Historia

Den 6 mars 1936 träffades några framsynta herrar hemma hos landskanslisten Gustav Karlsson i Bier-Sjöbergs fastighet vid bryggaregatan i Hässleholm. Det var målarmästaren Gösta Lundberg, bankkamrer Arne Nilsson samt kamrer Per-Yngve Svensson. Vid träffen föddes idén om en fiskevårdsförening. Målet var att främja fisket och fiskevården i Finjasjön. För detta fordras god vattenvård och miljövård. Vid träffen beslöt man, att sända ut kallelse till intresserade personer för ett sammanträde på Café Cecil den 12 mars.

På sammanträdet den 12 mars 1936 infann sig 40-talet personer. Gustav Karlsson redogjorde för det katastrofala fiskbeståndet i sjön. Han förordade åtgärder som utsättning och romkläckning. Däremot var han inte beredd, att i början gå in på frågor om fiskerätt och liknande. Han upplyste, att fiskerätten var uppdelad på byalag.

Efter en stunds diskussion, som avspeglade ett stort intresse för sjön och dess status, beslöt man på förslag av N.O.Hagdahl, att bilda Finjasjöns fiskevårdsförening.

Samma dag, således den 12 mars 1936, bildades Finjasjöns fiskevårdsförening, som vid starten fick 36 medlemmar. Årsavgiften bestämdes till två kronor per medlem.

Framåtanda präglade ochså det framtida föreningsarbetet. Det var verkliga eldskälar och de flesta namnen fanna kvar i föreningens ledning nära nog en mansålder.

Föreningen fick fart redan vid starten eftersom man redan vid det första sammanträdet beslöt skaffa och sätta utromkläckningslådor.

Det blev en hektisk dag för initiativtagarna. Efter mötet sammanträdde nämligen styrelsen för att konstituera sig. Föreningens förste ordförande blev Gustav Karlsson.

Gösta Lundberg fick i uppdrag, att skaffa en modell för och låta tillverka romkläckningslådor. Det var sannerligen en händelserik dag för de män, som kände sig kallade att värna om Finjasjöns framtid.

Den höga aktiviteten i inledningen av föreningen var ingen temporär företeelse. Redan den 18 april hade man beslutat köpa in 10 000 gäddyngel genom fiskmästare Isacsson till ett pris av 2.50 kr per tusen yngel.

Kraftverkens förbannelse för vandringsfisken hade också nått våra trakter. En minskning av åltillgången ansågs bero på, att Spånga kraftverk under en följd av år inte haft någon funktionsduglig ålyngelledare.

Föreningen beslöt uppvakta länsstyrelsen. Tydligen var det redan då en huvudlös naturförstöring. Den 28 juli beslöt styrelsen sända en skrivelse till länsstyrelsen med anledning av Sure Grops förorening av sjön.

1937 gjordes försök med romkläckning. Gösta Lundberg, som ansvarade för detta, kunde den 19 april visa upp ett antal gäddyngel.

För att statistiskt kunna följa fiskbeståndet beslöt styrelsen också trycka ett formulär för fiskstatistik att delas ut bland medlemmarna.

Mångsidigheten var ett kännetecken för styrelsens ledamöter. I september beslöt man ordna dansaftnar på Berns Hotell den 2 oktober, 6 november samt 4, 26 och 31 december. Föreningens ordförande fick i uppdrag, att arrangera dansaftnarna.

Under 1937 beslöt man också, att köpa in 5000 stycken ensomriga gösyngel.

1938 innebar många och stora beslut. Exempelvis beslöt man den 19 september, att köpa in och plantera ut 100 kilo ålyngel. För att skydda ålyngeln sökte man hos länstyrelsen om förbud, att agna långreven med mask under en tid av fem år. Medlemmsantalet hade detta år ökat till 110 stycken.

1939 ser ut som ett mellanår för F.F.F En lyckad midsommarfest stärkte kassan, vilket var välbehövligt med tanke på de åtagande man gjort. På grund av bristande respekt för gällande regler utsågs Gustaf Karlsson, Helge Nilsson, Dagobert Tillgren och Gustaf Lilliestrand till tillsyningsmän.

Under 1940 beslöt föreningen, att hos länstyrelsen anmäla, att staden trots påbud inte vidtaget några åtgärder för att rena avloppsvattnet före utsläppet i Finjasjön.

