihetskriget 1948 deltog Messerschmitt-
planen i en avgörande aktion mot de egyptiska trupperna. En pansarkolonn
befann sig endast ett par mil söder om Tel Aviv och hela statens existens
stod och föll med utfallet av de unga piloternas flygningar. Den 29
maj gick man till attack med fyra maskiner. Bakom spakarna satt förutom
två frivilliga judar och en numera legendarisk provflygare också
Ezer Weizman. Samme Weizman som senare blev chef för flygvapnet innan
han sadlade om till politiken och fick titeln president. Attacken kom som
en total överraskning för egyptierna, vilka tvingades retirera.
Bron där anfallet genomfördes kom i fri översättning
att kallas för "ända hit"-bron.
Messerscmitt Bf 109
Mer flygplan
Senare fick man tag i mer materiel
från främst Storbritannien och USA. Fem stycken Beaufighter-bombare
smugglades in under täckmanteln att de var på väg till
en filminspelning i Skottland (!). Planens effektivitet var på grund
av bristen på reservdelar låg och varje attack var en utmaning.
En av maskinerna sköts ner under en låg och snabb bombning i
öknen och piloten dödades. Vraket låg gömt under sanddynerna
i 45 år innan det fördes till museet, där det visas till
minne av de utländska frivilligpiloterna, "mahal". Det kan
tilläggas att de två övriga besättningsmedlemmarna
i Beaufightern fortfarande saknas.
Tre Boeing B-17 "Flygande fästning" fördes in från
USA i början av 1948. Redan under flygningen till Israel genomfördes
det första uppdraget då bomber släpptes över Egyptens
huvudstad Kairo. Mellan 1951 och 1955 köptes dessutom 99 stycken De
Havilland Mosquito, vilka aktivt kom att delta under Suezkrisen, eller
Sinai-kampanjen som israelerna kallar kriget. Av dessa typer finns idag
bara rester kvar; den övre kanonen från en B-17 och motorpaketen
från en Mosquito.
Kalles
kusiner
Under femtiotalet och senare kom
en mängd skilda typer av flygmaskiner att köpas in från
utlandet, då huvudsakligen Frankrike och Förenta Staterna. Efter
andra världskrigets slut fanns en mängd surplus att handla och
det var billigt och enkelt. En uppsjö T-6 Harvard och Boeing Stearman
fann på detta vis vägen till Israel. Planen användes till
grundläggande skolning men fick ofta även utföra rena stridsuppdrag.
En historia med dubbelt svensk anknytning är köpet av 25 stycken
P-51 Mustang från svenska flygvapnet under tidigt femtiotal. Maskiner
av samma typ köptes även in från Italien och USA. De användes
under Suezkriget 1956 då israelerna erövrade ett stort ökenområde.
Idag finns bara fyra maskiner kvar i landet. Då en av maskinerna
stals från museet i november 1986 är det extra tråkigt
att planet enligt israelerna (med flera) numera flyger i Sverige som uppvisningsfavoriten
Gul Kalle. Turerna kring planet och dess ursprung har varit många,
men senast vid flygvapnets 70-årsjubileum på Ljungbyhed förra
sommaren kunde Gul Kalle ses i luften.
Hör denna Mustang egentligen hemma
i Hazerim?
Det sista ordet lär ännu inte vara sagt.
Se även reportaget om (svenska) flygvapnets
70-årsjubileum.
1967 och 1973
Leveransen av den första Ouragan
markerade inledningen på ett långt och på vissa sätt
kärleksfullt förhållande mellan den franska flygindustrin
och det israeliska flygvapnet. Förutom Sud Aviation som försåg
landet med bombaren Vatour och helikoptrar var det storindustrin Dassault
som levererade de flesta typerna; Ouragan, Mystére, Mirage. Piloterna
kom att älska de här maskinerna, i synnerhet Mirage. Det var
dessa plan som utgjorde ryggraden under sexdagarskriget 1967.
Israelerna visste att grannländerna var på väg att gå
till attack när man natten till den 5 juni beslutade om en överrumplande
manöver. Klockan kvart i nio på morgonen gick man under radiotystnad
till attack mot nitton flygfält i Sinai och på andra sidan Suezkanalen.
När dagen var till ända kunde ett imponerande resultat visas
upp - 500 arabiska maskiner hade skjutits ner. Detta skall ställas
mot de 20 maskiner som israelerna förlorade.
