Musikens form kan kallas för Abstrakt form
Ur sina minsta delar (element eller parameterar) växer musik fram och föreningen mellan dem är formskapande. Vi hör upprepningar, vi hör kontraster och vi hör detta mellanting mellan upprepning och kontrastverkan - mellan gammalt och nytt - som kallas för variation
Följer vi uppmärksamt det organiska växandet i olika musikverk, så känner vi att varje komposition förverkligar sin egen form, det finns knappast några kompositioner som växer på exakt samma sätt. Ändå kan vi naturligtvis hitta många likheter i formen mellan en rad musikstycken - likartade sätt att upprepa, kontrastera och variera.
Formuppbyggnad har en med levande, organisk förändring att göra. I större musikverk visar det sig med särskild tydlighet att den inre uppbyggnaden inte kan består av en enkel anhopning eller uppradande av olika idéer. Ofta kan ett verk vid analys visa sig bestå av ett relativt litet antal grundmotiv och teman som kan beskrivas i ett enkelt schema
Vanligt inom Afroamerikansk populärmusik är att formen grundas på ett enkelt upprepningsmönster som är grunden för en mer eller mindre improvisatoriskt framförande t ex en tolv takters blues som i C-dur ser ut så är:
|| : C | C | C | C | F |F | C | C | G | F | C | G :||
A__________ A_________ B_________
Sångaren brukar sjunga en melodisk slinga (A) som upprepas och eventuellt varieras (A) och sen kommer en ny melodisk fras som avslutning (B).
Formen blir A A B --> som i Elvislåten: You´re nothing but a hounddog, crying all the time.
Det kan också vara en mycket enkel harmoniföljd som C am F G ( Paul Ankas Diana och ett otal andra) eller E A H H (Twist and Shout).
Det kan även vara ett kort melodi som upprepas om och om igen (Stones Satisfaction + en mängd rap och hårdrock låtar)
25/3 1997