Protesten resulterade i att drätselkammaren i Hässleholm anhöll, att det vite som utfärdades den 12 augusti 1938 och som innebar, att det orenade kloakvattnet inte fick släppas ut i Finjasjön efter den 1 januari 1941, skulle flyttas fram till den 1 januari 1944.

Symptomatiskt för denna förhalningspolitik är, att drätselkammarens skrivelse inkom den 9 april och att motiveringen var den "klassiska" - nya undersökningar och nya metoder. Resultatet blev, att staden fick sin begärda förlängning - vad annat att vänta!

Vad gjorde nu fiskevårdsföreningen? Det är inte lätt, att slåss mot det etablerade samhället, men den 15 augusti 1942 valdes en kommitté: Göte Henricsson, Eric Lilliestrand och Per-Yngve Svensson.

Kommitén fick i uppdrag, att undersöka hur reningsfrågan avancerade. Kommittén skrev till "Tillsynsmyndighet rörande vattenföroreningar" i Drottningholm och framförde sina välgrundade farhågor rörande drätselkammarens goda vilja vad det gällde fullföljandet av reningsverket.

Myndigheten i Drottningholm svarade, att den var tillfrågade om det beviljade uppskovet från årsskiftet 1941 till årsskiftet 1944 och att man ville underrättas om staden förhalade ärendet.

Nästa steg för kommittén blev, att sammankalla till ett möte med drätselkammarens ordförande Joel Andersson, fiskmästare Isacsson, Andelsföreningen Finjasjöbaden och fiskevårdsföreningens medlemmar.

Det visade sig, att fiskevårdsföreningens misstroende var välgrundat. Joel Anderssons anförande var präglat av de tongångar, som skulle bli normgivande för kommunalpolitiker under en lång följd av år. "...staden ej gjort sig skyldig till någon försumlighet evad det gällt undersökningar och planeringar...", "...möjligheter för avledande av avloppsvattnet undersökts men att dessa visat sig vara ekonomiskt orealiserbara...", "...materialbrist och brist på arbetskraft gjorde det omöjligt, att nu bygga ett reningsverk..."

Flera talare "gav luft åt sitt missnöje med den passivitet och liknöjdhet, som stadens myndigheter visade denna fråga. Man beslöt begära hos drätselkammaren, att åtgärder skulle sättas in för ett snart byggande av reningsverk.

Fiskevårdsföreningen fick i uppdrag, att bevaka ärendets vidare utveckling. Detta relaterade sammanträde ägde rum den 8 oktober 1942.

Under 1943 diskuterade föreningen en begränsning av nätfisket. Frågan sköts dock på framtiden. Sammaledes blev beslutet när det gäller märkningen av näten, en fråga som skulle utredas.

1944 blev det år då man diskuterade möjligheten, att få arrendera P 2:s fiskevatten.

Så var det dags igen, att protestera mot att staden sökte nytt uppskov med reningsverket och att avloppsledningar byggs från P 2 så längde det inte finns reningsverk. Protesterna lämnades till stadens hälsovårdsnämnd och till länsstyrelsen.

Under året sattes 60 000 gäddyngel ut. Nu börjar också ett visst misstroende mot spinnfiskare att märkas, ett misstroende som skulle ta många år att bryta ner.

Till länsstyrelsen lämnades 1945 en vädjan om förbud för fiske med sax och saxliknande redskap som ståndkrok och dylikt.

Följetongen om renhållningsverket fortsätter. Föreningen skriver till länsstyrelsen och påpekar, att byggandet av reningsverk ännu inte har påbörjats och således inte kan vara färdigt inom föreskriven tid.

1946, som var föreningens tionde verksamhetsår, blev också ett märkesår med utsättning av sik samt en-, två- och tresomriga gäddor.

Föreningen skaffade sig också egna fiskevatten genom att arrendera Skånska Pansarregementets samtliga fiskevatten i Finjasjön liksom samtliga fiskevatten i sjön från Sjörröds, Skyrups och Tåstarps skifteslag. Den årliga arrendesumman uppgick till 608 kronor.

En undersökning om huruvida SJ:s impregneringsverk utgjorde en risk för arsenikförgiftning skulle göras. Av undersökningen framkom, att någon risk inte förelåg (hade någon väntat annat).

Under året gjordes också sonderingar om en kläckningsanstalt vid Hammarmöllan, Hovdala. Föreningen började också sälja sportfiskekort, som kostade tio kronor för hela året och två kronor för en dags fiske.