A-4 Skyhawk
- en av flygplanstyperna som användes under de stormiga 60- och 70-talen.
Sex dagar senare var striderna över och Israel hade kontrollen
över Sinai, Västbanken och Golanhöjderna. Inte sedan 1945
hade luftstridskrafter spelat en så stor roll inom krigföringen.
Men i oktober -73 kom vedergällningen. Mitt under den judiska högtiden
Yom Kippur gjorde araberna ett massivt anfall på flera fronter. Israelerna
förlorade under de första dagarna över femtio flygplan och
2500 man. Trots det otroliga numerära underläget på tolv
mot en lyckades israelerna till slut återfå luftherraväldet.
Räddaren i nöden var deras flygande materiel som till skillnad
mot fiendens SU-7, Mig-17 och Mig-21 var moderna konstruktioner såsom
F-4 Phantom, A4 Skyhawk och Mirage V. Det sistnämnda byggdes efter
en blockad av israelerna själva, med den franska konstruktion som
grund. Ritningarna var stulna.
Nationell flygindustri
De goda erfarenheterna av Mirage
hade 1971 lett fram till den moderniserade versionen "Kfir".
Planet byggdes av den inhemska flygindustrin Israeli Aircraft Industries,
IAI. Maskinen som var utrustad med en liten nosvinge hade goda prestanda
och kom att användas under många år. Ett flertal maskiner
av denna typ finns idag att beskåda på museet. Se bilden
i ingressen.
Framåt mitten av åttiotalet var det dags för nästa
modifiering av en utländsk konstruktion. Denna gång var det
amerikanska F-16 som fick stå modell för "Lavi". Åter
var det konceptet med nosvinge som prövades. Planet var tänkt
att ersätta Phantom och Skyhawk och komplettera F-16 i jaktflygrollen.
Projektet kom aldrig längre än till flygutprovning, men av de
tre prototyperna flyger man fortfarande med en. Prototyp nummer två
finns att beskåda på museet i det skick den kom efter dess
28:e och sista flygning.
Israeli Aircraft Industries "Lavi"
Idag är jaktflyget koncentrerat till F-16 och F-15. Att man med
dessa maskiner fortfarande håller formen bevisades på ett överväldigande
sätt vid en sammanstötning med det syriska flygvapnet i juni
-82. Enligt trovärdiga källor sköt man ner 80 fiendemaskiner
mot förlusten av en egen.
Ovärdeliga
skatter
Det är först när
man avlägsnar sig från det ordinarie utställningsområdet
som man finner de verkliga guldkornen. Eller skall vi kanske säga,
sandkornen. Utspritt i ökenområdet kring museet finner man nämligen
en mängd maskiner som lämnats åt sitt öde. I veritabla
ormgropar ligger resterna av T-6:or, Stearman, DC-3 och en uppsjö
exemplar av skolflygplanet Fouga Magister. Dessutom finner jag vid min
exkursion en förvriden och grånad Mustang. Dessa historiska
plan borde förtjäna ett bättre öde än att bli
liggande i öknen. Ledningen för museet verkar ha samma åsikt,
men i det ständigt ansträngda militärpolitiska läget
kan utgånget materiel naturligtvis inte prioriteras. Det är
synd, för åtskilliga maskiner är i såpass bra skick
att de kan fås luftvärdiga.
Ett underligt land
Solen steker inte lika hårt
längre när vi går ut genom grindarna. Ett sista "bye"
till vakterna och vi ger oss av med Avis luftkonditionerade Skoda. På
vägen in till Beer Sheeva ses en Skyhawk smyga tätt över
öknen i riktning mot Hazerim. En stund senare skymtar i fjärran
sex tunga attackhelikoptrar över beduinområdena i stadens utkant.
Någon timma senare möter vi en fem, sex stycken Fouga Magister.
De passerar alldeles över vägen på femtio meters höjd
och jag kan ana siluetten av piloterna i det lila skymningsljuset. Troligen
genomför de ett patrulluppdrag - gränsen mot Jordanien är
bara ett par kilometer österut. Det stora luftskeppet som vi vid två
tillfällen sett sväva någon mil västerut över
Negevöknen är nu borta. Solen försvinner bakom de röda
bergen och det öde landskapet bäddas in i ett kompakt mörker.
Det är ett märkligt land, Israel. Öken och döda
hav, religion. Ett land i ständig konflikt.