Under 1947 gjordes de första försöken, att få arrendera Tormestorps skifteslags fiskevatten. Det året köpte fiskevårdsföreningen också en sportstuga. Köpet finansierades genom att medlemmarna fick köpa andelar om 25 kronor vardera.

Den sorgliga historien med reningsverket fortsätter. Staden politiker förhalar i sedvanlig ordning och "nu skall det bli ett fungerande reningsverk 1949". Nu är sjön så nedsmutsad, att badförbud tidvis införs.

1948 var ett år då man satte ut 75 kilo ett- och tvåsomriga gäddungar. Livligt diskuterades ett fångsförbud av kräftor. Enligt vårt sätt att se var det ganska lustiga skäl man hade för att förhindra ett fiskestopp. Ett sådant skäl var, att om människan inte tog kräftorna så gjorde ål och utter det. Därför var det bäst, att forsätta fisket.

Fiskevattnet växte och omfattade det året flera skifteslag: Sjörröd, Hovdala, Lörup, Dalleröd, Tostarp, Skyrup och Finja.

1949 blev ett sorgens år då en elakartad gäddpest härjade sjön. Pesten blev det stora debattämnet även 1950. Att vattenföroreningar var en grundorsak var man ganska eniga om eftersom syrebrist ansågs utesluten då vattenståndet varit ganska högt.

Under 1950 beslöt man, att en inträdesavgift på tio kronor skulle tas ut - en avgift, som inom parentes är densamma även 1985. De "stridbara" herrarna gjorde även en ny inspektion av ålyngelledare i Almaån och Helgeå.

1951 var ett år då allt kunde hända - och också hände! Bland annat anmäldes, att ett fiske med dynamit skulle ha skett vi Finjastranden. En större kampanj mot ogräsfisk genomfördes och 2000 kilo sådan fisk kunde vägas in. Detta var ett speciellt "grepp" i fiskevården och gav genljud i Svensk Fiskeritidskrift såväl i augusti som i september.

En ekonomisk smäll drabbade föreningen vid kassörens frånfälle. Vid en revision visade det sig att kassan hade en brist på cirka 6000 kr. Detta var med tanke på den tidens penningavärde en stor summa, intjänad med stor möda genom fester och aktiviteter utöver det fiskevårdande arbetet.

Som vanligt i sådana situationer förekom en ganska smutsig insändaraktion i dagspressen, anonym naturligtvis. Man begärde styrelsens huvud "på ett fan", det vill säga styrelsens ledamöter skulle solidariskt ersätta det förskingrade beloppet. Ett föreningsmöte var dock av en annan åsikt och gav tid och andrum åt styrelsen.

Genljud i spalterna blev det också 1952. Då gällde det lekfiskeförbud innebärande, att allt fiske med nät och mjärdar var förbjudet från 15 februari till 1 april.

Denna åtgärd förorsakade en proteststorm i spalterna, även nu till största delen anonym. Temat var, att det största hotet mot gäddbeståndet inte var lekfiske med ryssjor, mjärdar och nät utan utgjordes av sportfiske med spinnspö, pilk och metspö.

Eftersom beslutet var i strid med styrelsens uppfattning hölls ett extra sammanträde där det tidigare beslutet revs upp. det skedde vid en sluten omröstning med 38 röster mot 37 röster. En mystifikation i sammanhanget var, att det enbart var 72 personer närvarande, fiskerikonsulenten inräknad. Det kan därför antas, att detta mysterium bidrog till, att oppositionen fick igenom beslutet om fyra fredningsområden.

Den sorgliga historien om ansvarsfrihet för styrelsen blev äntligen löst-och det till och med acklamation!

1953 gick länets fiskerikonsulent G. Isacsson i pension. Han var under alla år ett fint stöd för föreningen och dess styrelse. 80 kilo ålyngel sattes ut under året och ogräsfiske gjordes med mjärdar.

Under 1954 arrangerades en pimpeltävling, den första i föreningen historia. 1000 oringungar och 2000 gäddungar sattes ut i sjön.

Samma år gjordes en förnyad inspektion av eventuella vandringahinder i till- och avflöden. Med på färden var hushållningssällskapets fiskerikonsulent, representanter för lokalpressen Norra Skåne, Hässleholmaren och Kristianstadsbladet samt medlemmar i fiskevårdsföreningen.

Resan blev en dyster upplevelse. Kraftstationerna visade sedvanlig nonchalans och kvarnarna var inte mycket bättre. De anmärkningar, som tidigare gjorts till länstyrelsen och som aktiverat denna, hade lämnats utan efterrättelse.

Massafabriken i Broby skulle släppa ut orenat industivatten i Helgeån. Detta föranledde en protest.

En förnyad inspektion av vandringshinder gjordes 1955. Då konstaterades, att man i ett fåtal fall vidtagit åtgärder, men att många problem återstod att lösa.

År 1956 hade föreningen verkat i 20 år. Kampen gick vidare, då för en höggradig rening av stadens avloppsvatten. Och var gör Hässleholm? Jo, som vanligt pågår utredningar och kontinuerliga provtagningar.

Den förnyade kritiken ger genljud i pressen och nu uppmärksammas inte enbart lokaltidningarna utan också en del rikstidningar problemet. Finjasjön är nu så hårt förorenad, att badförbud övervägs.

Riksdagens tredje lagutskott gör en studieresa och säger om Hässleholm "snyggt och propert utvändigt, elegant terraserat och grönt--men undermåligt".

Det är sötvattenprofessorn Sven Thunmark, som står för kritiken. Han talar om, att han sedan 1936 varit inkopplad på Hässleholms avloppsfråga. Han, liksom fiskevårdsföreningen undrade, vad som hände...i ytterligare 13 år fortsatte staden släppa ut avloppsvatten totalt orenat och först 1949 fick man ett låggradigt reningsverk.

All expertis var eniga om, att ett låggradigt verk inte var tillräckligt. Det är samma grå sörja, som sänds vidare sedan en del fasta partiklar skilts ifrån i verket. Men det blir inte vattnet bättre av.

Efter dessa kritiska uttalande fick fiskevårdsföreningen även hjälp av pressen, som sett stadens nonchalans när det inte ens i Hässleholms femårsplan nämns något reningsverk. Hässleholm bemötte kritiken på en helsida i Norra Skåne.

Fiskevårdsföreningen lierar sig med Andelsföreningen Finjasjöbaden och anmälde staden till Kommerskollegium för ett åläggande genom vattendomstolen, att införa höggradig rening.

Även rensningen av Almaån bekymrade eftersom man fruktade lågt vattenstånd. Men det finns en gammal vattendom, som bestämmer hur gjupt man får muddra. Och så "dyker" sportfiskeföreningen upp i protokollen. Man har en konkurrent om fiskevattnet. Några lösa påstående i den vägen kunde dock snart dementeras av personer, som var livligt engagerade i båda föreningarna. Västra Göinge härads sparbank betalade in det sista av de pengar, som föreningens kassör och bankens kamrer försnillat.

Kort sagt-det var ett händelserikt 20:e verksamhetsår.

Under 1957 konstaterades gäddpest igen. Minst 800 nerlusade döda gäddor plockades upp ur vassarna och många plågade fiskar iakttogs i vattenytan. Man är ense om, att det är den dåliga vattenkvaliteten, som är boven i dramat. som är boven i dramat.

Staden är nu mera villig att vidtaga åtgärder. Man påstår sig experimentera med biologiska bäddar och aktiviserad slamavsöndring och har funnit, att biologiska bäddar är bäst.

1958 är det "bäddat" för ett större protestmöte och man gör återigen gemensam sak med villaägareföreningen. Ett protest- och kravmöte hölls i Godtemplarlokalen. Då påtalades den dåliga vattenkvaliten, som bland annat lett till, att 500 personer lämnade sjön en vacker badsöndag utan att ha blött tårna. Den dåliga vattenkvaliteten ansågs också vara orsaken till, att tusentals kräftor dött och spolats upp på stranden.

Vattnets utseende och lukt var så uppseendeväckande uselt. att ingen kunnat undgå märka det. Stadens politiker försvarade som vanligt sitt agerande-eller snarare brist på agerande. Som en ljusning kunde noteras, att en del tjänstemän höll med om, att åtgärder borde vidtagas.

Under 1959 såg man reaktioner på de protester, som kom fram vid höstens massmöte året innan. Stadsingenjören lade fram ett principförslag om utbyggnad och höggradig rening. Göteborgsposten skriver: "Fiskevårdsföreningen är den största i staden och i den finns alla politiska partier företrädda. De kommunala myndigheterna är inte så lite oroade av fiskevårdsföreningens planer, krav och agitation. Hässleholms stad måste handla snabbt och bygga ett höggradigt reningsverk för minst tre miljoner".

1960 började en ny period av arbete, som helt gick i upplagda spår med förnyelse av arenden, utsättning av fisk och med att "vara en påle i köttet" för stadens fäder.

1961 var ett nytt jubileumsår eftersom föreningen fyllde 25 år. Det firades på stadens hotell med en lång rad gäster. och vattenvården? Jo, stadens planer var klara, men pengar fattades, sade man på ansvarigt håll-och låna går inte.

Vad man "sopat under mattan" i 25 år kostar nu 13 miljoner att få bort. Då är det inte enbart försämrade penningvärdet som är orsaken utan också vad som måste anses som ett huvudlöst agerande från de styrandes sida.

Under 1962 fortsätter följetongen om staden och lortvattnet. Alla ritningar var klara, men fortfarande fanns inga pengar. Ett försök att låna hos ATP-fonderna hade inte gett resultat och stadsingenjören hade enbart fem miljoner kr disponibla, en summa det inte var lönt att börja med.

En annan fråga i tiden var tyckfisket med huggpilk. Efter ett års debatt resulterade detta tvisteämne i, att ryckfiske förbjöds under den tid is täcker vattnet-detta till mångas förtret.

Var som slår en iakttagare 1963 var, att nu skall rdikala ut ur styrelsen, Flera får lämna sina uppdrag när mandattiden var ute. För tydlighetens skull skall här andes, att med radikala i detta sammanhang menas de, som förfäktar moderna sportfiskeidéer. För ogräs-och provfiske köps en dragnot.

Under 1964 närmar sig reningsverket sin fullbordan. Nu vidgas cirklarna på så sätt, att man undersökte hur grannkommunerna löst sin avloppsfråga. Det kan tyckas vara sent påtänkt-men bättre sent än aldrig.

Vidare fångades en utter till glädje för de, som ville se ett rikt djurliv vid sjön. Dessutom fångades en "guldfisk", enligt fiskerikonsulenten någon form av karp, troligen från odlingar i Perstorp.

1965 noterades en framgång för föreningen eftersom ålledarna vid inspektion var i gott skick. Det under 1951 lanserade ogräsfisket återkom och under 1964,1965 och 1966 tog man upp drygt (12) ton mört.

1966 firades ett nytt jubileumsår. Det kan därvid slås fast, att utsättning av fisk skett kontinuerligt, att kampen för ett bättre vatten pågått och pågår och att insatser görs för rena och trivsamma stränder.

Det senaste i detta sammanhang var, att föreningen anslagit 10 000 kr till upprensning av stränderna med en utmaning till staden och Tyringe kommun, att bidraga med minst motsvarande belopp. Hässleholm antog utmaningen och sköt till 400 000 kr. Tyringe dåvarande kommun bidrog med 5 000 kr.

Under 1967 inleddes en lång kamp, nämligen att ena samtliga fiskerättsinnehavare i ett fiskevårdsområde. Sakkunniga konsulterades och tillämplig laglitteratur inköptes. En ny fiskdöd konstaterades, men nu trodde man, att förgiftningen och Tormestorpsån var boven.

Reningsverket blir åter ett diskussionsämne. Bakteriologisk rening är inte nog när det nu är närsalterna, som måste elimineras. Det skulle kosta 12 kr per invånare och år för en sådan åtgärd-vilket det kan vara värt. Och så en munter rapport: Kräftorna var många och stora det året.

1968 blev året då turen var kommen, att granska alla avloppsförhållanden utanför reningsverket. Öppna diken tjänar som avlopp och även till åarna går orenat avlopp. Under året får sjön ett nytt inslag i sitt fiskbestånd. Tidigare har man försökt med gös och nu planterades 5 500 regnbågar ut i sjön.

Under 1969 gjordes nya försök, att få disponera Tormestorps vatten. 69 personer var positiva, men 45 sade blankt NEJ. Man började också experimentera med ett nytt tvättmedel, som skulle vara nedbrytbara på närsalter och fosfor. Avsända gäddor till Folkhälsan visade en så låg kvicksilverhalt, att den låg långt under den tillåtna. Tack för det!